Elsa Alm, vice ordförande för supporterklubben Änglarna, tror att det kommer att ta tid att läka relationen mellan Polisen och supportrarna i Göteborg.
Änglarna är officiell supporterförening till IFK Göteborg och har omkring 3 500 medlemmar. Föreningens vice ordförande Elsa Alm är även styrelseledamot i Svenska Fotbollssupporterunionen (SFSU) som är en paraplyorganisation för svenska supportergrupper.
SFSU har JO-anmält Polisen och Åklagarmyndigheten. Bakgrunden är att tre supportergrupper i våras felaktigt pekades ut som kriminella nätverk. I samband med det delgavs tio supportrar preventiva vistelseförbud i centrala Göteborg. Samtliga vistelseförbud har helt eller delvis rivits upp av domstol.
Hanteringen har även lett till en del självkritik i polisleden.
Hur upplever du att relationen mellan Polisen och supportervärlden är just nu?
– Inte på topp, vilket jag tycker är väldigt synd. Under många har det fungerat ganska väl i Göteborg, det har funnits en hyfsat välfungerande dialog. Problemen har varit större på andra håll i landet. Så har det varit fram till den här säsongen egentligen, då Polisen förändrade sitt arbetssätt ganska drastiskt. Det ledde till försämrade relationer, säger Elsa Alm.
Vad är det konkret som du anser har gjort relationen frostig?
– Klassificeringen av två ultrasgrupper och Wisemen som kriminella nätverk rörde upp mycket känslor. Också med tanke på att man sedan tvingats backa. Man delade ut vistelseförbud för personer inom ultrasmiljön, uppenbarligen på ganska lösa grunder eftersom de har rivits upp. Det är klart att det uppfattades som en offensiv. Och den föranleddes inte heller av en dialog. Vi blev i vissa fall informerade om vad man avsåg göra. Men det var inte så att vi faktiskt hade en dialog om saken.
Poliser kan idag inte verka på ståplats. Har Änglarna en ståndpunkt gällande polisnärvaro inne på läktaren?
– Det är inte riktigt Änglarnas roll att bedöma polisernas arbetsmetoder.
Elsa Alm vill i stället lyfta fram att forskning om folkmassor avråder från konfrontation med grupper där det finns en misstro mot myndigheter. I stället bör man söka dialog och försöka bygga relationer, säger hon.
– Man behöver ha en ömsesidig respekt. Att göra som man gjort i år, när kravallpolis plötsligt ställde sig på läktaren under en GAIS-match, uppfattades som ett ganska aggressivt sätt att möta fotbollssupportrar. Det sågs som en provokation av många. Rätt eller fel – jag tycker att man bör använda sig av forskningsläget som finns om hur man arbetar framgångsrikt med folkmassor. Det här är inte ett framgångsrecept. Så kanske man kan arbeta på Melodifestivalen eller en Ed Sheeran-konsert, men det är uppenbart att fotbollspubliken är annorlunda. Det finns en mycket mer organiserad kärna. Man bör snarare jämföra det med en demonstration eller liknande.
Det finns en del ACAB-jargong på läktarna. Det kan vara ramsor, flaggor eller klistermärken. Vad tänker du om det?
– Jag står inte bakom den åsikten. Den är varken lämplig eller bra. Det finns jättemånga bra poliser. Jag har pratat med flera under våren som inte stått bakom åtgärderna som vidtagits och känt ganska stor hopplöshet i det. Samtidigt, om man tar ett kliv tillbaka, så är Sverige är ett land med en bred yttrandefrihet där man måste få uttrycka kritik mot myndigheter. Sedan kan jag förstå att det är jobbigt att möta. Men man har ju också ett demokratiskt uppdrag att skydda rätten att uttrycka den åsikten. Även om det kan kännas oerhört provocerande.
Vad behöver göras för att förbättra situationen?
– Jag tror inte att det finns någon snabb lösning här och nu, utan förtroendet som raserats under våren kommer att sitta i ganska länge. Många har känt att det varit en häxjakt och att människor blivit felaktigt utpekade. Det finns sorg och ilska och det måste man ha respekt för. Jag tror att det är viktigt att vara ödmjuk och att det är extremt viktigt att kunna be om ursäkt när saker blir fel.