Att vara både musiker och polis, går det ihop? Jo, i alla fall för hallänningen Johan Nilvé. Förra året kom han ut med sin första skiva, en dröm som förverkligades efter många års slit.Att vara både musiker och polis, går det ihop? Jo, i alla fall för hallänningen Johan Nilvé. Förra året kom han ut med sin första skiva, en dröm som förverkligades efter många års slit.
När polisen och musikern Johan Nilvé skriver texter, är det den enskilda individen som är i fokus. Han beskriver långsamma förändringar, röda trådar, hur han förändras som person och om tillstånd i samhället. Johan tror att det kan vara viktigt att ha en sådan ventil om man arbetar i ett yrke som påverkar ens inre. Han tycker att skrivandet fungerar som en motvikt för tankar och känslor som har med arbetet att göra.
– Det är det ständiga nötandet på ens själ som är det jobbiga inom polisen. Det är som när en glaciär smälter, plötsligt är en del av en inte kvar längre. Det är det som är det svåra.
Johan sitter i en soffa i Scandic hotells lobby i Halmstad med en flaska vatten framför sig. Han är lågmäld och tankfull till att börja med, men tinar snart upp.
– Det är skönt att få dela med sig av en tanke i en sång och låta den bli till någon annans, att den betyder något för den personen. Kanske kan en tanke väcka någon att bli mer filosofisk.
Johan Nilvé kom ut med sin skiva ”Drömmarna vi har” förra året, men det var en lång process. Startskottet till skivan kan man säga var en låt, Ulf Lundells ”Isabella”. Den handlar om att förverkliga sina drömmar och att verkligen göra det man önskar. Efter att ha lyssnat på den bestämde sig Johan för att faktiskt prioritera det han ville göra i livet.
– Det tog mig sju år från att jag började fundera på vart jag var på väg, tills jag släppte den här skivan. Man måste sätta upp delmål för att inte tappa sugen.
Johan har redan börjat förbereda sig för nästa skiva. Han har tillräckligt med material, men föredrar att avvakta. Det måste bli en mix som håller.
– När jag släpper en skiva tävlar jag på samma arena som alla andra artister. Det kan kännas stressigt. Förr fick man några skivor på sig att utvecklas.
Han tror att nästa skiva kommer att vara tydligare influerad av jobbet som polis.
– Jag har hunnit bli trygg i min polisroll och arbetet färgar den individ jag är. Det ska bli spännande att se hur mycket det påverkar.
Den största belöningen
Det händer ibland att personer kommer fram till Johan och berättar att en av hans låtar har fått dem att tänka till, eller är speciell för dem. Han tänker på ”Isabella” och kan identifiera sig med dem. Många av Johans texter är tänkvärda och det finns låtrader som etsar sig fast, i alla fall hos mig. Det som först tycktes vara ”vanlig” svensk vispop är funderingar över livet som går på djupet.
– Det är häftigt när folk säger att en låt betyder mycket för dem. Att ha berört folk är den ultimata belöningen. Mitt mål att visa att du inte är ensam med dina tankar och känslor.
Under sin uppväxt hade Johan lite av ”duktiga pojken”-syndromet, ville göra allt perfekt, var målmedveten och envis. Den filosofiska sidan utvecklade han först under gymnasietiden, bland annat efter att ha varit med om en tragisk händelse. För att hantera sina känslor och tankar blev han, mer eller mindre mot sin vilja, iväg skickad till skolkuratorn. Samtalen med kuratorn öppnade en ny värld och var en positiv upplevelse.
– Jag hade en ”ler- och långhalmkompis” under den här perioden också. Vi gick långa promenader och hade alltid djupa samtal. Nu saknar jag att ha den typen av diskussioner. Det finns så sällan utrymme för det i vardagen. Kanske kan man säga att min nya ”ler- och långhalmkompis” är musiken och låtskrivandet.
Johan pluggade beteendevetenskap på högskolan i Halmstad under ett år. Han valde mellan att plugga vidare där eller att börja på polisutbildningen. Han ville bli polis så valet var inte så svårt. Men väl inne på polisutbildningen kände han inte riktigt alltid att han passade in.
– Det var stereotypt. Jag ville bli polis och tyckte att jobbet var rätt för mig, men att upprätthålla stereotypen polis kändes inte bra.
Att hitta sin kreativitet
Under utbildningen och även under första tiden som polis var det dessutom svårt att skriva låtar.
– Polisjobbet är ganska hårt styrt och det kan vara svårt att gå ur rollen och hitta kreativiteten. Det kan behövas en längre tid, som en semester, för att den ska komma tillbaks igen.
