Det är med en tung blick som Oleksij Charkivskyj sätter sig bakom ratten i tjänstebilen. En rysk glidbomb slog för några månader sedan ner bredvid den provisoriska polisstationen och raserade huset intill. Han är yttre befäl i Vovtjansk, precis längs frontlinjen och vid gränsen mot Ryssland.
Samtidigt som han backar ut fortsätter hans kollegor gräva klart en djup skyttegrav, så att de ska kunna ta skydd nästa gång det händer – ifall de hinner få en förvarning. Ingången täcks med tjockt nät för att förhindra att drönare fyllda med sprängmedel tar sig in.
Oleksij minns tillbaka till tiden före kriget. Då bestod arbetsuppgifterna längs den här landsvägen framför allt av att ta fast fortkörare eller hjälpa till vid bilolyckor. Att ens dra tjänstepistolen var något som hände endast i extrema undantagsfall.
Nu görs resan, som alltid, med en automatkarbin vid sidan och en tjock skottsäker väst av militärklass över bröstet. En annan accessoar han aldrig är utan är den sändare som varnar ifall det finns drönare i närheten.
Vägen kantas av ödelagda, till stor del raserade hus. I den tidigare turistorten Staryj Saltiv kör han förbi den lilla kiosk där han förut brukade stanna för en kaffe. Nu är den idylliska känslan försvunnen: kulor och splitterbitar har borrat sig djupt in i kioskens fasad, och gästerna är inte längre badande turister – utan soldater på väg till eller från fronten, knappt två mil bort.
Efter Rysslands fullskaliga invasion av landet 2022 har den ukrainska polisens arbetsuppgifter förändrats i grunden. Det gäller nu att evakuera civila nära fronten, agera mot kollaboratörer, och utreda de alltjämt växande högarna med utredningar av misstänkta ryska krigsbrott.
Dessutom har tio procent av poliskåren en direkt stridande roll, där de längs den tusen kilometer långa frontlinjen försvarar landet mot de ryska angreppen direkt i skyttegravarna.
Polistidningen har spenderat tre dagar i frontstaden Charkiv i nordöstra Ukraina, tre mil från den ryska gränsen. Under invasionens inledning i februari 2022 skedde några av krigets blodigaste slag här i stadskärnan – och poliser stod för en stor del av försvaret.
Storstaden är fortfarande ständigt utsatt för ryska bombningar. Under Polistidningens besök i staden slår drönare ned nästan varje natt. Även de fruktade glidbomberna är vanliga. Där rycker polisen alltid ut för att understödja räddningsarbetet och utreda möjliga krigsbrott. Det är en utsatt position – Ryssland har återkommande anklagats för att attackera samma plats flera gånger, just i syfte att döda räddningsarbetare.
På Charkivs centrala polisstation möter vi upp Petro Tokar. Sedan november 2024 är han länspolischef över Charkivregionen, efter att tidigare ha haft den rollen i Sumy – även det en region som är delvis ockuperad och hårt drabbad av kriget.
Han berättar att polisarbetet från dag ett av den fullskaliga invasionen har förändrats i grunden.
– Vi assisterade militären direkt. Våra städer försvarades av poliser och soldater, sida vid sida, säger han.
Men det var inte oproblematiskt. Det saknades helt protokoll för hur den ukrainska poliskåren skulle agera under en invasion. Bland annat saknades tillräckliga förstärkningsvapen och skyddsvästar av militärklass.
– Polisen har gjort enorma uppoffringar i kriget, säger han.
Sedan dess har arbetet under krigstid standardiserats. Bakom frontlinjen har många poliser återgått till sina ordinarie arbetsuppgifter, men bemannar också de vägspärrar som satts upp och ansvarar för mobiliseringen till armén.
Precis som för militären så hålls det hemligt exakt hur många poliser som dött i tjänst i kriget. Men sommaren 2023 rapporterades ett dödstal på fler än hundra. Och Tokar berättar att bara i Charkivregionen har fler än 600 poliser sårats.
De flesta av de fallen har skett i ryska bombningar. Men många skador är också från den absoluta frontlinjen. Av Charkivregionens 8 000 poliser har nästan 1 000 stridande positioner vid frontens skyttegravar.
