Första dagen på mitt drömjobb, gick jag dit med en symfoniorkester ljudande i öronen. Jo, det är faktiskt sant. Ju närmare entrén jag kom desto vackrare lät musiken i mitt huvud. Cymbalerna slog tätare och crescendot steg.

Jag gick förbi väktare och reception och upp på min avdelning. Och det sa knappast klick, det sa pang bom bang. Det var klockren kärlek från första stund – mellan mig, kollegor och de arbetsuppgifter som hamnade på mitt bord.

Man hade kunnat tro att det handlade om ett möte med mitt livs kärlek, att jag var nyförälskad och tvärsäker på att känslan var ömsesidig. Och så var det också på sätt och vis.

Den som har upplevt att myntet ramlat ner, att yrkesvalet är rätt – från första dagen på utbildningen intill tidens ände – kan nog hålla med om att tillståndet inte liknar något annat än ren passion.

Vid entrén till mitt nya jobb var jag övertygad om att det här skulle vara för evigt. Precis lika övertygad som när jag som tonåring kunde svära på att min stora kärlek alltid skulle vara densamma.

Men medan tonårsamoren bleknade och försvann, så ljuder fortfarande symfoniorkestern från sitt lilla orkesterdike i min jobbhjärna. Trogen den evigt svurna kärleken.

Ändå blir jag uppriktigt förvånad när psykoterapeuten Lena Nevander Friström berättar att just så är det. Kärleksrelationen till våra jobb håller ofta längre än våra äktenskap.För naturligtvis är nyförälskelse och nytt jobb samma sak. Än så länge är vi vackra oskrivna blad, vi får bekräftelse och känner oss behövda av en ny person, eller av ett helt arbetslag.

Men den där känslan av bekräftelse sitter i längre på det nya jobbet, säger Lena.

För det är mycket roligare att sträva uppåt, bli duktigare, imponera på cheferna och ta klivet från en karriärstinn uppgift till en annan – än att torka samma köksbord varje dag.

”Tänk om jag åtminstone var en budget”, har patienter suckat i Lenas terapifåtölj.

I början på det nya jobbet ser man inga fel, allt är bara positivt.

Nyförälskelsen är lika blind. Men fortsättningen i en kärleksrelation är inte lika självklar. Karriärvägarna på jobbet är liksom så många fler.

Många byter partner för att få uppleva nyförälskelsen igen, säger Lena, men man vänjer sig förstås också vid den nya partnern.

Hon jämför med första gången vi vågar något nytt. Redan vid andra hoppet från tians höjd börjar du bli van. Särskilt svårt kan det vara när det nya kärleksförhållandet ska planteras ner i vardagen.Och visst blir även drömjobbet så småningom rutin. Hur håller man de där härliga känslorna vid liv?

”Ska vi hålla det vid liv?” undrar Lena.

”Frågan är vad som är bäst, något som har blivit rutin kan lika gärna vara en svacka, det har vi alla då och då. Men om allt känns fel – byt jobb då, det är inte så farligt. Det viktiga är att se över hur du vill ha det.”

”Men detta med att vara lycklig jämt är bullshit”, säger Lena.

Lyckan är snarare de tio minuterna i veckan eller ännu mer sällan då vi plötsligt upplever att vi faktiskt har ett samförstånd med en annan människa, eller när en hund springer våryr vid ens sida, eller den där plötsliga insikten om att allt är rätt så bra ändå. Barnen är friska, hälsan helt okej.

Passionerat förälskad i jobbet – ja visst! Men ännu bättre, om man får tro Lena Nevander Friström: att du längtar hem efter arbetspasset och att du längtar till jobbet när du ska gå på ett nytt pass.

I just den ordningen.

Madeleine Svärd