Rehab på herrgård sparar miljoner i ohälsa

AUCHTERARDER, SKOTTLAND. Säckpiporna ljuder och regnet piskar i sidled. Annars råder en stillhet över den stad som skottarna själva kallar för ingenmansland.

– Vart var det du skulle, sa du? Jag är född och uppvuxen alldeles i närheten, men har aldrig hört talas om stället, säger Uber-föraren och skrattar.

För om man inte är golfentusiast eller polis finns det få uppenbara skäl att ta sig till Auchterarder.

Men för poliser kan ett besök här vara en fråga om liv och död.

– Det är rörande när folk berättar för oss att det var vistelsen här som hjälpte dem att välja livet, säger Graeme Addison, som är ansvarig för The Police Treatment Centres (PTC) arbete i Skottland.

Polisarbete kan innebära att man möter andra människor när de har det som värst. Olyckor, våld, hot och konflikter. Händelser där marginalerna kan vara små och konsekvenserna stora.

Forskning visar att en vanlig människa utsätts för tre till fyra traumatiska händelser under sitt liv, och att en operativ polis utsätts för mellan 300 och 400. Detta kan för vissa få konsekvenser för både den psykiska och fysiska hälsan.

I Storbritannien har polisen därför valt att inrätta egna platser för att ta hand om sina poliser. Alldeles intill huvudgatan i Auchterarder, bakom gröna häckar och tunga stenmurar, ligger en sådan plats – i form av en herrgård med välskötta trädgårdar.

– Välkommen, raring! säger kvinnan i receptionen och visar vägen.

Matsalen är det första som fångar blicken. Här serveras te och pocherade ägg denna morgon. Det hela påminner om ett lyxhotell, men i själva verket är detta ett behandlingscenter för poliser.

– Många som kommer hit har ägnat hela sitt liv åt att hjälpa andra, men har väntat för länge med att be om hjälp själva. Andra har mycket synliga skador, förklarar Graeme Addison.

Det har blivit väldigt fint med tiden, med träningsrum, terapirum, biljardbord, darttavlor, pool, bastu och ja… lite av allt.

PTC erbjuder fysisk rehabilitering och psykisk vård till poliser från hela Storbritannien. De har två huvudcenter. Ett i Harrogate i England, och detta, i Auchterarder.

– Auchterarder-centret används i stor utsträckning av skotska poliser, men har historiskt sett också haft en viktig roll för personal från Nordirland. Särskilt under de år då det pågick konflikter där, förklarar Addison.

I dag kommer poliser för intensiva vistelser på cirka två veckor. Målet är inte nödvändigtvis att lösa alla problem, utan att få människor tillbaka på rätt spår.

– Vi frågar oss hela tiden hur mycket vi kan åstadkomma på två veckor. Målet är att människor ska åka hem med bättre förståelse, konkreta verktyg och en plan för framtiden, säger verkställande direktören Stuart Grant.

På programmet står träning, fysioterapi, samtal, stresshantering, sömn, rutiner och annan uppföljning. Allt beror på vad man behöver. I övrigt kan man själv planera sin fritid, och utbudet är stort.

– Vi är mycket nöjda med våra faciliteter. Det har blivit väldigt fint med tiden, med träningsrum, terapirum, biljardbord, darttavlor, pool, bastu och ja… lite av allt. Det enda vi saknar är en egen bar, men vi har bestämt att det inte ska drickas alkohol här, säger Addison leende.

Det finns med andra ord ett brett utbud inom herrgårdens väggar. Det finns en tanke bakom detta. Här ska det finnas något för alla, eftersom bagaget som besökarna bär på varierar avsevärt.

– Vi ser allt möjligt. Akuta skador, långvariga belastningar, sömnproblem och stressreaktioner. Men rehabilitering handlar inte bara om det fysiska. Vi måste se hela människan, säger Gian-Paolo, som är centrets chef för fysioterapi.

Han förklarar att man i Auchterarder inte är särskilt intresserad av att göra en skarp åtskillnad mellan kropp och psyke. Fysiska smärtor kan ge dålig sömn. Dålig sömn ger stress, vilket i sin tur kan leda till nya smärtor.

– Vi ser alltid till helheten. Psykisk hälsa, fysisk hälsa och hur människor fungerar i vardagen. Varje person är unik, därför måste behandlingen också vara det, säger Gian-Paolo.

Han berättar att många som kommer hit har väntat länge med att be om hjälp. Det handlar inte om bristande vilja, utan om kultur. Poliser är vana vid att vara de som hjälper andra. Inte de som själva behöver hjälp.

– De flesta av våra medlemmar är något äldre. Yngre anställda tänker ofta att de aldrig kommer att behöva oss, men de som är mer erfarna vet oftast bättre, säger Addison.

Han påpekar att tröskeln för att be om hjälp fortfarande kan vara hög.

– Många som kommer hit är ju vana vid att vara den starka. En viktig del av vårt arbete är att visa att de inte står ensamma, och att deras reaktioner inte är ett tecken på svaghet.

Addison berättar flera historier om människor i djupa kriser. Plikttrogna poliser som har burit alldeles för mycket, alldeles för länge. Han berättar om en polis som var här nyligen:

– När vi frågade honom hur han mådde förklarade han att han var skadad här och där och därför hade ont här och där. Men när vi svarade: ”Ja, det ser vi i rapporten, men hur mår du?”, bröt han ihop i gråt.