Flera skäl ligger bakom att så många poliser deltar direkt i striderna, enligt Tokar. Dels önskemål från allmänheten, dels att intresset varit högt från poliserna själva. De enheterna struktureras då in helt i den militära hierarkin.
Mot slutet av besöket vill Tokar visa upp polisstationens utredningskontor. Här har kriget tagit en central del av arbetet: Samtliga av de runt 20 utredarna här arbetar för tillfället uteslutande med krigsbrott.
På en storbildsskärm syns en användare från det ryska sociala nätverket Vkontakte. En rysk man i 20-årsåldern, iklädd militäruniform och med ett brett leende, pryder profilbilden.
I samband med den ryska ockupationen av staden Izjum är han misstänkt för att, tillsammans med ett par andra soldater, ha flyttat in i en ukrainsk familjs hem och plundrat det på värdesaker.
Det är en långtgående utredning. Brottet uppdagades när den ukrainska mannen som bodde där flydde, och i all hast lämnade sin telefon. I sitt molndata kunde han sedan se hur den ryska soldaten spelat in filmklipp med telefonen, där de stjäl alkohol och smycken.
Genom ett amerikanskt AI-program kunde de med ansiktsigenkänning hitta soldatens Vkontakte-profil, och länka ihop identiteten med gärningsmannen. De har även tagit reda på hans arméförband.
Men utredningarna tar tid. Enligt den ukrainska polismyndigheten har fler än 150 000 misstänkta krigsbrott begåtts sedan den fullskaliga invasionens början. Där har grövre brott, som mord och våldtäkter, haft prioritet.
Det här misstänkta brottet begicks sommaren 2022 – och det är först nu som förundersökningen närmar sig sitt slut och kan lämnas över till åklagare.
Polischefen blickar ut över sina medarbetare. För drygt tre år sedan hanterade de misshandelsfall, stölder, och till och från grova brott – nu har samtliga på kort tid tvingats snabbutbildas i Genèvekonventionen och andra protokoll som reglerar krigsbrott, och utreder utländska medborgare i militär tjänst.
– Jag önskar att de här rutinerna hade funnits tidigare. Men med tiden har vi lärt oss, säger han.
Polistidningen frågar Petro Tokar vad han har för råd till sina svenska kollegor, ifall även de skulle behöva jobba i krigstid.
Han funderar länge. Svaren är sedan många: Få hela yrkeskåren att lära sig militärsjukvård, anta lagar som möjliggör och tillåter polisen att understödja militären, ha rätt utrustning redo, förbered er för en svårighet i att lagföra kollaboratörer som hjälper Ryssland, och var redo att ofta behöva riskera livet när ni evakuerar civilpersoner från riskområden nära fronten.
– Och krigsbrotten. Det här är väldigt speciella utredningar där vi sällan har tillgång till gärningsmännen och behöver en särskild it-kompetens på bred nivå. Men ska det här någon gång i framtiden hålla för en rättegång i Haag, då måste materialet vara gediget, säger han.
Samtidigt är de nyblivna krigsbrottsutredarnas tillvaro relativt fridfull jämfört med andra poliser.
I Charkivs stadskärna träffar vi Serhij Bohdanovskyj. Med sina 13 000 följare på Instagram är han något av en lokalkändis i Charkiv – han är en av de poliser som sedan invasionens början stridit i polisens försvarsenheter.
Den blå polisuniformen har han inte tagit på sig på mer än tre år. Den vardagliga klädseln består i stället av kamouflerad militäruniform. Beväpningen är ett kalasjnikovgevär och en fjärrkontroll: Han säger sig vara en av sin enhets mest erfarna drönarpiloter.
När vi träffar honom är han på rotation i väg från stridstjänstgöring. Han är då klädd i helsvart med en Glockpistol hölstrad längs cargobyxorna. Bakom de taktiska glasögonen gömmer sig stora påsar under ögonen – han har precis avverkat tre veckor i en skyttegrav, där vardagen består av gasattacker, drönarsvärmar och ryska stormningar.
– Jag gör mitt jobb som bäst där. Och jag har förberett för det här länge, säger han.
