Polistidningen nr 1 delas ut runt 9:e februari. Nästa nummer når brevlådorna på skärtorsdagen.
 
 
 
 

Arkiv

Reform, men ingen förändring

Publicerad 2017-02-07

Krönikan Polisen är nu föremål för det som beskrivits som den största reformen efter förstatligandet år 1965. För mig signalerar ordet reform att de förändringar som genomförs syftar till att skapa bättre förutsättningar för en effektiv verksamhet av god kvalitet och, i de bästa av världar, en personal- och lönepolitik som stöder de målen.

När jag nu på, och med, distans iakttar denna så kallade reform ser jag inga positiva förändringar som skulle skapa bättre förutsättningar för polisen att fullgöra sitt uppdrag – hur det nu ser ut. Uppdraget alltså. Med det vill jag ha sagt att reformen inte utgår ifrån en analys av polisens uppdrag.

Jag kom till polisen året efter förstatligandet. När jag efter några år tillsammans med kollegor bläddrade i gamla handlingar i arkivet till Kamraternas, förening för Stockholms polismän, häpnade vi över att de frågor vi kämpade med löpte som sega trådar genom tiden.

Jag har under åren hört och läst påståendet att ”det händer mycket inom polisen nu.” Jag får varje gång lust att skrika nej – det händer ingenting som i positiv mening förändrar förutsättningarna för poliser att fullgöra polisens uppdrag.

Polisens förbannelse är att man är en självklarhet. Minsta barn vet vad en polis är och det är inte många som senare i livet fördjupar den bilden.

Trots detta kan det upplevas som provokativt att påminna om att det inte är Ygeman, Eliasson, Noa, HR-, it-, ekonomi-, rätts- eller kommunikationsavdelningen som är de avgörande verktygen för att nå de mål som satts upp för polisen. Däremot är de uppräknade, möjligen med undantag av Ygeman, viktiga stödresurser för den personal vars kunnande och engagemang är polisens viktigaste, eller rättare sagt, enda resurs.

För nu rätt många år sedan gjordes analyser av polisorganisationen som visade att personalens kunnande och engagemang var större än systemet medger. ”Systemet” kan översättas med stöd i olika former – ledning, styrning och så vidare. Analyserna visade också att störningarna i kommunikationen mellan ledningsvärlden och produktionsvärlden var särskilt utmärkande för polisorganisationen. Inget i den nuvarande reformen avslöjar någon ambition att komma till rätta med dessa missförhållanden, som inte minskat under åren.

Det är uppenbart att en analys av polisens uppdrag skulle visa att utbildning, löne- och personalpolitik inte motsvarar de krav polisyrket ställer.

Det finns inget system för att utveckla, tillvarata och vidareföra erfarenhetsbaserad kunskap. Och det finns inte forum och resurser för forskning som kan ge yrkesutövare stöd och beslutsfattare saklig grund för sina överväganden och beslut.

Det finns ingen chefsutvecklingsstrategi värd namnet och har egentligen inte heller funnits, för om så vore fallet skulle vi i dag haft poliser som chefer för polisen, på alla nivåer.

Den gemensamma nämnaren för den kris vi nu ser och för tidigare poliskriser är okunskap om och förakt för poliser och deras uppdrag.

 

Gunno Gunnmo
polis i Stockholm sedan 1966
en av Polisförbundets tidigare ordföranden
f d länspolismästare i Stockholm