I dag såg jag poliser patrullera min stads centrum. Där kom de i sina uniformer bland shoppande Kalmarbor på gågatan. Hade koll på läget. Spred lite av den trygghet som så många efterfrågar. De hade det nog skönt där inne, i bilen märkt POLIS.I dag såg jag poliser patrullera min stads centrum. Där kom de i sina uniformer bland shoppande Kalmarbor på gågatan. Hade koll på läget. Spred lite av den trygghet som så många efterfrågar. De hade det nog skönt där inne, i bilen märkt POLIS.
Jag ryckte till. Jag som egentligen borde ha blivit glad. Vi är ju trots allt rätt många som fortfarande ser polisen som en symbol för att vi har ett samhälle som fungerar. Någon som det går att lita på och alltid finns till.
Efteråt funderade jag på min reaktion. Vad var det för märkvärdigt med poliser i en bil bakom plåt och glas?. Snart kom jag på vad det var. Jag har ju sett det länge. Hur de som ska tjäna det samhälle vi alla är en del av håller på att fjärma sig från oss andra.
För inte så länge sedan gick vi journalister i min stad nästan fritt omkring i polishusets korridorer. Slank in på något rum. Frågade kommissarie A om det hänt något. Knackade på hos trafikchef B för att få veta om något var på gång. Eller bara snackade lite skit hos C. Byggde kontakter. Lärde känna varandra. Kanske vi också vann varandras förtroende och förståelse.
Men det var då det. Sedan dess har dörr efter dörr stängts. Och det offentliga blivit mindre offentligt.
För något år sedan fick vår stad ett nytt fint polishus med tidernas tråkigaste reception. Den dagen arkitekten ritade den var han nog på dåligt humör. Kanske hade hustrun skällt på honom för att han glömt lägga ner dasslocket?
Receptionen är inte stor. Där sitter jag på eftermiddagen samma dag som polisbilen varit synlig på gågatan. Väntar på dagens presskonferens. Jag är inte ensam. Till höger föräldrar med tonårig son som ska in på förhör. Snett emot en kvinna i väntan på nytt pass. Bakom glasluckorna receptionister, kvinnor förstås.
Över allt stängda dörrar som ingen utan elektroniska id-kort kommer innanför. Med jämna mellanrum öppnas de. En åklagare frågar efter Johan. Man med parkeringsskada följer med en polisman, vars kollega nog är utredare eftersom den bleka grabben till höger reser sig.
När dörren stängs igen slår det mig. Håller inte svenska myndigheter på att bygga murar mot allmänheten? Det är likadant överallt. Hos domstolar, kommuner, länsstyrelser, polis och åklagare kommer man bara in genom ytterdörren. Sedan är det stopp.
Det blir allt svårare att få svar från den som sitter inne med information. I stället hänvisas man till någon informationsavdelning.
– Det får du ta med infochefen. Om jag säger något blir han sur.
Åklagare hänvisar till polisens informationsavdelning för kommentarer. Jag som trodde att åklagare och polis var skilda myndigheter.
Utanför polishusen möter man personal med engagemang och hängivenhet. Men när något ska kommenteras skuffas de som verkligen kan något undan till förmån för någon talesman som lämnar filtrerad andrahandsinformation.
På något sätt har svenska myndigheter blivit som poliserna i polisbilen på gågatan. De sitter skyddade i sin egen värld. Så nära men ändå så långt bort.
Peter Karlsson
rättsreporter på Barmometern i Kalmar.
