Polisen i Norrland använder numera förhandlarkompetens vid utredningar av relationsbrott. Det har delvis sitt ursprung i en händelse som inträffade för två år sedan. Efter en trafikolycka restes frågor om en kvinnas skador. De tydde på att hon utsatts för misshandel, möjligen av en anhörig. Vid tillfället pågick ingen förundersökning och det fanns inte heller någon självklar väg in i ärendet. Anders Elmroth, gruppchef för Grova brott i relation, berättar att man ville testa om hans kollega Maries erfarenhet som förhandlare var användbar för att etablera kontakt med det eventuella offret.
– Vi pratade om vilka möjligheter vi hade. Grunden är som tidigare att satsa på att uppsöka offren. Vi vill sträcka ut en hand till en person som inte har förmågan eller kraften att komma till oss, säger Anders Elmroth.
Inledningsvis handlar det om att vinna brottsoffers, vanligtvis kvinnors och barns, förtroende och ge dem förutsättningar att kunna medverka i en förundersökning.
– Förhandlare lär sig att bemöta människor i kris och bygga förtroende på kort tid, grunderna är desamma som då vi söker upp brottsoffer, säger Marie.
Hon blev färdig polis 2009 och gick förhandlarutbildningen 2017. Med tiden har hon blivit alltmer övertygad om att kompetensen kan användas på flera sätt. Precis som i traditionella förhandlarsitutioner handlar det i relationsvåld om människor som befinner sig i svår stress. Enheten arbetar vidare med att få en metodutveckling på plats. Målet är att förhandlarmodellen ska bli en integrerad del av verksamheten. Förhoppningen är att den också ska spridas till övriga landet, något som har varit uttalat sedan starten. Snart kommer en förhandlare från södra Sverige på besök för att sätta sig in i arbetssättet.
– Vi vill att hon ska vara med oss ute på fältet, se hur vi jobbar praktiskt och delta själv. Ett problem som vi diskuterar lösning på gäller den efterföljande utredningen. En polis från en annan del av landet kan ju inte jobba vidare med fallet, säger Anders Elmroth.
Marie vill inte vara helt identifierbar när Polistidningen träffar henne tillsammans med Kristin Larsén, också hon gruppchef på enheten. Omsorgen gäller brottsoffren – och hennes egen situation.
– En av förutsättningarna för att göra ett lyckat uppsök är diskretion och anonymitet. Att synas i media är inte något som underlättar uppdraget, konstaterar hon.
Kristin Larsén berättar att hon blev chef för enheten 2018.
– Då hade jag ingen annan erfarenhet av den här brottsligheten än den jag fått som utryckningspolis. Det slog mig att så få offer anmäler, mörkertalet är enormt.
Hon funderade tidigt på att använda förhandlare vid brottsofferkontakter. Då ett barnhus skapades 2020 väcktes frågor om våldsutsatta över 18 år och deras situation. Vilken metodik kan polisen och andra myndigheter förlita sig på för att nå dem? Mödravårdscentralen, tandläkaren och socialtjänsten utgör fysiska platser där kvinnor kan kontaktas.
Uppsöken börjar ofta med ett tips. Det kan komma från någon myndighet eller en polispatrull som reagerar på något avvikande under ett ingripande. Därefter samlas flera funktioner som gör en bedömning då man genom en ledningsprocess analyserar situationen, den potentiella förövaren och offret.
– Vi sätter oss ner och tittar på informationen. Finns det riskfaktorer? Vad vet vi om relationen? Hur kan ett uppsök göras på ett säkert sätt? säger Kristin Larsén.
Själva mötet försöker Marie göra så odramatiskt som möjligt.
– Jag vill träffa henne fysiskt. Det kan vara på arbetsplatsen, på en lunchrast eller någon annanstans där det känns naturligt. Poängen är att jag ska kunna presentera mig och förklara varför jag är där.
Ofta handlar det om att sänka tröskeln till polisen.
– Jag brukar säga att jag vill minska steget mellan att leva kvar i den här situationen och att våga prata med oss. Väldigt många vet inte hur en anmälnings- och utredningsprocess fungerar. Jag informerar även om stödfunktioner och vilken hjälp man kan få från olika instanser i samhället.
Mötet leder inte alltid till en anmälan. Men ibland är det en framgång bara att någon utifrån visar att man ser vad som händer, att samhället reagerar på misstankar om att en person far illa.
– Att någon frågar kan göra skillnad, säger Marie.
I bästa fall leder också den förtroendeskapande insatsen till en positiv spiral då fler offer anmäler brott.
– Jag är övertygad om att det här är en av nycklarna till att våldsutsatta vågar ta kontakt med polisen. Vi kan inte bara vänta på att de ska komma till oss. Ibland måste vi vara de som tar första steget, säger Kristin Larsén.
Enheten mot våld i nära relation hanterar omkring 600 ärenden per år. De värsta fallen, då offren – både barn och vuxna – utsatts för grovt våld och sexuella övergrepp, tär inte sällan psykiskt på personalen. Gruppen har sedan lång tid tillbaka regelbundna avlastningssamtal med traumautbildade kuratorer och psykologer.
Kristin Larsén påpekar att mötet med gärningsmannen för det mesta inte utgör den tyngsta delen av uppgiften. Hon lägger större vikt vid kontaktskapande och relationsbyggande med den våldsutsatta. I båda fallen handlar det dock om att skapa förtroende och nå fram till en individ.
– Vissa ärenden är återkommande och cirka 80 procent av dem läggs ner. Man möter ofta samma kvinna gång på gång, man förstår att hon lever i det. Att barnen upplever våld i familjen och i sin vardag och får hela sin trygga sfär sönderslagen, säger hon.
