Annons

Annons

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Ett hårt grepp om armen, ett slag med batongen eller en dusch med pepparsprayen. Det handlar om våld inom lagens ramar och vardag för många poliser. Alla påverkas av att använda våld, en del blir cyniska eller aggressiva medan andra lär sig att hantera det.Ett hårt grepp om armen, ett slag med batongen eller en dusch med pepparsprayen. Det handlar om våld inom lagens ramar och vardag för många poliser. Alla påverkas av att använda våld, en del blir cyniska eller aggressiva medan andra lär sig att hantera det.

Enligt polislagen får poliser använda våld för att “utföra en tjänsteåtgärd”. Det betyder att han eller hon ska ingripa på ett sätt som passar situationen. Med eller utan våld. Många tror att det är samma sak som att “ha rätt att” eller “skyldighet att” använda våld. Men så är det inte, skriver doktorn i juridik, Annika Norée, i sin bok “Laga befogenhet. Polisers rätt att använda våld”. Det handlar istället om att lösa situationen på det sätt som är bäst utifrån till exempel taktisk och mänsklig synvinkel. Om det krävs våld så får en polis ta till det, i “försvarlig mängd”. Det handlar om våldsanvändning i samhällets tjänst.

Alla poliser vet att det ibland inte går att undvika att använda våld. Många använder någon form av våld så gott som varje arbetspass. Den här artikeln handlar om effekterna av det vardagliga våldet, det där som många inte ens tänker på. Det handlar inte om den mest extrema våldsanvändningen, som att exempelvis skjuta någon, det är en annan historia.

Alla påverkas – på olika sätt

Frågan är om, och i så fall hur, man påverkas av att använda våld i tjänsten. En som är övertygad om att man påverkas av det är polisprästen Katarina Tingström. Hon har arbetat vid Stockholmspolisen i fem år, bland annat med själavårdande samtal och handledning av grupper.

– Att man påverkas är jag helt säker på. Däremot är det ju så att alla vi människor inte påverkas på samma sätt. Det är inte så enkelt som att säga att den som använder våld trubbas av, att det eskalerar och personen använder mer våld. Så ser det absolut inte ut för alla.

Katarina Tingström menar istället att bland de poliser hon har mött, finns det många olika sätt att reagera på det våld man själv använder. En del personer får moraliska betänkligheter och kommer fram till att de inte vill eller kan fortsätta att arbeta i yttre tjänst. De söker kanske en annan typ av tjänst inom polisen, där de inte konfronteras med våldsamma situationer.

– Sedan möter jag dem som i början av karriären har betänkligheter om “hur mycket våld kan jag utöva”. Ibland kanske de känner att de inte riktigt vet var gränsen går, om de har använt för mycket eller kanske för lite våld i olika situationer. Men ju längre man jobbar, desto mer känner man var gränsen går och många tenderar att använda mindre våld när de har fler år som poliser bakom sig. De får en naturlig säkerhet och auktoritet, vilket gör att de oftast inte behöver använda våld för att lösa en situation, säger Katarina Tingström.

Det psykologiska övertaget

I polishuset i Stockholm arbetar Torstein Norman. Han har varit polis i trettio år, har arbetat vid ordningen i de södra förorterna, i piketen och nu som länsvapenansvarig. När det handlar om poliser och våld har han varit med om en hel del, men också reflekterat mycket. Det första han säger på telefon när jag frågar om jag kan få intervjua honom är “Våld? Ja, det kan jag prata mycket om!”. När vi träffas för intervjun märker jag att det stämmer. Han är genuint intresserad av hur våldsanvändning påverkar poliser, både i yrket och som människor. Själv använde han sällan våld när han var i yttre tjänst, säger han.

– Som polis har man ett psykologiskt övertag när man möter andra människor. Vi har uniformen och vi har vapen. Både vi själva och de personer vi möter vet att vi kan använda våld. Jag vet att om jag måste använda våld så gör jag det, då räcker det oftast med kroppsspråket.

Torstein Norman återkommer flera gånger till hur viktigt det är att vara trygg i yrkesrollen, i gruppen och med utrustningen. Är man det kan man också hantera det faktum att man använder våld och ibland gör illa andra människor. Samtidigt är han medveten om risken att bli cynisk.

– Det har jag sett hos mig själv. Efter att ha jobbat i radiobil i flera år och åkt på flera hundra dödsfall och aldrig haft debriefing, kom jag till en punkt där jag kände att det fick vara nog. Både jag och min kollega kände att vi var känslomässigt bortdomnade. Då var det dags att söka annan tjänst.

Risk för cynism och jargong

Reaktionen han beskriver hade precis lika väl kunnat handla om hur en polis kan reagera efter att ha använt våld, menar Torstein Norman. Det blir ett nötande som i längden kan göra att man blir cynisk och lägger sig till med en jargong för att orka med arbetet. Förhållningssättet att det är okej att prata med varandra om känslor är oerhört viktigt för att må bra och kunna fortsätta vara en bra polis.

Att det är viktigt att prata mycket om det man har varit med om, anser också Per-Olof Michel. Han var tidigare försvarsöverpsykiater och har skrivit en doktorsavhandling om mental hälsa hos svenska soldater i utlandstjänst. Idag är han överläkare och forskare vid kunskapscentrum för katastrofpsykologi vid Uppsala universitet.

– En våldsam situation blir per automatik en traumatisk händelse för alla som är inblandade. Alla påverkas av en aggressiv situation och det egna användandet av våld.

