För 21 år sedan började jag som aspiranthandledare. Det var med både glädje och nervositet jag tog mig an min första aspirant. I 21 år har jag väglett, lyssnat, uppmuntrat, stöttat och bollat. Det har varit högt och lågt, skratt och tårar, frågor och svar. Det har varit oro, förväntan, sorg och glädje men mest av allt insikter. Insikter för aspiranterna och insikter för mig.
Att det för drygt 20 år sedan började utbildas handledare på ett professionellt sätt var en stor förändring och en välkommen sådan. Jag minns min egen tid som aspirant, hur man hade olika handledare från dag till dag och bara förväntades fungera. När vi närmade oss slutet på vår aspiranttid så fick vi utvärdera den. Jag utgick från att vi skulle vara ärliga och ärlighet har jag aldrig haft svårt för, på gott och ont. Döm om min förvåning när jag ett par dagar senare blev inkallad till chefen för kriminalavdelningen. ”Ann-Sofie, jag ser att du har skrivit att XX inte har kunskaperna som krävs. Men, Ann-Sofie, så här kan du inte skriva, tänk om någon får veta det.”
Från min egen synvinkel tyckte jag bara att det var bra om ingen annan aspirant fick samma handledare. Just denna handledare kunde inte skriva en anmälan själv, utan fick be om råd.
Uppdraget som handledare då såg annorlunda ut eller i alla fall hur man blev handledare. Man blev mer tilldelad en aspirant som du skulle ha ansvaret för. Man fick ingen utbildning, det fanns inga bedömningsunderlag, ingen kompetens att uppnå. Det var liksom mer på känsla. Hade du då otur kunde du hamna med en handledare som själv inte hade kompetensen eller åtminstone inte förmågan att förmedla sina kunskaper.
Jag hoppas inte att mina aspiranter har uppfattat mig på samma sätt! Jag har alltid utfört mitt uppdrag med glädje och stolthet, för låt mig vara väldigt tydlig; att vara handledare är det allra finaste uppdrag du kan ha inom Polisen. Det är också det i särklass viktigaste, även om det inte värderas tillräckligt högt. Du är den som hjälper till att forma våra nya kollegor eller snarare att plocka fram deras förmågor och kunskaper. Du är den som regelbundet, tillsammans med instruktörerna, bedömer aspiranten och ser till så att utvecklingskurvan följs. Du är också den som intygar att personen har uppnått kompetens. Man ska också ha klart för sig att handledaren har den smärtsamma uppgiften att hålla i yxan när någon måste underkännas.
Under en period utgick det ingen ersättning alls för att vara handledare eller instruktör. Vi som ändå fortsatte gjorde det för att det är så viktigt. När tillägget sedan kom tillbaka var det en bonus. För dem som jobbar med våra nya, förväntansfulla kollegor så ska det så klart uppmuntras. Våra instruktörer som jobbar så nära aspiranterna i många veckor som gör ett fantastiskt arbete. Handledarna som hittar lösningar, ger aspiranterna verktyg, får dem att se sin del i helheten och bedöma aspiranterna. Aspirantansvariga som planerar och löser allt praktiskt. Ni har ett stort ansvar och är en viktig del för att vi ska få nya kollegor att trivas men också för att se till att de som blir godkända faktiskt uppfyller alla krav.
Allt detta och lite till har jag gjort. Jag har sett ett stort antal aspiranter utvecklas, växa och passa in i den där åtråvärda uniformen. Jag har också upplevt sorgen i ögonen på dem som sett sin dröm gå i kras. Jag har sett det kanske bästa av allt; insikterna landa i dem, pusselbitarna falla på plats och jag lovar att man på riktigt kan se ljuset gå upp för dem när teori på ett vackert sätt förenas med praktik. Precis som det ska vara. Vilken ynnest att få ha upplevt detta!
