Jag vaknar till med ett ryck. Hör att det regnar lite lätt utanför fönstret. Tittar i telefonen – jo från klockan 10.00 ska solen skina hela dagen. Fridag. Undrar på var jag ska börja? Tvätt, städning … eller? Jag går upp och fixar en kopp kaffe. Känner mig trött och sjunker ner i fåtöljen. Jag har jobbat två kvällspass och det blev även lite övertid sista passet. Var inte hemma förrän klockan var 02.30. Äter frukost. Nu har jag bestämt mig. Det får bli Nipfjället runt. En lufstur på 16 kilometer. Steniga stigar genom skog och över fjäll. Jag byter om, tar med dryck och några bananer. Den här dagen är bara min.
Bilen upp till sommarparkeringen. Där står det redan några bilar. Jag bestämmer mig för att springa medsols och med lätta steg börjar min dag på fjället. Det här är den absolut bästa platsen för återhämtning och laddning av mina egna batterier. De första kilometrarna lutar lätt nerför. Det är blött och vid sidan ser jag något som får mig att stanna till. Jag plockar en näve av fjällets guld, stoppar in bären i munnen och bara njuter. Wow vilken kick, hjortron är magiskt gott. Stigen fortsätter in i ”trollskogen” på västra sidan av Nipfjället. Det är helt stilla och doften i luften är helt ljuvlig att andas in. Träden omkring mig gör mig trygg. Deras stammar och grenar kramar om mig på vägen framåt.
Men vad händer? Jag känner mig iakttagen. Jag ser mig omkring. Vet ju att det kan finnas en och annan björn på fjället och nu sköljer frossan över mig. Men jag skymtar något mellan träden och där står två renar. Jag förklarar för dem att de skrämde mig. De undrar nog mest vad det där är för tvåbent flåsande varelse. Jag fortsätter att lufsa på framåt medan renarna står kvar och tittar efter mig. Jag måste hela tiden ha blicken riktad ner i marken framför mig. Lätt att snubbla bland stenar och rötter. Det går inte fort men känslan är härlig. Jag andas in och andas ut. Träden glesnar, det ljusnar och stigen leder upp mot kalfjället. Den här sträckan är nog bland de vackraste jag vet. Lätt uppför och när jag vänder mig om ser jag Rendalssölen, 1 755 meter över havet. Ett vackert fjäll på norska sidan. Wow det pirrar i hela kroppen, så mäktigt fast jag sett det så många gånger.
Solen värmer värmer nu ordentligt och halva sträckan är avklarad. Jag sätter mig på en sten och bara andas. Äter en banan, känner mig ännu pigg i kroppen. Andra halvan flyter på. Jag hittar mer hjortron som jag plockar och stoppar i munnen.
Tillbaks vid bilen. Trött, sliten men oerhört tacksam för ytterligare en upplevelse att minnas. Att min kropp orkar. Att jag får rensa huvudet och ladda själen med ny energi. Löpning på fjället är bara så underbart. Närheten till allt detta är en kick för både kropp och själ. Tänker ofta att det är fantastiskt att leva och bo på ett ställe där så många människor väljer att tillbringa sin semester. Och hur blev det nu med tvätt och städning? Det blev som många andra dagar, det fick vänta.