– Det finns en likhet mellan soldater som hamnar i våldsamma situationer och poliser. Det är pressade situationer där man har väldigt höga krav på sig. Den som är utsatt för det blir påverkad i vardagen. Om man blir aggressivt bemött så retar det den egna aggressiviteten. Det är ett mänskligt beteende. Man blir arg om någon blir arg på en själv, förklarar Per-Olof Michel.

Aggressivitet väcker aggressioner

Den som inte är tränad för den typen av situationer riskerar alltså att svara med aggressivitet mot en aggressiv person. Men det här är något man kan träna på att hantera. Det handlar om att lära sig hantera sitt naturliga beteende och jobba bort aggressiviteten. Den som inte gör det riskerar att, precis som Torstein Norman var inne på, utveckla en cynism och lägga ett mentalt lock på sig själv. Enligt Per-Olof Michel finns det stor risk för att man blir hårdhudad, även i privatlivet, och att man drabbas av kronisk stress.

Men det behöver inte gå så illa. Det finns inget automatiskt samband som säger att den som utövar våld blir en kroniskt stressad, hårdhudad och aggressiv cyniker.

– Det går att hantera våldsanvändningen på ett bra sätt. Då handlar det om att hela tiden hantera det man har varit med om genom att öppna sig och prata, om sin yrkesroll och sina känslor. Det måste gå att prata med kollegorna i gruppen, diskutera etik och moral. Tidigare höll man sådant inom sig och det har skadat många poliser, det är jag övertygad om, säger Per-Olof Michel.

Mer prat på senare år

För de flesta yngre poliser, utan decennier i tjänst bakom sig, framstår det som något naturligt att prata om det man är med om. Debriefing efter dramatiska händelser är självklart sedan några år tillbaka och nu är yrkeshandledning i form av samtal i grupp på gång att bli vardagsmat i flera myndigheter.

Joanna Jonasson är 29 år och har arbetat som ordningspolis i ungefär sex år. Först i Uppsala och nu, sedan två år, i Västerås. Hon har fortfarande utbildningen i färskt minne. Där var det i ämnet självskydd som diskussionerna kring våldsanvändning kom upp. Men hon menar att det var svårt att relatera till verkliga händelser innan man själv hade varit utsatt för våld eller använt våld mot någon annan person på riktigt.

– Det ingår ju i våra befogenheter att använda våld ibland. Alla människor går det inte att prata tillrätta. Jag känner mig trygg med det, jag vet att jag har våldstrappan med mig när jag gör ett ingripande. Men den största vinsten är när man lyckas utan att använda våld. Den uppfattningen tycker jag är ganska allmän, vi pratar mycket om det i turlaget, säger Joanna Jonasson.

Joanna Jonasson tror att hon påverkas av våldet i sitt yrke.

– Det handlar nog om en kombination av att vara utsatt för våld och att själv använda det. Jag tänker på det ibland när man har använt våld för att freda sig själv, då har det hänt efteråt att jag har tänkt att det kunde ha gått illa. Någon kunde ha kommit till skada.

– Det här att använda ett visst mått av våld till vardags, som att hålla skuldergrepp när man griper en person, det är viktigt att det inte blir slentrian. Om man inte pratar om det med kollegorna och funderar på vad man gör kan det nog finnas en risk att man börjar ta i lite extra.

Många nedvärderar sitt eget våld

Någon större systematisk studie av vad som händer med poliser när de utövar våld har inte gjorts i Sverige. Men en forskare som har intervjuat många poliser om deras yrkesroll är Rolf Granér som är lektor i polisvetenskap vid Växjö universitet. En sak som han tycker sig ha märkt är att många poliser tenderade att nedvärdera den egna våldsanvändningen. Man tycker inte att man använder så mycket våld. Å ena sidan kan det stå för att erfarna poliser inte behöver använda våld speciellt ofta. De har förmågan att verbalt få sin vilja igenom. Samtidigt måste man komma ihåg att polisens möjlighet att använda våld är en viktig del av polisens auktoritet. Men det kan även stå för att polisens våldsanvändning, till exempel via användande av olika grepp vid ett omhändertagande blir så normalt att det inte räknas. Våld blir istället liktydigt med “att ligga och brottas” eller slagsmål.

– Våld, att förorsaka en annan människa smärta och kränkning, riskerar att bli något normalt. Det är inte något konstigt att det gjorde ont på andra, det blir vardagligt. Där tycker jag att man kan se en avtrubbning inför att orsaka smärta, men även inför att åstadkomma en kränkning. När det gäller kränkningar verkar det som att det psykiska våldet är vanligare än det fysiska och det kan i psykologisk mening vara ännu allvarligare för den som utsätts för det, säger Rolf Granér.

Rolf Granér framhåller hur viktigt det är att agera professionellt när det handlar om att utöva våld. Att noggrant avväga när det är nödvändigt att orsaka smärta hos en annan person.

– Man måste undvika att normalisera våldsanvändningen, så att det inte blir liktydigt med att kratta löv eller klippa rosor hemma i trädgården!

Vilken är då slutsatsen? Påverkas poliser av att de använder våld? Svaret som har utkristalliserat sig måste bli ungefär “ja, alla påverkas, men det betyder inte att alla mår dåligt eller blir förhärdade personer”. Ett genomgående recept för att undvika att skadas som människa och yrkesperson av det våld man utövar verkar vara att prata. Med varandra i gruppen, med chefer och kollegor. Då minimerar man risken att må dåligt. Eller som den tidigare försvarsöverpsykiatern Per-Olof Michel uttryckte det:

– Det handlar inte bara om hur man vrider om armen på någon, för sådant måste man göra ibland som polis, utan också om hur man hanterar det efteråt. Sina egna känslor.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser