– Det här är en favorit, säger Lisa Dahlkvist och fiskar upp en Dafgård-lasagne ur frysdisken på Coop i stadsdelen Teg.
Lasagnen ska hon senare äta tillsammans med två medhavda morötter i lunchmatsalen på polishuset i Umeå. Under förmiddagen har Lisa Dahlkvist fått rusta på och varit ute på fält tillsammans med kollegan Eveline Westberg.
Först fick en misstänkt, som inte hörsammat flera kallelser till förhör, påhälsning på sitt jobb. Sedan följde ett besök hos en målsägande som varit svår att få tag på. Därefter en sväng till sjukhuset för att hämta ett par journaler åt en utredarkollega. Så här ser jobbdagarna ut för Lisa Dahlkvist nuförtiden.
När Polistidningen träffar henne har hon varit polis i snart två år.
För folk ute i stugorna är polisassistent Dahlkvist inte i första hand känd för sina utredningsåtgärder – utan som rivig innermittfältare i landslagströjan. När hon rundade av karriären, efter en tung säsong 2022 med Umeå IK, var det med 200 matcher i Damallsvenskan och 134 A-landskamper på meritlistan.
Vid den tidpunkten befann hon sig redan en bra bit in polisutbildningen. Beslutet att söka fattade hon efter en bortamatch.
– Vi satt på tåget hem. Då var det en kompis i laget som sa ”jag funderar på att söka till polis” och jag svarade ”men gud jag med, det är ju skitkul” – för jag hade ju verkligen tänkt på det. Så där satt vi på tåget och hade bestämt oss för att söka ihop.
Så blev det. Nästan i alla fall. Lisa sökte och kom in. Lagkamraten Sara Mellouk sökte något år senare och jobbar nu som polis i Umeå.
– Jag tyckte att det var skitkul att plugga igen som vuxen. När jag gick gymnasiet så var jag sämst. Jag hatade skolan och ville bara spela fotboll. Den här gången ville jag ju verkligen plugga. Polisutbildningen var jättekul. Jag hade kunnat gå två år till, säger Lisa.
Detta trots att seminarium och tentor till en början kändes som en främmande värld.
– Att lära sig tolka och applicera lagstiftning, alla paragrafer och allting, det tog tid. Men jag lärde känna en tjej i klassen som inte var så duktig fysiskt. Så jag krokade arm med henne. Jag var ute och sprang med henne på luncherna och hon hjälpte mig att plugga.
Den första tiden som polis, på anhållningsjouren i Umeå, blev emellertid ett bryskt uppvaknande för Lisa. En smärre kris.
– I början kände jag ”oj, är jag polis nu” och kände frustration över att vara vuxen och ny på jobbet. Jag var ju van vid att vara expert på mitt jobb. Här skulle jag aldrig kunna bli expert utan ”bara” ha ett vanligt jobb.
En känsla av identitetsförlust kom i kapp henne. Därtill var arbetssättet främmande.
– Jag frågade en kollega: Ska det verkligen vara så här att man bara jobbar på och väntar på helgen? Hon svarade: Ja, Lisa och du kommer tycka att det är jätteskönt!
Lisa tvivlade. Var polisyrket verkligen rätt väg? Det hon kom från var ju något helt annat.
Inom fotbollen hade allt handlat om nästa match. Nästa klubbadress. Nästa titel. Nästa landslagsuttagning. Ständigt med tydlig feedback från tränare, lagkamrater och supportrar.
För att inte tala om kickarna. Som när Lisa Dahlkvist avgjorde två straffläggningar, mot USA och Brasilien, när Sverige tog OS-silver 2016 i Rio de Janeiro.
Många minns den avgörande straffen mot USA i kvartsfinalen. Hur motståndarmålvakten Hope Solo gjorde allt för att psyka. Lämnade målet. Höll på och fixade med sina målvaktshandskar.
Lisa Dahlkvist stod vid bollen. Hon kände pressen, hade avgörandet i sina händer och älskade att vara där.
Kameran fångade hur hon sneglade oberört mot Hope Solo. Skrattade till för sig själv, föga imponerad av motståndarens tilltag.
Sedan satte hon straffen med en distinkt bredsida till höger. Maktfaktorn USA var utslaget.
Nästa match, semifinalen mot värdnationen Brasilien, avgjorde hon inför 75 000 åskådare på läktarna.
När Lisa avslutade karriären summerade landslagschefen Marika Domanski Lyfors hennes gärning:
– Hon är den spelare som älskat att vinna allra mest.
Det är många som vittnat om att Lisa har en vinnarskalle av titan. Under toppen av karriären var det som om hon hade nerver av stål.
– Jag hade nått en punkt i träningen som krävdes för att tackla utmaningarna jag ställdes inför. Jag kunde vända pressen till något positivt. Det var lustdrivande, säger hon.
När elitfotbollens starka adrenalinkickar byttes mot en mer jämntjock polisvardag med avrapportering och resurskrävande återfallsförbrytare gick en smått desperat Lisa till sin gruppchef på anhållningsjouren.
– Jag bad henne guida mig i hur jag själv kan utmana mig. Kan vi tillsammans hitta nycklar för att jag ska finna mitt eget driv? Det var svårt, att liksom säga ”jag behöver något mer” utan att riktigt kunna sätta ord på vad.
