Alla aspiranter passar inte för polisyrket. Det är ett faktum. Men dagens system leder tyvärr till ett stort kompetenstapp när också fungerande framtida kollegor gallras bort utifrån bristande objektivitet och instruktörers personliga tyckanden.
Min kritik handlar i grunden om bristande rättssäkerhet, slöseri med skattemedel och tystnadskultur. Detta stöds inte minst av Polismyndighetens egen enkät, som aspiranter besvarar under sin aspiranttjänstgöring och som jag lyfte fram i min tidigare insändare. Det är en enkät som långt ifrån alla svarar på, trots detta visar enkäten samma resultat år efter år: Att det förekommer brister i den sociala och organisatoriska arbetsmiljön, brister som Polismyndigheten borde städa bort och ta på allvar.
Att sätta sifferbetyg på mjuka värden ger en skenbar objektivitet åt vad som i själva verket är subjektiva tyckanden.
I dagens system tillåts enskilda instruktörer välja ut specifika delar av en aspirants samlade kompetenser. Det är till exempel vanligt att underkännanden motiveras med abstrakta värden som ” bristande initiativförmåga” eller ”bristande handlingskraft” – en bedömning som per se är godtycklig. Jag vet inte hur bedömningsskalan ser ut idag, men under min egen aspiranttjänstgöring användes en skala från 1 till 15. Att sätta sifferbetyg på mjuka värden ger en skenbar objektivitet åt vad som i själva verket är subjektiva tyckanden. Har man otur med sin instruktör kommer denne att leta efter enstaka detaljer och låta det sänka helhetsbedömningen.
Skribenten hävdar att det råder insyn eftersom man som aspirant får läsa instruktörens underlag. Men vad hjälper det om kritiken redan är fastställd? Formellt sett är det visserligen inte instruktören som fattar det slutgiltiga beslutet, utan det ligger hos handledaren. Men eftersom handledaren i vanliga fall inte åker med under passen kan denne inte göra någon annan bedömning än utifrån instruktörens skriftliga underlag. Instruktören har därmed den faktiska makten att vinkla rapporteringen. Om enbart det negativa dokumenteras blir bilden skev. När lyckade ingripanden eller framsteg utelämnas i dokumentationen får handledaren inte se helheten.
Att, som skribenten, utgå från att alla de som underkänns inte skulle ha tagit ansvar, sökt stöd eller visat initiativförmåga visar att skribenten uttalar sig om situationer hen inte har kännedom om. I en godtycklig process där den faktiska makten ligger hos en enskild instruktör hjälper det inte hur mycket eget ansvar du tar eller hur mycket du jagar återkoppling – kritiken är ofta låst på förhand.
Det finns en idé om att alla måste passa i den specifika mallen för ingripandeverksamheten (IGV) för att få bli poliser.
Polismyndighetens arbete omfattar mer än bara radiobilsåkande. De flesta som antingen underkänns eller väljer att sluta på egen begäran delar upplevelsen av att bedömningen på fältet oftast handlar om att stöpa alla i exakt samma form. Det finns en idé om att alla måste passa i den specifika mallen för ingripandeverksamheten (IGV) för att få bli poliser. Där är det hög tid att tänka om. Man kan vara en bra polis även om ens främsta styrkor ligger utanför IGV. Det är givet att man ska kunna känna sig trygg med sin kollega, men förväntningarna skiljer sig kraftigt åt beroende på vilken instruktör du har och vilka kollegor du jobbar med.
Varför utgår man automatiskt från att det måste vara fel på aspiranten, medan en instruktörs objektivitet aldrig ifrågasätts? Det är märkligt hur vissa poliser framstår som historielösa kring Polismyndighetens problem med kåranda, frysboxar och tystnadskultur. Man vägrar inse att ren mobbning faktiskt förekommer i de egna leden.
Polisyrket är inte vilket jobb som helst. Det kräver mental förberedelse, personliga uppoffringar och ett starkt engagemang.
Att drabbas av ett underkännande utifrån bristande objektivitet får katastrofala konsekvenser för individen. Alla kanske inte ska godkännas, men det är stor skillnad på en rättssäker gallring och ett system där kompetenta individer gallras bort på grund av personkemi.
Höga krav och en rättssäker process utesluter inte varandra – de är varandras förutsättningar.
Det är ett allvarligt systemfel att det helt saknas möjlighet till en oberoende överprövning av ett beslut som raserar en individs framtida yrkesliv.
Vi behöver en Polismyndighet där handledningen får utrymme att utveckla framtida kollegor, inte ett system där ensidig rapportering tillåts gallra bort kompetenta individer på godtyckliga grunder.
//Tidigare polisaspirant med civil erfarenhet inom myndigheten, både före och efter aspirantutbildningen