”Jag kan i denna omtumlande situation känna en stolthet över de arbetskamrater som i en svår stund tog ansvar för att hantera olyckan och allt runt den som måste genomföras.””Jag kan i denna omtumlande situation känna en stolthet över de arbetskamrater som i en svår stund tog ansvar för att hantera olyckan och allt runt den som måste genomföras.”
Den 24 april tidig förmiddag nåddes vi av det tragiska budskapet att en av våra kolleger hade omkommit och tre var skadade i en av de värsta olyckor vi drabbats av inom polisen. Polisyrket innebär att vi poliser lever väldigt nära dessa extrema situationer. Ena stunden det normala vardagliga, som på en bråkdel av en sekund förbyts till tragik och en outgrundlig smärta. Den tomhet som kommer över en är så stark att det gör ont. Ont för att vi förstår och känner av den sorg som de anhöriga nu kommer att få bära. Vi kan identifiera den, ta på den. Vi känner igen den genom upplevelser i vårt yrke, men fullt ut kan bara de allra närmaste känna vidden av det som har hänt. Vi kan bara försöka dela sorgen med de anhöriga. Jag kan i denna omtumlande situation känna en stolthet över de arbetskamrater som i en svår stund tog ansvar för att hantera olyckan och allt runt den som måste genomföras. Det är en tydlig markering att vi känner starkt för varandra som poliser och som arbetskamrater.
När man kommer nära en händelse som denna så förbleknar mycket av de små bekymmer som vi som människor allt för ofta har en tendens att förstora. Våra vardagliga bekymmer tillåts ibland få ta allt för mycket av den goda energi som vi borde ta vara på och vända till drivkrafter. I en sådan här stund inser man vilken skör lina vi vandrar på varje dag. Att framgent tänka på det sättet är ett sätt att hedra vår arbetskamrat. Att vända nederlaget i att vi förlorat en vän och kollega till en stark drivkraft.
Efter denna inledning känns det svårt att skriva om allt annat som händer runt omkring oss som poliser utom en sak, respekten för yrkesrollen. Det känns allt tydligare att det som vi poliser representerar, vår yrkesroll, alltför ofta inte verkar betyda så mycket i vissa sammanhang. Är förväntningarna på oss att vi varje dag årets alla dagar lika villigt ska ta risker, stå till tjänst på alla möjliga tider så krävs det en större respekt för yrkesrollen. Yrkesrollen polis är komplex och den är utsatt. Det är ett skadligt och ett kortsiktigt tänk när man anser att man kan ersätta poliser i stort sett inom alla områden med andra grupper och allt oftare med kortare utbildningar. Ibland får jag känslan av att någon bara stirrar sig blind på kvantitativa mått och bortser från allt annat, inte minst respekt för vad polisyrket faktiskt innebär i form av alla risker, ansvar och krav. Det goda resultatet uppstår inte heller bara för att vi inför något nytt redovisningssystem eller en ny mätmetod. Det goda resultatet kommer av välmotiverade och uppskattade poliser som känner en stor lojalitet mot samhället, medborgarna och sitt yrke.
Jan Karlsen