Chefen svarade att hon aldrig varit med om ett liknande medarbetarsamtal. Men snacket förde saker framåt.
– Jag skaffade en mentor, en kollega som jobbat länge i tjänst. Jag pratade med honom hur man kan hitta utmaningar. Jag följde med på förhör där vi jobbade med feedback. Om han höll förhör gav jag feedback och tvärtom. Det gjorde att jag började tänka på hur jag vill ha det.
Lisa berättar att det tog ungefär ett år för henne att hitta sin plats som polis. Idag trivs hon med sitt värv och fyller på med kickar och utmaningar utanför jobbet.
Många söker ju sig annars till polisyrket just för spänningen?
– Jämför man med att jobba på ett lager är det ju mycket kickar. Men det är inget jämfört med kickarna jag söker, alltså som är fysiskt och mental utmattande utmaningar.
Yttre tjänst då?
– Ja, det kan jag tänka mig sen när barnen blir lite större och klarar sig själva. Då skulle jag kunna kliva ut och röja lite.
För närvarande håller Lisa på med en svensk klassiker och åkte Vasaloppet i vintras. Hon känns igen från tv-programmet ”Superstars” på Discovery och ska i sommar representera polislandslaget i EM i Tyskland. Bland annat.
Att jobba måndag-fredag, samt att slippa bortamatcher och turneringar, har inneburit mer tid med vänner och hennes två döttrar. Trots det är kalendern fullbokad.
Du hittar på saker hela tiden. Är bara ett sunt driv? Eller döljer sig något mörkt där också?
– Det mörka skulle vara att jag ofta kör på tills jag känner att ”fan jag orkar inte mer” och då tar det stopp. För det händer hela tiden grejer och jag trycker in mer och mer. Till slut måste jag bara vila. I en vecka typ.
Det finns liksom ingen spärr?
– Exakt. Jag kanske tänker att äsch, jag behöver inte sova så länge. Sen kan det gå ganska långt innan jag känner att jag är slut.
Utöver att utreda brott i nära relation har Lisa också, tillsammans med en kollega, ett särskilt uppdrag att arbeta mot prostitution. Arbetet innebär samverkan med allt från hotell till länsstyrelsen och riktar sig både mot sexköpande män och prostituerade kvinnor. Senare på eftermiddagen ska hon föreläsa om ämnet för en grupp aspiranter.
Lisa önskar att arbetet skulle få mer resurser.
– Det finns mycket tips. Det kan vara en polis som träffat en kvinna och fått känslan av att hon säljer sex. Men det finns inte tid att fråga vidare. Och det känns ju hemskt när man vet att tipsen ofta stämmer, säger hon.
Efter turen till sjukhuset är vi tillbaka i polishuset. Vi har slagit oss ner vid ett bord i lunchmatsalen. Lisa har bytt om från uniform till fleecetröja. Trots en trevande inledning på karriären har en hel del pekat på att hon skulle hamna här så småningom. Till exempel sökte hon polisutbildningen första gången redan 2011.
Men då gick det inte att kombinera med fotbollskarriären.
Det finns också en första punkt, för 17 år sedan, där resan mot polisyrket kan sägas ta sitt första kliv.
– Haha, nu vet jag precis vad du kommer fråga om, säger Lisa.
Hon tar ett bett av moroten. Lasagnen är uppäten.
– Det var träning dagen efter en match. Jag var skadad och dröjde kvar i omklädningsrummet. När jag gick ut mötte jag två kvinnor som inte såg ut att hålla på med sport, minns Lisa.
Vad som sedan utspelade sig blev väldokumenterat i media. Umeå IK hade haft problem med stölder under en period. Lisa kände igen kvinnorna, en mamma och dotter, från en tidigare incident.
När dottern plötsligt började springa fattade Lisa misstanke.
– Då sprang jag ikapp för envarsgrip, utan att jag visste vad det var då.
Lagkamraten Frida Östberg hjälpte till och snart var tjuven fångad. Mamman gav upp.
– Vi fick in kvinnorna på kansliet. Jag särade på personerna i två olika rum, säger Lisa.
Att misstänkta inte ska sitta i samma rum och kunna snacka ihop sig hade hon lärt sig från Beck och andra kriminalare. Polis tillkallades och en patrull var snabbt på plats.
”Mästerdetektiv Lisa Dahlkvist haffade bovarna” löd rubriken i Västerbotten-Kuriren dagen därpå.
Lagkamraterna fick sina stulna värdesaker tillbaka. När Lisa kom ner till träningsplanen efteråt möttes hon av applåder.
– Tack, tack. Grej of the day! skrattade den då 21-åriga mittfältsdynamon.
En närking i Norrland som blev en av sin generations allra främsta fotbollsspelare. Som numera kan längta en aning till helgen.
LISA DAHLKVIST
Ålder: 38
Poliskarriär: Polisexamen 2023. Jobbat på anhållningsjouren i Umeå och gjort en sommar på IGV. Sedan årsskiftet utredare brott i nära relation på PO Västerbotten.
Moderklubb: Adolfbergs IK.
Fotbollsklubbar i urval: Paris Saint-Germain, KIF Örebro, Umeå IK.
Lön: 32 500 kronor i månaden.
Familj: Två döttrar, 9 och 5 år gamla.
Förebild: ”Min syster Elsa. Hon är stark, modig och har ett stort hjärta för andra människor”
