Det är inte första gången som Hanne Kjöller skriver om polisen. Men tidigare har hon kommenterat kåren från DN:s ledarsida, med boken En svensk tiger intar hon bitvis reporterns roll.
Det är inte första gången som Hanne Kjöller skriver om polisen. Men tidigare har hon kommenterat kåren från DN:s ledarsida, med boken En svensk tiger intar hon bitvis reporterns roll.
Boken har väckt uppmärksamhet, och krävde sin tid. Hanne Kjöller tog tjänstledigt från Dagens Nyheter för att lägga bitarna på plats. Fallbeskrivningarna i vilka namngivna poliser vittnar om hur de behandlats efter att ha kommit på kant med arbetsgivaren fört författaren till radiostudior och morgonsoffor, flera gånger med rikspolischef Dan Eliasson på andra sidan bordet.
Han är en person som förvånar henne.
– Jag tycker att det är märkligt att han går i försvar i stället för att utlova bot och bättring, det hade ju varit mycket enklare. Tillsätt en utredning Eliasson, du är ju egentligen inte nersmutsad av det som hänt tidigare, säger hon och fortsätter:
– Men kraven på hans avgång är under alla omständigheter orimliga, de bygger på en svartvit syn och grundas på ren frustration. Han har ju knappt hunnit sitta in fåtöljen än.
Samtidigt utesluter inte Kjöller att de negativa tendenserna som hon pekar på i sin bok till stora delar kan komma som obehagliga överraskningar för rikspolischefen.
– Information filtreras ju uppåt, jag vet inte hur mycket han faktiskt känner till. Redan Thomas Bodström* pratade ju om att bilden tillrättaläggs innan de högsta cheferna får se den.
*Justitieminister 2000-2006
Kjöllers förra bok, om hur journalister enligt henne rapporterat tendensiöst genom att utelämna relevanta uppgifter, väckte också uppmärksamhet – av ett slag som gjorde startsträckan för nytt skrivande lång. Faktafel upptäcktes, drev startades – debatten kom att handla om journalisten som tog sig för att granska den egna kåren utan att ha gjort sin egen hemläxa. Men Hanne Kjöller viker inte en tum när ämnet förs på tal. Hon hävdar att det rörde sig om ett enda fel och att det med det var det kört. Polis- och journalistyrkena må delvis vara väsensskilda, men enligt Kjöller finns det åtminstone en minsta gemensam nämnare och den stavas kollegialitet.
– Jag mådde väldigt dåligt efter debatten angående En halv sanning är också en lögn. För min del tog det tid att komma igång med skrivandet igen, jag var så stressad att jag inte kunde hitta vanliga ord, hela tiden rädd för att något skulle bli fel.
Sedan berättar hon om hur hon under de första åren som ledarskribent var orolig över reaktionerna av det som hon satt på pränt. Hon vakade över vad konkurrenterna skrev, rädd att ha missförstått något. Nu understryker hon att hon i stället vill avvika från alla mittfåror, inte riskera att producera ”dussinliberala” texter.
Hon beskriver sin upplevelse av att hela tiden vara iakttagen och dömas. Hur det är att till slut ana att man övertolkar situationen då kollegan sätter sig vid ett annat bord i matsalen. Att för ett tag tappa det professionella fotfästet. Drevets kraft, rättmätigt eller ej, lämnar inte ens den starkaste oberörd. I bästa fall kan du återgå till vardagen en upplevelse, och kanske några insikter, rikare. I värsta fall blir livet aldrig sig likt igen. Nu känner hon igen många av sina reaktioner och anar dem hos poliserna som är med i En svensk tiger.
– Nu talar jag generellt om människor som pressats hårt. Perceptionen påverkas av ett själsligt drama och man får svårt att skilja på smått och stort, jag känner helt klart igen symptomen från mig själv då jag mådde som sämst.
