Nu har hösten blåst in över oss på allvar. Även i polisernas värld har det stormat ordentligt den senaste tiden. Att vi från fackligt håll riktar kritik mot polisledningen är inget nytt, men under inledningen av hösten har även ledarskribenter och politiker blivit allt tydligare i att något måste hända.Nu har hösten blåst in över oss på allvar. Även i polisernas värld har det stormat ordentligt den senaste tiden. Att vi från fackligt håll riktar kritik mot polisledningen är inget nytt, men under inledningen av hösten har även ledarskribenter och politiker blivit allt tydligare i att något måste hända.

Och något har faktiskt också hänt.  Vi är i mål med ett centralt statligt avtal som ger oss större inflytande över lönerna. Många medlemmar i Polisförbundet har en längre tid varit inte bara förberedda, utan också villiga, att gå ut i strejk. Den här gången behövdes det inte. Vi nådde det mål vi satt upp utan att behöva göra verkstad av konflikthotet.

För mig är det viktigt att lyfta fram att det är er förtjänst, ni som är fackligt anslutna poliser. Ni har med all tydlighet visat att facklig styrka ger resultat. Utan den massiva uppbackning som vi fått för våra krav och det tryck vi fått upp i opinionen hade vi aldrig kommit så här långt.

”…om ett år har vi möjlighet att strejka igen, och den här gången med ett redan väloljat konfliktmaskineri.”

Polisförbundet är nu överens med arbetsgivaren om att lönesättningen ska förhandlas på regional nivå. Det kanske inte låter så omvälvande, men det kommer att ha stor betydelse att lönerna sätts närmare dig som medlem. Nu drar de verkliga förhandlingarna om polislöner – om kronor och ören – igång. Vi har ett ramavtal som skapar goda förutsättningar. Dessutom har vi sedan utgången av förra lönerevisionen en överenskommelse med arbetsgivaren om att hämta pengar både från pensionsavgångar, poliser som slutar och från effektiviseringar till följd av omorganisationen.

Så nu är det upp till bevis. Och skulle det visa sig att arbetsgivaren inte levererar har vi skrivit under ett ettårigt avtal. Det betyder att om ett år har vi möjlighet att strejka igen, och den här gången med ett redan väloljat konfliktmaskineri.

Polisyrket måste uppvärderas. Det finns olika vägar att nå målet – och alla måste användas.  Därför fortsätter vi också, parallellt med förhandlingar med arbetsgivaren, våra politiska påtryckningar för en särskild polislönesatsning. Polisen måste ta sig ur den kris vi är i. Höjda löner är, för att hålla kvar befintliga och klara av att rekrytera nya poliser, av helt central betydelse.

Självklart finns det också annat som måste förbättras. När Polisförbundet samlades till kongress i Upplands Väsby utanför Stockholm i september, var både rikspolischef Dan Eliasson och inrikesminister Anders Ygeman på plats. Mitt budskap till rikspolischefen var tydligt: Han måste i hela sitt ledarskap ha kåren med sig, inte mot sig. Han, och hela polisledningen, måste börja lyssna på kritiken och få medarbetarna med sig.

Och det känns också som att vi tagit några stapplande steg på vägen. Inte minst beror det på att Polisförbundet den senaste tiden fått allt fler allierade. En något oväntad, men inte desto mindre glädjande, allierad är Leif GW Persson. Han har inte alltid stått på god fot med Polisförbundet, men nu har han i flera medier konstaterat att han är ”rörande överens med den kritik som Polisförbundet framför.”

Att fler står på vår sida är vägen till framgång. Ensam är inte stark. Det är fackets grundidé. Och därför räckte det den här gången med att höja beredskapen för strejk för att vi skulle nå framgång. Nu sparkar vi igång den verkliga matchen om polislönerna, med konflikthotet avblåst.