Justitieminister Morgan Johansson (S) sa i en intervju i SVT den 9/6  att han öppnar för att under nästa mandatperiod utreda den två år gamla lagen blåljussabotage. ”Jag tror att man säkert kan behöva utreda den, som man behöver göra med all lagstiftning så småningom”, sa Johansson. 

Narkotikastrafflagen ändrades 1988 så att själva bruket av narkotikaklassade preparat kriminaliserades och straffskärptes 1993. Då infördes fängelse i straffskalan för att möjliggöra för Polisen att fatta beslut om tvångsmedel enligt rättegångsbalken. 

Tanken med denna lagändring och sedermera straffskärpning var ganska enkel i all sin naivitet; är det förbjudet att knarka så slutar folk att knarka. Särskilt riktade man i lobbyarbetet inför lagändringen in sig på cannabis och målsättningen att unga människor skulle avskräckas från att pröva den drogen. 

Vad denna lag har fått för effekt på de tänkta målen, eller om lagen har spelat roll på människors illegala droganvändning vet vi inte. Och anledningen till det är lika enkel i all sin ideologiska dogmatism; regeringen vägrar utvärdera lagen. 

Som skäl anför man att ”Jag tror att en avkriminalisering skulle vara en enorm gåva till gängen” (Morgan Johansson), eller att man inte vill ”skicka signaler till unga att det är ok att knarka” (socialminister Lena Hallengren). 

Jag får känslan av att man från regeringen med dessa utspel verkar veta vad en oberoende, förutsättningslös genomlysning av svensk narkotikapolitik skulle komma fram till. Det som efterfrågas främst i den narkotikapolitiska debatten är nämligen inte avkriminalisering eller legalisering, utan helt enkelt en utvärdering av en 30 år gammal lag. Är man trygg i sin uppfattning om att svensk narkotikapolitik fungerar sett till syftena man anförde för kriminaliseringen så borde man välkomna en utredning. 

Jag tror nämligen som Morgan Johansson, att all lagstiftning så småningom bör utredas. 

Erik Petschler, dialogpolisen Stockholm