Bohdanovskyj berättar att han redan 2014, efter Majdanrevolutionen och sedermera kriget i Donbass bröt ut, hade förberett sig för en fullskalig rysk invasion.
Tillsammans med några vänner, aktiva i både militären och Donbasskrigets tidiga miliser, gjorde han upp en plan för hur de skulle agera ifall Charkiv skulle komma under belägring. Han anslöt sig också frivilligt till de polisenheter som arbetade nära fronten i kriget från 2014, så han hade viss stridserfarenhet.
Vi promenerar längs stadens centralgator. Det var precis längs de här gatuhörnen, fortfarande skadade av skotthål och splitter, som närstriderna pågick i februari 2022.
Han har svårt att hitta orden för att beskriva hur kaotiskt det var då. Frontlinjen kunde skifta snabbt på kort tid, det var konstant skottlossning och artillerigranater som slog ned. Han berättar att många av hans kollegor var rädda, och aldrig hade skjutit med ett automatvapen tidigare – nu förväntades de göra det i skarpt läge.
– Det var extremt hårda strider. Vi dödade massor av ryssar, men det dog tyvärr flera ukrainska poliser också, säger han.
Polistidningen frågar varför stridande polisenheter ens behövs – vore det inte bättre ifall de helt blev en del av militären?
– Nej, vi är nog tyvärr inte så omtyckta där, säger han och skrattar.
Han syftar på att en av polisens nya arbetsuppgifter i kriget är att upprätthålla mobiliseringen in till landets väpnade styrkor – ibland med tvång. Ännu mer problematiskt är det faktum att den ukrainska armén nu också rekryterar i landets fängelser.
– Ingen av oss vill nog ha den andre bredvid sig i skyttegraven.
Bohdanovskyj säger sig dock inte ha någonting emot det i grunden. Han är glad över att Ukraina snabbt antagit ett par praktiska, om än kontroversiella lagar.
Han beskriver en absurd situation under krigets inledning, då poliser kunde lagföras för att försöka skjuta ned drönare laddade med sprängmedel.
Någon som har haft nytta av det i praktiken är Oleksij Charkivskyj – det yttre befälet i norra Charkivregionen, nära frontlinjen, vars kollegor just grävt klart en skyttegrav.
Några mil upp ligger den ukrainska gränsstaden Vovtjansk, där blodiga gatustrider nu har pågått i mer än 16 månader. Det är där Charkivskyj är född och uppvuxen, och där han arbetade fram till krigsutbrottet.
Han minns tillbaka till den 24 februari 2022. Den morgonen upplöstes hans jobb som polis fullständigt: Beväpnad med endast en tjänstepistol insåg han att det inte fanns något att göra när ändlösa kolonner av ryska stridsfordon rullade in i hans hemstad.
I stället flydde han och ett par andra poliser till skogen, och kunde efter några dagar och många mils vandring omgruppera i Charkiv. De rundade ryska vägspärrar, och kunde efter ett tag sluta upp i försvaret av staden.
Han och hans kollegor driver en polisstation i exil, säger han. Arbetet nu går framför allt ut på att fortsätta med evakueringar, och att ge vatten och förnödenheter till de civila i närheten som inte vill lämna sina hem.
Under krigets början använde de en skola utanför Vovtjansk som uppsamlingsplats för evakueringar. Det är den han vill visa upp när han tar med oss närmare frontlinjen. I dag är skolan fullständigt utbombad efter att ha träffats av en glidbomb.
– Allt här omkring ser ut så här. Det är tufft att vänja sig vid, säger han, samtidigt som han går runt bland bråten.
I skolans ödelagda gymnastiksal berättar han om varför han ville bli polis. Det var en tanke som började växa under tonåren, där han något inspirerad av actionfilmer ville jobba med något spännande – men också att få hjälpa människor.
Han var beredd på att det stundtals kunde vara farligt – men tanken att behöva delta i ett krig fanns inte över huvud taget.
Polistidningen frågar även honom vilka tips och råd han kan ha till sina svenska kollegor.
Denna gång är svaret kort:
– Bli så bra ni kan på militärsjukvård. Särskilt tourniqueter och sårpackning. Jag trodde aldrig att jag som polis skulle behöva hantera så här många splitterskador.
