Gunnar Appelgren: Modet att se det vi inte vill se

Det finns några böcker som betytt mycket för mig i min polisgärning. Det är Jim Collins ”Good to great”, Gunnar Ekmans “Från text till batong” men framför allt Wilhelm Agrells ”Underrättelsevetenskapens grunder – konsten att gissa rätt”

I denna klassiker finns en bärande tes som ofta glöms bort i bruset av teknisk övervakning och algoritmer: Analysens största fiende är inte brist på information, utan bristen på intellektuellt mod.

Jag menar att vi ofta drabbas av ”analytisk närsynthet”. Vi ser det vi förväntar oss att se, och vi filtrerar bort de varningssignaler som hotar vår invanda världsbild. I ett Sverige som präglas av ett skakigt omvärldsläge och en grov kriminalitet som bitit sig fast i samhällskroppen, har Agrells ord aldrig varit viktigare. Modet handlar i dag inte bara om fysisk tapperhet, utan om modet att våga ”gissa rätt” även när sanningen svider.

Underrättelseverksamhet handlar om att lägga pussel med bitar som saknas eller som är direkt vilseledande

Inom en snar framtid tror jag inte att det är fumliga 13-åringar med handgranater, termosbomber och vapen vi behöver oroa oss för.

När det gäller den organiserade brottsligheten i Sverige har vi under lång tid lidit av en kollektiv oförmåga att tolka de pusselbitar som faktiskt legat på bordet. Vi såg våldet, men vägrade se strukturerna. Vi såg rekryteringen, men blundade för de ekonomiska drivkrafterna i välfärdssystemen. Att erkänna att samhällskontraktet utmanas kräver ett särskilt sorts mod – modet att omvärdera gamla sanningar.

Inom en snar framtid tror jag inte att det är fumliga 13-åringar med handgranater, termosbomber och vapen vi behöver oroa oss för. De kriminella anstiftarna tar också del av utvecklingen. Kanske kommer vi då att möta drönare som styrs genom AI?

I omvärldsläget, med ett aggressivt Ryssland och en impulsstyrd våldsam president i USA, menar jag att vi måste förstå motståndarens rationalitet, inte vår egen. Det är lätt att projicera vår egen önskan om fred och logik på aktörer som drivs av helt andra motiv.

Här blir modet synonymt med vaksamhet. Om vi inte vågar föreställa oss det värsta scenariot – oavsett om det gäller cyberattacker mot svensk infrastruktur eller gängens infiltration av myndigheter – kommer vi aldrig att kunna förebygga det. Att ”gissa rätt” handlar om att våga vara den obekväma rösten i rummet som säger: ”Det här håller på att gå snett.”

Men modet stannar inte vid analytikerbordet på Säpo eller hos oss på polismyndigheten.

I en tid där brottsligheten kryper närmare vardagen krävs ett folkligt mod som påminner om Agrells principer:

• Modet att vittna: Att inte låta tystnadskulturen bli den gällande underrättelse-sanningen.
• Modet att ifrågasätta: Att se bortom populistiska svar och förstå komplexiteten i de hot vi möter.
• Modet att agera: Att lita på sin magkänsla när något i lokalsamhället inte stämmer.

Att gissa rätt handlar i slutändan om hederlighet. Jag tror att den som blundar för obehagliga fakta förr eller senare kommer att bli överrumplad av verkligheten.

Vi behöver modet att ställa de svåra frågorna, modet att lyssna på de svar vi får, och modet att agera innan gissningarna blir till bittra sanningar.

Modet i dagens läge innebär att våga fatta beslut baserat på kvalificerade gissningar. Om underrättelsebilden pekar på en förestående våldsvåg, måste samhället ha modet att agera repressivt och preventivt direkt, snarare än att vänta på att brottsutredningen blir klar

Vi står vid ett vägskäl där vi inte längre har råd med intellektuell bekvämlighet. Vi behöver modet att ställa de svåra frågorna, modet att lyssna på de svar vi får, och modet att agera innan gissningarna blir till bittra sanningar.

För om det är något underrättelsehistorien har lärt oss, så är det att priset för feghet alltid betalas i trygghet