”Jag tror att ett fel som blev i polisomorganisationen var att man inte tydliggjorde vad som skulle bli enhetligt och likformigt och vad som skulle anpassas till den lokala problembilden. De här signalerna har gått ut samtidigt och då kanske lite för mycket har blivit enhetligt och likformigt och för lite har utgått från den lokala problembilden”
Orden var Anders Ygemans, när han satt med i Veckans brott för ett tag sedan. De kändes lite som ett erkännande. Ett erkännande om att det kanske är en kris ändå, eller som Dan Eliasson valde att kalla det i samma program: Ett allvarligt läge.
Något som ärrat Polismyndigheten i både stort och smått är de nya gruppsammansättningarna. Jag hälsar er därför välkomna till polisstationen i Funäsdalen för en titt på stuprörsorganisationen i ett makroperspektiv:
På stationen arbetar tre personer: Anette i receptionen, Gunilla som utreder och jag som är inmappad i brottsförebyggande/ ingripandeverksamheten. Tidigare tillhörde vi ett gammalt hederligt närpolisområde. Samtlig personal på tre polisstationer hade ett helhetsansvar för allt som hände i närpolisområdet. Inte minst närpolischefen. Det låg i hans intresse att pass utfärdades, att utredningar redovisades och att polis kom till platsen när någon ringde 112.
Vid omorganisationen knölade man ned myndigheten i sju olika stuprör (regionerna). Rören blev fler och smalare ju närmare kärnverksamheten man kom. Till slut var de riktigt trånga. Nu har Anette i receptionen chef A. Han sitter 23 mil bort. Den utredande Gunilla har chef B, även denne på samma avstånd. Jag har chef C. Han sitter 14 mil från Funäsdalen. Vi har med andra ord varken arbetsgrupp eller ansvar gemensamt längre. Vi är fysiskt på samma polisstation, men våra närmsta kollegor finns någon annanstans och relationen med dem vårdas oftast genom videolänk.
Detta är varken A:s, B:s eller C:s fel. Det är inte heller deras fel att alla vill se om sitt eget hus. Det är bara naturligt. Men resultatet av ett alltför renodlat chefskap blir att man tappar helhetsbilden. Istället stirrar man sig blind på sin egen grupp och sina egna resultat. Intresset att hjälpa andra krymper avsevärt, tillsammans med kunskapen om vad som händer där på andra sidan. Man ser inte till hela verksamheten utan enbart till sin egen lilla del i denna. Tanken att det skulle bli enklare beslutsvägar och färre beslutsnivåer verkar också helt bortglömd. Vägen genom flera chefer på samma nivå blir längre och krångligare. Vi som skulle komma närmare medborgarna, kommer längre ifrån våra arbetskamrater än någonsin.
Det skapas en vi/ni-känsla, en egoism i leden. Och denna finns det inte utrymme för någonstans. Allra minst i den småskaliga polisverksamheten. Vi måste hålla ihop och se till helheten. Vi kan inte sitta på varsin kammare och värna om vårt eget, för att framstå som att just vår grupp har utfört våra tilldelade arbetsuppgifter bäst. Stuprörsorganisationen skapar en splittring, och det var väl ändå inte det som var meningen?
Lisa Ahlstedt
polisinspektör i Funäsdalen
Polisområde Jämtland