– Det här är ingen ovanlig historia, och den säger mycket om vad poliser går igenom, säger Addison.

Men det handlar inte bara om omsorg och trygghet. Det handlar också om samhällsuppdrag och ekonomi.

Siffror visar att PTC uppskattar en sammanlagd årlig besparing för brittiska polisstyrkor på över 25,9 miljoner pund. I skrivande stund motsvarar det cirka 326 miljoner svenska kronor.

Detta är siffror som PTC själva har räknat fram, och är endast en uppskattning baserad på sjukskrivningar och andra faktorer. Siffran gäller för båda centren, som tillsammans tog emot 3 930 poliser år 2025.

– Bakom denna beräkning ligger bland annat minskad sjukfrånvaro, snabbare återgång till arbetet och färre långvariga hälsoproblem, säger Addison.

Resonemanget är enkelt: När de anställda får hjälp tidigare återgår fler snabbare i tjänst. Teamet på PTC anser därför att frågan inte bara handlar om vad det kostar att bygga upp sådana erbjudanden, utan vad det kostar att låta bli.

– Just av denna anledning är det också den skotska polisen som är vår största bidragsgivare. De ser värdet i detta och donerar pengar till oss varje år. Dessa enskilda bidrag är viktiga, betonar Addison.

I övrigt betalar poliserna en månatlig avgift för tjänsten. Den ligger på omkring tio pund, motsvarande 126 kronor. När man har betalat denna summa under ett år kan man utnyttja tjänsten om behovet uppstår.

Verksamheten drivs alltså inte av polisen i Skottland eller staten, utan av en välgörenhetsorganisation med rötter i slutet av 1800-talet. Organisationen grundades av aktivisten Catherine Gurney, en förmögen kvinna som engagerade sig i olika frågor. Men eftersom London inte var särskilt säkert för kvinnor under hennes livstid var hon beroende av poliseskort.

– På det sättet började hon förstå vad poliser går igenom, och samtidigt blev hon mycket fäst vid dem, eftersom hon var helt beroende av dem.

Hon valde därför att finansiera behandlingen av en polis hon kände, när han skadades i tjänsten.

– Sedan kom det fram att polismannen plötsligt hade rymt från sjukhussängen, och hon förstod inte varför.

Polismannen hade tydligen hamnat i en säng bredvid en brottsling som han tidigare hade arresterat. Det var inte säkert för honom, och han var tvungen att fly.

Detta var ett scenario som Gurney inte hade föreställt sig, och hon bestämde sig därefter för att detta skulle bli hennes livsuppgift.

I dag omfattar erbjudandet anställda från hela Storbritannien, med egna center i England och Skottland.

Polisyrket är till sin natur förenat med en förhöjd risk för psykisk ohälsa, i Storbritannien såväl som Sverige. Under våren berättade flera poliser för SvD om hur vanligt det är med suicid inom kåren och hur myndighetens psykosociala omhändertagande inte alltid varit det bästa.

I en studie från 2021 undersökte polisforskare arbetsmiljön och hälsan för poliser i yttre tjänst verksamma i särskilt utsatta områden. Det visade sig att en tredjedel av poliserna hade symptom på psykiska besvär, som nedstämdhet och bristande tålamod.

I sina rekommendationer skrev forskarna följande:

Erkänn de hälsorisker som finns med polisarbetets stressfyllda karaktär genom att implementera särskilt designade hälsoprogram för alla anställda, med fokus på motståndskraft. Beakta särskilt den normaliserade stressen, och dess möjliga inverkan på de anställdas privatliv.

Polismyndighetens anser sig vara väl rustad för att stötta medarbetare som utsätts för påfrestningar i arbetet. Otto Petersson, chef för arbetsgivarutveckling på HR-avdelningen, säger att svenska poliser har en stabil grund i form av en i internationell jämförelse lång grundutbildning.

– Poliser som är med om potentiellt traumatiska händelser erbjuds stöd genom kollegor och chef. Medarbetare som behöver medicinsk hjälp får detta via företagshälsa. Efter hastigt uppkomna händelser finns rutiner för att samla berörda polisanställda, medan kontinuerlig handledning erbjuds dem som arbetar med påfrestande uppgifter, till exempel ISÖB-utredare. Kyrka-Polis är dessutom en välutbyggd samverkansform, där polisanställda erbjuds kvalificerat samtalsstöd, fortsätter han.

Behandlingscentren i Storbritannien uppskattar att deras verksamhet bidrar till en besparing på 326 miljoner kronor årligen, vad gäller sjukskrivningar och andra faktorer kopplade till ohälsa. Kan det här vara en modell även för Sverige?

– Arbetsmiljöarbetet läggs upp på olika sätt i olika länder. Polismyndigheten har valt att satsa resurser på en tillgänglig och högkvalitativ företagshälsa. Vi avsätter till exempel en kvarts miljard kronor på sex år, där vi satsar särskilt på blåljusarbete och operativ verksamhet, säger Otto Petersson.

Fotnot: Reportaget är tidigare publicerat i Politiforum 2/2026. Texten har översatts från norska med hjälp av AI.