Annons
Annons
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Det som inte dödar, härdar. Det var ledstjärnan för den piketgrupp i Malmö Lena Matthijs delade sina roligaste polisår med. Hon är nu med och utvecklar polisutbildningar i andra länder. Samtidigt hoppas hon att barnen inte går i hennes fotspår när det gäller yrkesval.Det som inte dödar, härdar. Det var ledstjärnan för den piketgrupp i Malmö Lena Matthijs delade sina roligaste polisår med.
  Hon är nu med och utvecklar polisutbildningar i andra länder. Samtidigt hoppas hon att barnen inte går i hennes fotspår när det gäller yrkesval.

Vi ses på Lena Matthijs kontor i rättscentrum i Göteborg, mellan Ulleviarenorna. Hon är nyutbildad kommenderingschef och pendlar två timmar enkel väg för att få så stor användning som möjligt av sina nyvunna kunskaper. Sin grundtjänst har hon i Borås, som biträdande chef för Älvsborgs polisområde.
Bussresorna använder hon till att sova, äta frukost, sminka sig och skriva på uppföljaren till Killing your darlings – debutromanen hon nyss givit ut.

Boken om ett par som försvunnit till synes spårlöst väcker på känt deckarmanér lusten att klura ut vem mördaren är. På något sätt triggas samma instinkt att försöka finna något fördolt i en text om sig själv som Lena mejlat inför intervjun. Frågan som söker svar är: Hur är det möjligt?

Till milstolparna som nämns hör att hon knep VM-guld i mångkampen Toughest competitor alive vid World Police and Firegames 1999, tillsammans med en kollega. Detta då barnen var små, maken Peter, också han polis, spelade handboll på elitnivå, medan Lena läste in en jur kand ”på fritiden”.
– Det var en häftig känsla att åka från en dramatisk insats med piketen på morgonen till en juridikföreläsning i Lund på eftermiddagen, berättar hon.
Lena Matthijs verkar närmast ladda energi genom att brottas med sinsemellan olika utmaningar. Hon samlar gärna stora gäng till fest och på resor. Men det är lite dubbelt – väl på plats drar hon sig helst undan.

Lena har en tvillingsyster, Åsa. Det skiljer bara två timmar mellan dem. Ändå kallar Lena sig yngst i skaran av fyra flickor, där alla utom hon utbildat sig till sjuksköterskor.
– Jag var länge ett par decimeter kortare än Åsa, men i tonåren växte jag ikapp, förklarar Lena Matthijs, som inte kände sig riktigt vuxen förrän hon närmade sig 40.
Hon har funderat mycket över hur man påverkas av sin roll i syskonskaran och brukar alltid fråga om detta vid anställningsintervjuer. Medan Lena Matthijs äldsta systrar har självklar auktoritet, beskriver hon sig som en mer kompromissande person, som har närmare till att lyssna än att prata själv. Ändå är tävlingsinstinkten en av hennes starkaste drivkrafter.

En frågeställning som känns dubbel, men är svår att undvika, är hur det kändes att vara ensam kvinna i piketen. För hur avgör man vad i kollegornas bemötande som beror på att alla andra är män?
Även svaret är dubbelt. Det tog ett par år innan Lena släppte rädslan för att göra bort sig, och i och med det på något sätt alla andra kvinnliga poliser. Men det berodde på henne själv, menar hon. För hon upplevde aldrig att hon blev annorlunda behandlad för att hon var tjej. Och även om hon förstås gjorde misstag, var hon ju på inget sätt ensam om det.

En stor del av acceptansen i gruppen byggde på att man hängde med fysiskt och det gjorde Lena. På de årliga fystesterna låg hon i snitt på plats sju-nio bland 46 manliga kollegor.
– Det var viktigt, för hade jag kommit på plats 46 hade jag känt mig inkvoterad.
Trots sin vurm för träning tycker hon att fystesterna vägt väl tungt när man gallrat bland sökande till piketen. De har varit ett nålsöga alla måste passera innan andra viktiga egenskaper prövats.
– De man borde ta bort är de som är rädda eller inte har dådkraft. Fysik går oftast att träna upp, säger hon.
Är en potentiell piketpolis svag på en punkt ska det kunna vägas upp av andra talanger, anser hon. Hennes händer far i luften och ritar upp olika staplar, för att förstärka orden.
I Västra Götaland har man nu tonat ner fyskraven något i inledningen av urvalsprocessen, berättar hon.
– Jag tror att alla organisationer mår bra av att ha en blandning av kvinnor och män. Inte till varje pris, men det gäller att få dem som har kapacitet att faktiskt söka.

