Vad har du jobbat med som polis?
– Först var jag ingripandepolis i Malmö, med inspel som utredare på kriminaljouren och som stationsbefäl. 2007 kommenderades jag till LKC. Jag trivdes men längtan ut blev för stor. 2010 fick jag en tjänst som gruppchef i ingripandeverksamheten. Året därpå fick jag ett vikariat som biträdande närpolischef. Jag avbröt mitt vikariat eftersom jag valdes till ordförande för Polisförbundet Malmö. Under ett par år försökte jag fortsätta jobba ute ibland inom särskilda polistaktiken i Malmö. Det var svårt att hinna.

Varför blev du polis?
– En hemlig barndomsdröm. Dels dras jag till spänningen och omväxlingen, men jag har också alltid haft ett stort rättvisepatos. Varit kamratstödjare i skolan lite så där lillgammalt. Under åren det var stopp på att söka polisutbildningen gick jag på lärarutbildningen och jobbade på dövskola. Läraryrket har mycket av det jag sökte. Men inte den där kårandan, de positiva delarna av den. Den är viktig för mig.

Varifrån kommer ditt fackliga engagemang?
– I grunden är det samma driv som gjorde att jag blev polis. Viljan att skydda, hjälpa, ställa till rätta. Men i det fackliga för medlemmar i stället för medborgarna. Jag vill att vi poliser ska kunna vara stolta och gå till jobbet med bra möjligheter och val. Och så kommer väl rättvisepatoset in igen, med att kunna hjälpa den som kommit i kläm.

Vilken är din fackliga hjärtefråga?
– Jämställdhet. Det är en fråga som överstiger det fackliga engagemanget och som jag har med mig hemifrån. En livsviktig fråga i vardagen i och utanför arbetet. Det är inte en kvinnofråga utan det är viktigt för alla och får aldrig vara bara en pappersprodukt.

Tycker du att Polisförbundet behöver förändras – i så fall hur?
– Jag tycker vi behöver bli bättre på att vända vår kraft inåt i organisationen. Vi har gjort och gör ett fantastiskt jobb opinionsmässigt mot politiken och allmänheten, det ska vi inte tappa. Men vi behöver rikta ljuset mot förtroendevalda och medlemmar, som vi i dag tar lite för givet.

– Ta som exempel de 360 miljonerna som ska fördelas. Många kollegor riskerar att inte få ta del av det. Det bubblar där ute. De är besvikna även på förbundet, för att de inte tycker att vi hör dem. Kanske ska vi inte heller kroka arm med arbetsgivaren i ambitionen att rekrytera fler poliser. Det är arbetsgivarens jobb. Som fackförbund ska vi ta hand om de medlemmar vi har. Till exempel, säkra att poliser med fler år uppmärksammas i lönerörelsen.