Lagom till internationella kvinnodagen den 8 mars publicerade Polistidningen en artikel om de så kallade polissystrarna som jobbade inom polisen under första halvan av 1900-talet. De var en slags föregångare till kvinnliga poliser, men deras uppdrag var begränsat till att hantera kvinnor och barn som kom i kontakt med myndigheten. I samband med publiceringen fick vi en kommentar på Instagram från historieintresserade polisen och debattören Patrik Thunholm.
En annan läsare tipsade om en avhandling i historia från 2007* som handlar om hur facket reagerade när kvinnliga poliser gjorde entré på 1950-talet. Så Polistidningen ringde upp författaren Johanna Dahlgren och frågade om det stämmer att Polisförbundet var motståndare till kvinnor i kåren. Både och, svarar hon.
– Man tyckte nog att det fanns en plats för kvinnor inom polisen, men i en form som liknade polissystrarna, det vill säga icke uniformerad tjänst med inriktning mot kvinnor och barn.
Johanna Dahlgren
Hennes avhandling tar avstamp i slutet av 1950-talet. Det var en tid då hemmafruidealet fortfarande var starkt i Sverige. Kvinnans plats var i hemmet snarare än på arbetsmarknaden. Men då som nu rådde polisbrist i huvudstaden. Eftersom goda råd var dyra bestämde sig Poliskammaren i Stockholm för att testa kvinnliga poliser i yttre tjänst. Sagt och gjort. År 1957 tog polisskolan in en konstapelklass med bara kvinnor och drillade dem i bland annat pistolskytte och jiu-jitsu.
I januari 1958 började dessa kvinnliga pionjärer patrullera Klarakvarteren i Stockholm. Det var ett av landets tuffaste distrikt och kallades ”träsket” i polismun. ”Klarar de av denna prövning på ett tillfredsställande sätt, så behöver de sannerligen inte rädas varken fan eller trollen i fortsättningen”, löd en kommentar i Polistidningen nummer 3 år 1958.
Men hur reagerade då facket på den här utvecklingen? Vid den här tiden fanns flera olika fackföreningar för poliser runt om i landet. Johanna Dahlgren fokuserade på två av dessa i sin avhandling: Svenska Polisförbundet, som redan då var en nationell organisation, och Föreningen Kamraterna, som verkade lokalt i Stockholm.
Det fanns en statusskillnad mellan de båda facken eftersom Polisförbundet organiserade många befäl och kriminalpoliser, medan Kamraterna organiserade de som stod lägst i rang: ordningspoliserna.
För de första kvinnliga patrullerande poliserna i Stockholm var Kamraterna det naturliga valet, men de möttes av skepsis från sitt eget fackförbund.
– Knäckfrågan för Kamraterna var det här att sätta in kvinnor i patrulleringstjänst. Man trodde inte att de skulle klara av det, dels för att det var för fysiskt ansträngande, dels för att kvinnor betraktades som för klena för nattjänstgöring, berättar Johanna Dahlgren.
Det skapade i sin tur en oro för att kvinnorna skulle få lättare uppgifter än sina manliga kollegor, och att de skulle få dessa ”smörjobb” tidigare i karriären än brukligt.
– Kamraterna höll hårt på det här med befordringsgången. Det som gällde var patrullering och skiftarbete i 7–8 år innan det kunde bli aktuellt att gå in och få mindre betungande uppgifter.
En annan viktig princip för Kamraterna var likställighet, det vill säga att det skulle vara lika lön för lika arbete inom polisen. I linje med den principen tyckte man att kvinnorna skulle göra sina hundår i yttre tjänst som alla andra.
– Möjligen tänkte Kamraterna att problemet skulle lösa sig själv på det sättet – att kvinnorna skulle upptäcka att jobbet var för tungt och sluta. Men det är en spekulation från min sida.
Varken Kamraterna eller Polisförbundet såg 1950-talets försök med kvinnor i yttre uniformerad tjänst som särskilt lyckat, kan man läsa i Johanna Dahlgrens avhandling. Kamraterna kallade det en nödlösning i brist på manliga sökande, och Polisförbundet tyckte att antagningen av nya kvinnliga polisaspiranter skulle begränsas till ”det absolut nödvändiga”. Polismästaren i Stockholm lyssnade på facken och stoppade nyrekryteringen kring 1960. De kvinnliga poliser som redan var i tjänst flyttades några år senare in på krim och fick inte längre patrullera.
/Föreningen Kamraternas yttrande till polisverksamhetsutredningen 1958.
Efter förstatligandet av Polisen 1965 började kvinnliga poliser efterfrågas igen. Och i slutet av 1960-talet slöt Rikspolisstyrelsen en överenskommelse med Polisförbundet om ett rikstäckande försök.
Någon uniformerad patrullering var det inte tal om, utan kvinnorna skulle placeras direkt på krim eller i annan icke uniformerad tjänst efter polisutbildningen.
– På det här sättet bidrog Polisförbundet till att få bort kvinnor från uniformstjänst. När två kvinnor överklagade uniformsförbudet och fick rätt sade Polisförbundet upp sin överenskommelse med Rikspolisstyrelsen. Det ledde till att försöksverksamheten upphörde 1971.
* Johanna Dahlgrens avhandling heter Kvinnor i polistjänst – Föreningen Kamraterna, Svenska Polisförbundet och kvinnors inträde i polisyrket 1957-1971. Den är skriven vid Umeå universitet. Den går att läsa här.