Min blick fastnar vid armarna som är så solbrända att de ser närmast chokladdoppade ut. Så är det inte heller länge sedan Lena Matthijs kom hem från Kenya. Hon var där med Betty Rohdin, sin gamla chef från polishögskolan i Växjö. Tillsammans har de skrivit ett förslag till ett projekt som går ut på att stötta polisutbildningen i Kenya, som Sida nu ska ta ställning till. Tidigare har Lena jobbat med liknande satsningar i Nicaragua och Montenegro.
– Det är ett otroligt sätt att få distans till de förutsättningar vi har i Sverige. Det här med en demokratisk polis – vi tar det så för givet, säger hon.

En stark ambition att göra skillnad är ett av skälen till att Lena Matthijs valde att bli polis. Hon, som ägnat mycket tid åt att skola blivande poliser, är dock inte så säker på att hon valt samma karriär i dag. När nu barnen visar stor nyfikenhet på polisyrket vill hon helst få dem på andra tankar.
– Jag vill att de ska använda sina huvuden. Jag försöker att avdramatisera polisarbetet och förklara att det innebär mycket väntan och hårt slit, säger hon och sänker blicken.

Det tar att konfronteras med livets baksidor. Efter alla olyckor hon sett resultatet av vill Lena Matthijs helst att barnen inte åker i samma bil. Och efter det uppmärksammade mordet på 17-åriga Elin Krantz i Göteborg försöker hon få sin tonårsdotter att undvika att åka spårvagn på natten.

Farorna i yrket har hon själv känt på och delvis är det nog dem hon vill förskona barnen ifrån. Dottern har påpekat paradoxen i att hon, som själv utmanar ödet, oroar sig så. Själv tycker Lena Matthijs att hon ändå är rädd om sig.
– Jag skulle till exempel aldrig flyga i ett litet enmotorigt flygplan från Managua …
Hennes beskrivning av en guppig färd är så levande att nästa fråga blir oundviklig.

Det låter som du har gjort det du aldrig skulle göra?
– Ja, men jag skulle aldrig göra om det. Jag var så rädd och riktigt såg framför mig hur planet låg på flodbotten, med fiskar simmande runt piloternas skelett, som i Tintin.

 

 


 

”Jag är en så’n där konstig figur som gillar motvind under cykelturen, för det gör mig ju starkare
… att träna, gärna för att ta slut eller för att vinna, har varit mitt absoluta huvudintresse i livet.”

Ur Lena Matthijs sommarprat
i Radio Sjuhärad, sommaren 2010.

 


 

LENA MATTHIJS

Ålder: 47 år.

Bor: I sitt barndomshem, ett före detta pensionat i Ulricehamn.

Familj: Maken Peter, som är hundförare, en 21-årig son och en 17-årig dotter.

Karriär i urval: Ridlärare, piketpolis, polisnotarie vid Malmö tingsrätt, chef för utryckningsverksamheten i Nordöstra Skåne, lärare i juridik och poliskunskap, biträdande områdeschef vid polisområde Älvsborg.

Gick i vintras kommenderingschefsutbildning i Stockholm. Har arbetat med polisutbildningsfrågor i en rad Sida-projekt.

Intressen: Handbollstränare för KFUM Ulricehamns damlag. Springer, lyfter skrot och paddlar kanot. Skriver såväl poesi som prosa. Även intresserad av miljö, vetenskap, arkitektur och idrott. Drömmer om att läsa etnologi och astronomi.

Kopplar av: Reser så ofta hon kan till sitt och Peters gathus i den spanska hamnstaden Denia.

Läser: Deckare, gärna Leif GW Persson, Karin Fossum eller Håkan Nesser.

Tummen upp: Alla som tar ansvar för sitt möjliga bidrag till att göra denna värld bättre att leva i.

Tummen ner: Intolerans och inskränkthet.

 


Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
X
E-post
Annons
Annons

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser