Allt fler polismyndigheter väljer att arbeta med riskbedömningar. Efter årsskiftet vill Rikspolisstyrelsen att de alltid ska användas vid våld i nära relationer. Men en brittisk forskare varnar för att konsekvenserna kan bli negativa.Allt fler polismyndigheter väljer att arbeta med riskbedömningar. Efter årsskiftet vill Rikspolisstyrelsen att de alltid ska användas vid våld i nära relationer. Men en brittisk forskare varnar för att konsekvenserna kan bli negativa.
Våld i nära relationer är ett brottsområde som ska prioriteras i brottsbekämpningen, enligt riktlinjer från Rikspolisstyrelsen. Bara i Stockholm utbildas under året 700 förundersökningsledare och utredare i att arbeta med strukturerade hot- och riskbedömningar och liknande utbildningsinsatser pågår på flera håll i landet.
– Riskanalyser eller riskbedömningar är inget nytt i polisarbete, det har vi alltid gjort. Men ofta har de varit baserade på erfarenhet, magkänsla och sunt förnuft. Det som är nytt är att vi ska kombinera vår erfarenhet med en vetenskapligt utprovad metod, säger Peter Carlsson som är kriminalinspektör och projektledare för utbildningarna i Stockholms län.
Kriminologen Carolyn Hoyle, verksam vid universitet i Oxford, ser flera fördelar med att göra riskbedömningar, men vill ändå varna för att de kan slå tillbaka mot både förövare och brottsoffer.
– Riskanalyser kan vara ett effektivt och rationellt sätt att arbeta på och det anses seriöst och beprövat, eftersom det är kopplat till forskning. Det finns tillfällen då det bevisligen räddat liv. Men det finns också en risk för att människor stämplas i onödan.
Individuella variationer påverkar resultatet
Problemet är, menar Carolyn Hoyle, den mänskliga faktorn. Bedömningarna bygger inte på någon exakt vetenskap och det finns ingen formel för hur data ska tolkas, därför kommer det alltid att finnas individuella variationer i hur verktyget används. Därmed riskerar analyserna att bli subjektiva och brottslingar oförskyllt stämplas som högriskpersoner. Det finns en risk att bedömningen hänger kvar i rättskedjan och resulterar i hårdare straff, befarar Hoyle som
vill ha mer forskning på området.
För att minska risken för orättvis behandling längre fram i systemet är det viktigt att hålla isär riskbedömningen och förundersökningen, säger Peter Carlsson. Det ska vara två olika, parallella, utredningar som sköts parallellt.
– Men det är ju alltid upp till åklagaren vad som kommer med i åtalet.
Inom polisen används framförallt Sara-modellen. Enkelt uttryckt är det en checklista med ett 20-tal riskfaktorer uppdelade på tre områden; tidigare kriminell bakgrund, psykosocial anpassning och tidigare partnervåld. Tanken är att checklistan ska vara till hjälp för polisen att fatta beslut om eventuella skyddsåtgärder för att förebygga och förhindra upprepad utsatthet för våld.
– Den stora fördelen med en checklista är att du inte glömmer bort att tänka igenom alla aspekter, säger Peter Carlsson.
Analysen avgör vilket stöd offret får
I Sverige har Sara-modellen använts sedan slutet av 1990-talet. Ursprungligen kommer den från Kanada och används mycket inom psykiatrin. Henrik Belfrage som är forskningschef på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall och professor i kriminologi har utarbetat den för svenska förhållanden.
Henrik Belfrage håller med om att olika individer gör olika bedömningar, men han säger att risken för fel minskar om man följer en etablerad och genomarbetad metod.
– Visst kan det finnas en risk för att en sådan bedömning får större tyngd i rättssystemet, än en som är baserad på magkänsla. Därför är det viktigt att det finns en tydlighet i hur bedömningen gått till och hur man kommer fram till något , säger han.
Förespråkarna menar att Sara-modellen har förhindrat många kvinnor från att bli misshandlade igen och att den till och med räddat liv. Bedömningen ska göras genast när en kvinna anmäler hot eller misshandel. Sedan tar polisen ställning till om och vilket stöd hon behöver. Det kan vara genom skyddslarm, skyddat boende eller besöksförbud. Det kan också handla om stöd och hjälp från sjukvården, brottsofferjourer eller socialtjänsten.
Forskningen visar att risken för att utsättas för nytt våld är som störst i direkt anslutning till brottet, men att risken avtar med tiden. Därför kan kvinnan behöva ett förstärkt skydd under en begränsad tid.
En del brottsoffer som utsatts för våld av sin partner uppmanas av en alltmer riskmedveten polis att vidta åtgärder för att skydda sig mot framtida brott, vilket kan innebära stora, och onödiga, uppoffringar för brottsoffren, menar Carolyn Hoyle.
– Systemet har inte mycket hjälp att erbjuda utsatta kvinnor, annat än råd om hur de ska skydda sig själva. En del uppmanas att gå under jorden, vilket för många är ett högt pris. Det kostar på att behöva byta skola, arbetstider och sluta umgås med vissa vänner. Detta samtidigt som ingenting förändras i förövarens liv.
Extra komplicerat blir det i de fall då brottsoffret och förövaren har barn tillsammans.
– Många av de utsatta, ofta kvinnor, vill fortsätta ha en relation till mannen om inte annat för barnens skull, säger Carolyn Hoyle.
Henrik Belfrage säger att det är olyckligt att det läggs så mycket ansvar på brottsoffret, men att det är ett problem som är svårt att komma åt. Nu hoppas han på att få genomföra ett projekt tillsammans med Södertörnspolisen som går ut på att polisen ska ta en mer offensiv roll gentemot förövaren istället för att ”bara flytta offer”.
Fotnot: Sara betyder the Spousal Assualt Risk Assessment Guide och betyder ungefär handledning för bedömning av risk för partnervåld.
Fakta:
Under 2006 Enligt statistik från Brå polisanmäldes 25 400 fall av våld mot kvinnor, cirka 70 om dagen. 80 procent av dem begicks av en bekant till kvinnan.
Annette Wallqvist
