Jag satte mig på tåget till Göteborg en sista gång i rollen som ordförande för Polisförbundet. Kontoret och där jag bott var utrymt och städat. Efter tolv år har jag kommit till slutstationen för min resa med fackliga uppdrag. Cirka fyrtio flyttlådor var en ganska bra symbol över vad som producerats under dessa tolv år. I Stockholm skedde den första gallringen av vad som ska sparas och vad som ska slängas. Blicken stannade allt som ofta på handlingar som påminde mig om händelser i det fackliga arbetet. De flesta är roliga minnen som beskriver det omfattande arbete som bedrivits i olika frågor i svåra förhandlingssituationer. Några handlingar påminde om mindre trevliga saker som gav mig eftertanken att vi själva måste arbeta mycket mer med etik inom facket och fundera över hur långt vissa är beredda att gå för att få makt.
Att under mer än ett decennium haft förmånen att vara ordförande för förbundet och försöka att skapa så goda förutsättningar som möjligt för den enskilde polismannen har varit ett bra uppdrag. Att tro att man lyckats i allt vore naivt, men när jag ser tillbaka över de tolv åren och vad vi åstadkommit inom förbundet gör det mig glad. När jag bestämde mig 2006 att detta var den sista perioden kändes det lika rätt som i dag , när jag är på väg till mitt sista representantskap. På hotellrummet satte jag mig ner för att börja skriva ner mitt sista anförande för mötet och denna ledare. Jag försjönk i tankar om vad jag ville att deltagarna skulle ta med sig som budskap. Vi befinner oss i en mycket svår avtalsrörelse och jag skulle lämna förbundet mitt i, men det är så vår konstitutionella ordning fungerar. Jag kände ändå ingen oro, frågan var väl omhändertagen av vår kompetenta förhandlingschef och hans närmste medarbetare. Dessa tillsammans med en ny styrelse har de förutsättningar som krävs för att fullfölja det som har påbörjats. Talet skulle på en kort stund beskriva vad jag upplevt och vad jag ser ligger i framtiden för den nya styrelsen. Obalansen mellan de stora och de små förbundsområdena, inte minst i lönefrågan, kan på sikt bli en svår belastning för förbundet. Finner man ingen lösning på detta problem kan det bli förödande.
På banketten hölls tal som belyste vikten av känsla och empati för den enskilde polismannens utsatthet. Det var fina ord som kom från både justitieministern och rikspolischefen. Den senare gjorde en kupp och erbjöd mig ett uppdrag som blev ganska, för att inte säga omöjligt, att säga nej till. Det ger mig en möjlighet att få arbeta vidare med att finna lösningar för organisationens framtidsfrågor. Frågor som på intet vis står i något motsatsförhållande till det uppdrag) jag precis nu har lämnat. Fackliga företrädare som varit med och förhandlat mina nya arbetsuppgifter, långt innan, hade inte läckt ett enda ord. Erbjudandet antogs i och med det lämnade jag över ordförandeskapet till förbundets första vice ordförande och mitt liv tar en helt ny vändning. Jag inser att livet sällan blir som man har tänkt sig, ibland blir det till och med bättre. Tåget har inte nått slutstationen. Det har bara kommit in på den stora knutpunkten och jag byter nu tåg mot en resa till en annan station. Jag ser verkligen fram mot den resan och nu när jag trycker jag på enter så åker denna sista text i väg.
Jag önskar alla anställda och den nya styrelsen lycka till med framtiden! Jag vill också rikta ett stort tack till alla goda och inspirerande människor jag mött och fått lov att lära känna under mina år som ordförande. Samtidigt vill jag också sända ett stort tack till alla som i samband med min avgång uppvaktade mig på ett fantastiskt sätt och alla som uppfyllde min önskan att lämna gåvor till Polisskadestiftelsen.
Jan Karlsen, avgående ordförande för Polisförbunde
