Vad har du jobbat med som polis?
– De första åren jobbade jag i Malmö, som utredare, sen som ingripandepolis och närpolis. Sen flyttade jag hem till Växjö igen och började som ingripandepolis. Jag var också befäl på ledningscentralen i två, tre år, men när den flyttade till Kalmar gick jag tillbaka till ingripandeverksamheten. Där har jag fortfarande min grundplacering. Det har varit den som fallit sig naturligt för mig. Det är som många säger, man vet inte från en dag till en annan vilka arbetsuppgifter man får.

Varför blev du polis?
– Det är en nästan existentiell fråga exakt varför det blev som det blev. Men jag avskyr orättvisor. Den starke ska inte köra över den svage. Då måste någon skydda och hjälpa den svage. Det uppdraget är det finaste man kan ha.

Varifrån kommer ditt fackliga engagemang?
– Det är två sidor av samma mynt – varför polis, varför facklig. Jag knyter sällan näven i fickan utan gör något åt det som är fel. Jag har haft någon form av fackligt engagemang i större delen av mitt vuxna liv. Var elevskyddsombud på gymnasiet och liknande under värnplikten. På universitetet när jag läste internationella samhällsvetarprogrammet blev jag studentfackligt engagerad, och på polisutbildningen ordförande i studerandeföreningen.

Vilken är din fackliga hjärtefråga?
– Utvecklingen av yrkesrollen, vad behöver vi för utbildning för att klara av det här? Villkorsfrågorna – bra arbetstider, god arbetsmiljö, bra löner.

Tycker du att Polisförbundet behöver förändras – i så fall hur?
– Ja, förändring måste alltid till. Vi får exempelvis väldigt många nya unga medlemmar på kort tid nu, det kommer vi behöva hantera. Vilka behov och krav ställer de? Har de andra förväntningar på ett fackförbund? Vi kan och ska förändras, men får inte tappa bort den fackliga grundtanken.