Örjan Åkesson, insp PO Halland
Foto: Privat
Dags för bokslut. Förra gången var det 2015, omorganisation, där min upplevelse av detta var att vi, Polisen, centraliserades. Små stationer lades ner, funktioner som hr knöts till huvudstaden etc.
Detta skar genom mig då jag upplevde att rådande yrkesetik och min egenetik krockade. Jag ville att polisen skulle vara närvarande, finnas nära medborgarna. Detta trots att jag då var spanare och egentligen aldrig ”hade med folk att göra”, förrän vid tillslag. Jag tänkte på en slags helhet och Polisens förtroende, trots allt.
Innan dess var jag vid en taktiskt samtränad resurs, efter avbild från ordningsgrupper i region Syd. Jag slets ibland mellan att vara den jag är och den kultur som odlades över tid. Jag kommer speciellt ihåg kommentaren från en kollega i början av mina sex år där: ”Är du en sån där jävla empat?”
Livet har träffat mig som för de flesta i plus 40-åldern. Barn, separation, förälder som dör, kollegor som begår självmord och så vidare. Detta har så klart också gjort saker med mig och jag har lärt mig vem jag är. Ett ”sossebarn” som tror på laget före jaget, att förståelse är viktigt för att navigera rätt i all mellanmänsklig kommunikation. Att fortsätta tro på arbetsglädje och laganda som sanna och sunda värderingar.
Detta gör att jag står starkt och trivs med livet. Trivs egentligen med att vara polis i medelåldern.
Men att fortsätta tro på en närvarande polis, en polis med förståelse, en polis med en vilja att förändra på lång sikt, är tufft även nu. Med 17 års bagage som ”färdig” polis.
Nu är det som områdespolis jag tvingas till ytterligare ett bokslut. Får jag verka långsiktigt, nära medborgarna, för att förändra på lång sikt? Får jag ha förståelse och därmed empati i en allt tuffare verklighet? Läs medias rapportering om de utmaningar vi står inför med gängkultur och gängvåld till exempel.
Eller ska jag vara hård för att överleva i min egen organisation?
För mig i ett bokslut blir det fortfarande ett rakt svar: NEJ, du måste tro!
Hur ska jag annars kunna verka långsiktigt för att till exempel förhindra nyrekrytering till kriminella nätverk i mitt arbete som områdespolis, om jag inte kan behålla de delar som är jag?
För vi vill väl arbeta långsiktigt, med förtroende och tillit?
Den dagen jag blir hård, kommandostyr mina kamrater och internt skapar ett hårt klimat, byggt på en resultatkultur, så hoppas jag att jag går hem, för gott. Hur ska jag externt verka på ett korrekt sätt, om jag tvingas att inte göra det internt?
Min egenetik och den rådande yrkesetiken behöver vara i harmoni.
I ordet professionell, läser jag, verka internt så som du vill verka externt. Odla den kultur du vill skörda. Var sann mot dig själv, så går du långt. Verka som ett lag.
Nu sitter jag och brottas med mitt inre för jag tycker att mitt legalistiska perspektiv och solidaritet trampas på. Men jag fortsätter vara mjuk, ett tag till, till det interna trycket, tråkigt nog inte det externa som borde vara tuffast trots allt, träffar mig igen. Empati i yrkesutövning borde vara en tillgång.
Örjan Åkesson, insp PO Halland