Det är fortfarande enklare att hitta kreativiteten efter en längre ledighet menar han.
– Det är skönt när jag inte rycks mellan olika roller, musiken i ena hjärnhalvan och polis i den andra. Men jag trivs med polisjobbet, musiken är fortfarande en dröm och en hobby.
Johan tror att musiken och arbetet berikar varandra. Han säger att han genom sitt skrivande ofta rör sig på ett känslomässigt plan. Han använder gärna uttryck som ”jag känner att” eller ”jag uppfattar”, som ett sätt att lättare att nå fram till andra människor.
– Ibland säger jag till yngre kollegor, när de tycker att vissa situationer är jobbiga, att ”känner man inget så är det något fel på en”.
För några år sedan träffade han en ung kille som hamnat på glid. Eller rättare sagt han grep honom. Pojken blev placerad på ungdomsvårdsskola under ett år. När han slutligen kom ut därifrån ville han ha Johan som kontaktperson.
– Det kändes bra. Att man kan nå varandra på det mänskliga planet och att jag kan vara en fast punkt för honom, en trygghet. Det tillskriver jag att jag har kontakt med mitt inre.
Efter den händelsen skrev Johan låten ”Jag ser dig” som handlar om den att alla behöver bli sedda och bekräftade. En låt som troligtvis kommer med på nästa platta.
– Den handlar till stor del om den här killen, men även om andra i min närhet. Där kan man se ett konkret exempel på att jobbet påverkar musiken.
Bra låtar stannar kvar
Men ofta är det inte utifrån positiva känslor som låtar uppstår. Exempel på det är ”Två pojkar och världen” som handlar om när han och hans bästa vän gick skilda vägar och utvecklades åt olika håll. Ett annat exempel är ”Så vackert så tomt” som han skrev efter tsunamin i Thailand, en händelse som drabbade så många. Att skriva om det tyckte han kändes som att släppa på trycket, lite av en befrielse.
– Det är häftigt när skapandet bara kommer. När jag har en låt hos mig och bara kan skriva ner den, för att den har vuxit färdigt redan. Många kan tycka att det är hokus pokus. Vissa låtar är svåra, men så finns de bara där.
I skapandeprocessen är det musiken som kommer först och därefter texten. Johan har valt att skriva texterna på svenska för att kunna uttrycka nyanser och för att han når längst med det egna modersmålet.
Ett tag skrev han först en titel som han hittade en melodi till och därefter en text. Nu är det mer på fri hand och då kommer texten automatiskt säger han.
– Kommer man inte ihåg en låt som man är på väg att skriva var den troligtvis inte tillräckligt bra. Allt är dessutom en utvecklingsprocess och det finns låtar som man växer ifrån även om de är bra. Om jag hade gjort skivan nu hade kanske några låtar blivit utbytta till andra, eftersom de inte längre är jag.
Första gången Johan gjorde en offentlig spelning var 1997. Han har haft många framträdanden sedan dess i olika sammanhang, allt från bröllop till större spelningar på krogar. Men han har inte en grund av spelningar från ungdomsgårdar när han var yngre, utan satt under den perioden mest ensam och spelade.
– Spelningar är en konst i sig. Kommunikationen med publiken är så viktig och jag har en verklig strävan att bli bättre på det. Sedan skivsläppet känns det lite som om jag har kommit direkt från avbytarbänken i gärdsgårdsserien till allsvenskan.
(Om du är nyfiken på hur Johan Nilvés musik låter kan du lyssna på smakprov på hans hemsida på www.johannilve.se)
Artist: Johan Nilvé
Aktuell med skivan: ”Drömmarna vi har”
Skivbolag: Halmstad Records 2006
Namn: Johan Nilvé
Ålder: 30 år
Familj: Sambo, marsvinen Miffo och Lillis
Bor: Villa i Haverdal
Arbete: Yttre tjänst, blev färdig polis 2002.
Intressen: Musik, jobb, hus och hem, träning.
Musik jag gillar:
– Är periodare när det gäller musik men gitarrbaserat och gärna svenska musiker.
Musik jag önskar att jag skrivit själv:
– U2s ”With or without you”. Får rysningar varje gång jag hör den.
Första musikminnet:
– Vi hade en blå Volvo 240 när jag var liten. I den hade vi ett kassettband med blandad svensk musik, bland annat Gyllene Tider. Jag kommer ihåg hur impad jag blev av gitarrsolona i ”När vi två blir en”. Den kassetten skulle jag vilja hitta igen.
