”Han är med i inledningsskedet av den nya myndigheten. Tycker att det i grunden är en bra idé för att få ett lika tänk … Att allt måste vara klart med chefer och beslutsvägar innan man sjösätter en organisation.”
En 64-årig halvtidspensionär strosar omkring på vår polisstation. Utreder, åker ut på jobb, som han alltid har gjort. Dock har tempot sänkts en aning, med all rätt. Han väntar nämligen på årsskiftet. Då lämnar vår käre kollega Ulf in tjänstevapnet för alltid, efter 43 år som polis. Han går mitt i myndighetsoredan och är nöjd med det. Han har varit med om omorganisationer förr, om man säger så.
Han var med när den lilla glesbygdskommunen var ett eget polisdistrikt, med många poliser, egen polismästare, egen kommunikationscentral, och eget vakthavande befäl. Kriminalavdelningen bestod av två man, resten jobbade ute. Veckoberedskap gjorde att man täckte upp dygnets alla timmar på egen hand. Dag och natt åkte man på alla jobb, överallt. Man var fler i yttre tjänst, avrapporteringen var enkel och poliserna var ute bland medborgarna i stort sett hela tiden.
Han var med när polisdistriktet blev en länsmyndighet. KC och besluten flyttades många mil bort. Det blev enklare att få utrustning och utbildning. Men prioriteringarna sjönk drastiskt.
– Först försvann veckoberedskapen. Sedan försvann helgberedskapen. Sedan skulle de åka från centralorten när ingen jobbade här. Sen såg man inte till polisen nå’t mer.
Han var med under närpolisreformen. Man skulle tänka på ett nytt sätt. Gå ut till medborgarna. Arbeta problemorienterat. Man skaffade och bemannade en massa små polisstationer. På landsbygden fungerade det bra. De små stationerna fanns redan innan och på jobbet var det ingen större skillnad. De stora, dyra förändringarna blev i städerna där inga små stationer fanns.
Rekryteringsproblem och höga kostnader gjorde att närpolisreformen sakta dog ut. För att täcka kostnaderna sparkades civilanställda. Poliser fick göra deras jobb. I stället för att bli fler på gatan, blev poliserna färre.
Han är med i inledningsskedet av den nya myndigheten. Tycker att det i grunden är en bra idé för att få ett lika tänk. Att det alltid kommer att finnas skillnader i vårt avlånga land, men att vi nog närmar oss varandra till slut. Att man måste se de där skillnaderna och helheten. Att det måste få ta tid, men just nu är ett onödigt kaos. Att allt måste vara klart med chefer och beslutsvägar innan man sjösätter en organisation. Att man måste vara ödmjuk inför förändringarna som inte blev så bra och göra om, göra rätt. Och han funderar över det eviga dilemmat:
– Det ska vara mer poliser ute. Vilka poliser då? Vi är fler än någonsin, men vart har de tagit vägen?
Det jag hör är att historien upprepar sig. Om man lägger ihop de omorganisationer som varit tidigare, får man det vi har i dag. Mitt i allt omorganisationskaos hoppas jag så att han har rätt om framtiden. Att allt ordnar sig tids nog. Att cheferna kommer på plats. Att lönerna blir rättvisa. Att polisen kommer närmare medborgarna så de känner sig trygga. Att länsgränserna suddas ut så det verkligen blir en polismyndighet. Kanske är detta en utopi, men tills motsatsen bevisas ska jag lita på 43 års erfarenhet och sunt förnuft.
Lisa Ahlstedt
polisinspektör i Funäsdalen,
Polisområde Jämtland
