En bottenlös sorg 

Han harklar sig. Ber om ursäkt på förhand för att rösten kanske sviker honom. Det var ett tag sedan han tvingade sig att återuppleva det där ödesdigra dygnet då hans åtta år yngre bror miste livet. 

Klockan var tio över ett på natten till den 1 juli 2021. Johan väcktes av telefonen. Det tog ett tag innan han, i sitt sömndruckna tillstånd, förstod att det var Andreas sambo Bella i andra änden. 

– Hon berättade att en polis hade blivit skjuten på Hisingen, och att det mest troligt var Andreas. 

Bella hade försökt ringa Andreas så snart hon hörde om skjutningen, men inte fått något svar. Samtidigt hade hennes pappa, polis i Göteborg, försökt få fram vad som hade hänt och vem den skjutne polisen var. 

– Jag fick bara ångest och kallsvettades. Och sen började jag klä på mig direkt. Det var min första reaktion, att jag måste dit och träffa honom på sjukhuset, berättar Johan. 

Han och hans fru åkte för att hämta upp föräldrarna. Allt var kaos. Ingen kunde tänka rationellt. 

– Då ringer Bella. Och så säger hon bara ”han är död”. Jag bara skrek rätt ut och mamma trillade ihop på uppfarten. Jag kommer ihåg att jag inte kunde gråta. 

Systern, som bodde tre hus bort, väcktes av det tunga beskedet vid dörren. De åkte tillsammans från Skåne mot Göteborg. Johans fru körde. Tystnaden låg tung i bilen. Chocken, skräcken och ångesten härbärgerade de inombords. 
– Man ville fortfarande tro att han levde, att det inte var sant. 

Johan minns att de stannade till för att köpa något att dricka på en mack strax söder om Göteborg. Då brast det för honom. 

– Jag var otröstlig. Så kom vi upp till Bella. Det var första gången jag träffade hennes pappa. Vi satt bara tysta i lägenheten. Vi satt väl där till tidigt på morgonen, sedan körde vi hem. 

Det tog bara några dagar innan mördaren hade gripits. Bevisningen mot honom var robust, med både DNA och krutstänk på kläderna. Men just då spelade inget av det någon roll för Johan. Han var vilse. 

Sommaren som följde var som en dimma, säger han. Men den bokade resan till Barcelona med familjen blev av. Även den gick i sorgens tecken. 

– Jag hade Andreas klocka på mig. Det var skitjobbigt när den blev runt halv elva och jag påmindes om att det var då han blev skjuten. 

Johan blev sjukskriven efter mordet. Under hösten började han åka in till jobbet i Höganäs för att träffa kollegor och ta en kopp kaffe. Kollegan Marie visade sig vara ett ovärderligt stöd. Men sorg- och läkningsprocessen påverkades av saker utanför hans kontroll. Som rättegången mot den då 17-årige mördaren. 

Jag var riktigt fylld av hat skulle jag säga. Jag hade ont i hela kroppen när jag kom hem.

Familjen var där, varje dag, i tingsrättssalen på Ullevigatan i Göteborg, granne med polishuset. 

– Det var tufft. Vi hade fått reda på av polisen att Andreas inte hade lidit, för han hade blivit träffad på ett sätt så han avled direkt. Men i rätten fick man en annan bild. Att han faktiskt gick runt och ville att de skulle ta av honom hjälmen och att han kräktes. Nej, det gjorde ont. Att veta att han faktiskt hade haft en hel del tid med dödsångest. 

Att se mördaren på så nära håll var också jobbigt. 

– Jag var riktigt fylld av hat skulle jag säga. Jag hade ont i hela kroppen när jag kom hem efter första rättegångsdagen för jag hade suttit och spänt mig. Jag ville bara titta på honom hela tiden. Han skulle inte slippa min blick en enda gång. 

Hatet har han släppt. I princip. Det tar för mycket energi att gå runt och vara arg. Men det finns stunder då det fortfarande sköljer över honom. 

– När jag åker och besöker gravplatsen till exempel – då vill jag ju tänka på Andreas. Men det får mig att tänka på händelsen, det kan jag hata honom för. 

Hösten 2022 gick Johan tillbaka till jobbet som områdespolis i Höganäs på heltid. Men det var kämpigt. Det blev smärtsamt tydligt att han inte hade jobbat klart med sig själv. Samtalsstödet hade han avslutat eftersom han inte tyckte att det hjälpte, liksom de flesta kontakterna med FLO. Han blev tvungen att börja riva muren han byggt upp runt sig. 

– Man var rätt så maktlös i att hjälpa sig själv och sina anhöriga. Att då gå ut och försöka hjälpa andra … det blev jobbigare och jobbigare. Det fick sin kulmen när jag jobbade vid ett uteställe i Ängelholm på nyårsafton. Jag kände att jag inte ville prata med folk. Jag nästan backade in i portar för att inte synas. 

När kollegan Marie fick sin drömtjänst som kriminaltekniker blev det uppenbart för Johan att han inte kunde stanna kvar han heller. Efter en ny sjukskrivning fick han testa att jobba på kansliet i Helsingborg. 