Sedan tillägger hon:
– Framförallt tycker jag att bokens styrka är att jag fått poliserna att framträda med namn. Jag vet inte exakt hurdana de är som människor eller hur de fungerar som poliser, men det spelar ingen roll för slutsatserna. Låt oss leka med tanken att jag skulle få höra att Stefan Holgersson har spöat på någon i arresten tio gånger. Jag hade blivit mycket förvånad, men det skulle inte påverka det som handlar om honom i boken.
Hanne Kjöller är vid det här laget van vid att själv förekomma i spalterna. Hon nämner att den mediala Kjöller ofta inte stämmer med den person som hon egentligen är. Delvis är det en motsägelsefull bild som hon målar upp av någon som både går rakt på målet utan att bry sig om kritikerna, och någon som just är sårbar för kritik. Å ena sidan känslig, å andra sidan med en medveten armlängds avstånd till det hon kallar känslopjunk.
– Jag är en känslig person, men samtidigt avskyr jag att enskilda fall lyfts fram i tid och otid. Jag är mån om rättsstaten och tycker att saker ska förändras genom lagstiftning och inte genom tidningskampanjer.
Men är det inte just enskilda gripande och personliga fall som du har tagit fram i din bok?
– Jag menar inte det, allt är underbyggt, det handlar om systemkritik och inte om att vältra sig i att tycka synd om.
Hanne Kjöller anser sig ha varit mycket noggrann med att låta också de som hon kritiserar få möjlighet att komma till tals. Hon säger att hon inte ville skriva en bok som bygger på mer eller mindre väl genomtänkta uttalanden som citeras. I stället lät hon de som ställs mot väggen återkomma och ändra sina utsagor. Men den metodiken genomförde hon först en bit in i arbetet med boken.
Noachefen Mats Löfving som svarar på frågor om polisforskaren Stefan Holgerssons situation är ett av flera exempel på personer som inte fick läsa sina citat eller ändra ordalydelsen.
– Han fick inte ändra och det ångrar jag nu, men jag tror inte att han har känt sig felbehandlad.
I andra fall har Hanne Kjöller använt sig av skriftliga källor, utan att ta personlig kontakt med de som nämns vid namn. Hon återger bland annat en händelse i Västervik, då en berusad polis med fackligt uppdrag ska ha misshandlat flera kollegor på polisens fest, utan att några anmälningar gjordes. Kjöller beskriver poliskulturen med ord som ”vänskapskorruption” och ”intern laglöshet”.
Mats Johansson, ordförande för Polisförbundet Kalmar, omnämns i sammanhanget – men har aldrig själv varit i kontakt med författaren.
– Jag har inget större förtroende för en sådan journalistik där man inte låter alla parter komma till tals. Det skördar en del offer på vägen om man bara vill skapa opinion, säger han.
Men Hanne Kjöller vidhåller att hennes sätt att arbeta med skriftliga källor är korrekt. Hon ångrar däremot att alla intervjuade personer inte fick läsa sina citat och att hon inte förde en loggbok över samtliga samtal och händelser som har bäring på boken. Kjöller betraktar sig inte som en grävande journalist, men säger att hon i efterhand fick tipset om loggbok av sina kollegor med den inriktningen. I samband med en fråga angående i vilken mån hon har pratat med representanter för Polisförbundet, som får en del kritik i boken, blir det tydligt att hon saknar noteringar av det slaget. Källskyddet gör att hon inte kan svara på frågan.
– På rak arm vet jag inte under vilka omständigheter jag har haft kontakterna och vill därför inte gå in på sådant. Till nästa bok har jag lärt mig att skapa logg.
Kommer din bok att ändra något i praktiken?
– Jag hoppas att de som drabbats på liknande sätt som de poliser som jag intervjuat får råg i ryggen, på så vis kan den få betydelse för en bredare krets. Samtidigt vet jag att det finns poliser som inte tycker att mina slutsatser stämmer, som tycker att det är högt i tak. Och det är naturligtvis också okej.
