Att kalla duktiga och engagerade aspirantinstruktörers bedömningar för godtyckliga och abstrakta är enligt min mening, en alldeles för stor förenkling. Att en bedömning innehåller subjektiva delar innebär inte att den är godtycklig. En professionell bedömning kan vara subjektiv och samtidigt bygga på konkreta observationer, erfarenhet och tydliga kriterier.
I texten lyfts dessutom två av de kanske viktigaste egenskaperna hos en polis initiativförmåga och handlingskraft som exempel på varför aspiranter kan underkännas. Jag har svårt att se varför det skulle vara kontroversiellt. Jag tror att många aspirantinstruktörer som någon gång haft en aspirant som slutligen blivit underkänd kan peka på konkreta händelser och ärenden där just dessa brister blivit tydliga.
Man kan vara mycket kompetent inom ett område och samtidigt ha brister inom ett annat.
En aspirant kan vara väldigt skicklig på exempelvis förhör och utredningsåtgärder, men samtidigt brista i handlingskraft och initiativförmåga. Då är det rimligt att fråga sig om personen är redo för polisyrkets bredare uppdrag. Att vara skicklig på vissa delar kan inte automatiskt väga upp för allvarliga brister i andra.
Jag tror också att många instruktörer känner igen den där klumpen i magen när man ser att en aspirant inte riktigt når upp till den nivå som krävs. Man stöttar, ger återkoppling, försöker skapa situationer där aspiranten får möjlighet att utvecklas och hoppas att det ska lossna. Ibland gör det det. Ibland når det inte hela vägen.
Att instruktören kan ”välja ut specifika delar av en aspirants samlade kompetens” stämmer visserligen i sak, men jag tycker att resonemanget riskerar att missa hur aspirantprocessen faktiskt är uppbyggd. Det är just därför olika kompetenser värderas var för sig. Man kan vara mycket kompetent inom ett område och samtidigt ha brister inom ett annat.
IGV-uppdraget är en central del av polisens kärnverksamhet, och det måste rimligen finnas en grundläggande förmåga att klara den typen av uppdrag.
Alla ärenden är dessutom inte likvärdiga ur ett bedömningsperspektiv bara för att de råkar innehålla samma kompetensområde. Att självmant och resolut ta tag i den lokala A-lagaren vid ett omhändertagande är en sak. Att backa eller frysa till när man ska gå in till en psykiskt sjuk person som barrikaderat sig i sin lägenhet är något helt annat. Särskilt när aspirantens agerande kan få konsekvenser för både den egna och kollegornas säkerhet.
Det är precis därför det behövs en samlad bedömning över tid och över olika typer av situationer. Aspirantunderlaget finns till för att värdera de utvalda kompetenserna var för sig, snarare än att låta styrkor inom ett område automatiskt kompensera för allvarliga brister inom ett annat.
Jag tycker därför också att resonemanget om att alla ska formas utifrån IGV-verksamheten eftersom man kanske är bättre lämpad för något annat blir problematiskt. IGV-uppdraget är en central del av polisens kärnverksamhet, och det måste rimligen finnas en grundläggande förmåga att klara den typen av uppdrag oavsett hur duktig man är på exempelvis förhör eller utredningsarbete.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att skilja på två olika frågor. Att en bedömning är professionell och grundad i konkreta observationer innebär inte automatiskt att systemet är perfekt. Om kritiken handlar om rättssäkerheten behöver den därför handla om något mer konkret: Hur säkerställer vi att olika instruktörer bedömer liknande beteenden på ett likvärdigt sätt? Hur får aspiranten möjlighet att förstå vad som ligger till grund för bedömningen och att bemöta den?
Frågan borde egentligen inte vara hur vi får fler aspiranter godkända. Frågan borde vara hur vi på bästa och mest rättssäkra sätt säkerställer att de som godkänns också är redo att arbeta som poliser.
Det är en diskussion jag tycker är helt rimlig att föra. Men det är något annat än att påstå att instruktörernas bedömningar i sig är godtyckliga.
Jag tycker därför att vi ska kunna diskutera och ifrågasätta aspirantprocessen. Det ska gå att ställa krav på rättssäkerhet, likvärdighet och transparens. Men då måste vi också vara försiktiga med att beskriva professionella bedömningar som godtyckliga.
För frågan borde egentligen inte vara hur vi får fler aspiranter godkända. Frågan borde vara hur vi på bästa och mest rättssäkra sätt säkerställer att de som godkänns också är redo att arbeta som poliser när situationen är som mest krävande.
Det är trots allt då bedömningen betyder som mest.
// IGV-polis Region Mitt