– Det var väldigt mycket administrativt. Jag kände att polisen i mig försvann. 

Men så fick han en utvecklingstjänst här på verksamhetsstödsgruppen. 

– Det var arbetsuppgifter som jag direkt tyckte var intressanta. Jag landade i en fantastisk arbetsgrupp också. 

Nu har han tjänst som analytiker och sitt eget rum i polishuset i Helsingborg. På anslagstavlan bakom honom finns jobbrelaterade anteckningar, men också tre fotografier: ett föreställer Johan som områdespolis i Höganäs tillsammans med kollegan Marie. Han har också ett foto på sig själv, kant i kant med ett på Andreas. 

– Jag tänker ju på honom varje dag. Dels kör jag förbi kyrkogården varje dag där hans gravplats är, dels sitter han på tavlan här bakom mig, så han är med mig varje dag. 

Det nya jobbet fyller Johan med en annan mening. Att jobba mot den organiserade brottsligheten och få möjlighet att ta bort potentiella mördare från gatan motiverar honom. Inom sig känner han att han skonar någon annan från att uppleva det han själv har upplevt. 

– Det var nog en del i det här när jag jobbade ute, att det kändes lite meningslöst. Jag hade redan förlorat allt. Det känns meningsfullt igen med det jag gör nu. 

– Jag har ju jobbat ute i sjutton år innan, så det är inte att förminska det alla gör ute, det är bara en känsla jag hade då, att det kändes lite meningslöst. 

Sorgen är fortsatt tung att bära. Men stödet han fått har hjälpt, säger Johan. Chefer och kollegor har ställt upp, hjälpt till att lotsa till företagshälsan, ordna nya tjänster och visat förståelse. Nu är han osäker på hur många som faktiskt kopplar ihop honom med Andreas. Nya kollegor har tillkommit som kanske inte vet. Och tillfällena har blivit glesare när Johan själv lyfter upp Andreas i samtal på jobbet. 

– Många har varit väldigt ledsna. Både för min skull, men också för att det var en kollega. Många hade en egen sorg. Vi är en stark familj ju. 

Det har funnits stunder då Johan anklagat sig själv för att Andreas blev polis. Nog för att lusten fanns där hos Andreas själv. När han inte kom in första gången han sökte blev Andreas otroligt besviken, berättar Johan. På andra försöket kom han in. 

– Jag tog på mig lite av skulden för att jag hade pushat honom. Men det har jag kunnat jobba bort. Jag hade inte kunnat eller velat stoppa honom. Det är ju ett fantastiskt jobb. 

Han hade nog varit en perfekt ledare, chef. Sen tror jag att han hade velat jobba ute operativt.

Johan och Andreas diskuterade aldrig jobbet privat. Johan tror att det hade att göra med Andreas militära bakgrund – att man inte gör det. Men precis efter mordet berättade Bella att han hade tänkt diskutera några polissaker med Johan. Han funderar på vad det kan ha varit. Och han tänker på vilken sorts polis Andreas hade varit i dag – om han hade fått chansen. 

– Han hade nog varit en perfekt ledare, chef. Sen tror jag att han hade velat jobba ute operativt. Men jag tror att han hade varit gruppchef kanske. Han hade varit omtyckt bland kollegor och tacklat de kriminella på ett bra sätt. Vi var nog rätt så lika, sen är han mer eftertänksam, smartare, mer strategisk. 

Tidigare var jag alltid väldigt öppen och glad. Det var ju ett liv, och sen blev det ett annat liv kan man säga.

Andreas och Bella väntade barn när han dog. Dottern är fyra år och har aldrig träffat sin pappa. Men hon har en stark relation med Andreas sida av familjen. Det är viktigt för Johan. 

– Man tänker hur saker hade kunnat vara. Det är nog det som är det jobbigaste. Och när man ser glädjen i hans dotter och att hon är så lik honom. Det var en jättekonstig känsla första gången man träffade henne och höll i henne. Man var jätteledsen och sorgen sköljde över en, samtidigt som man var så glad över henne. 

Johan planerar att skriva en bok om Andreas, riktad till dottern. Det börjar brinna i knutarna, säger han. Hon har börjat fråga mer om sin pappa. 

– Sen får man ju lägga det på en nivå nu när hon är liten och en annan när hon är tonåring och verkligen förstår. Det är väl så jag har tänkt att berätta om Andreas för henne. 

Hösten kommer antagligen att innebära en ny prövning för Andreas alla närstående. Det är då gärningsmannen kommer ut, och sår riskerar att rivas upp på nytt. 

– Det känns inte alls bra. 

Men just nu ligger fokus på Johans egen familj. Han känner att han försummat dem och deras sorg i allt som varit. Nu måste de upptäcka varandra på nytt, i en tillvaro som omformats i grunden. 

– Jag har med mig en tyngre sida i dag, sluter in mig oftare när det blir jobbigt. Tidigare var jag alltid väldigt öppen och glad. Det var ju ett liv, och sen blev det ett annat liv kan man säga. Det skiljer sig kanske inte jättemycket, men det finns en tomhet, ett mörker som är svårt att beskriva.