Nystart i norr

Han lämnade Stockholm och bosatte sig på en gård utanför Kalix. Nu har Johan Claesson utsetts till fackordförande för halva Sveriges poliser.

Han lämnade Stockholm och bosatte sig på en gård utanför Kalix. Nu har Johan Claesson utsetts till fackordförande för halva Sveriges poliser.

Johan Claesson beskriver sig själv som ärkestockholmare, en person som långt in i medelåldern inte kunde tänka sig att bo någon annanstans än där han föddes.

– Faktum är att jag blev skakig när jag hörde talas om folk som flyttade från stan, varför göra något så bisarrt?

Men hans hustru hade tillgång till en släktgård i Kalix och ville gärna återvända till hemtrakten. Vid ett tillfälle träffade Johan Claesson länspolismästare Håkan Karlsson från Norrbotten och tänkte att det inte kunde skada att förhöra sig om arbetstillfällen.

– Och jobb fanns det, både åt mig och Amanda. Jag blev förundersökningsledare i Luleå och Amanda utredare i östra Norrbotten. Nu ångrar jag att jag inte vågade ta steget tidigare, vi borde ha flyttat för tio år sedan. De sista åren i Stockholm bodde vi i ett radhus med en gräsmatta stor som ett pingisbord.

Det är snart maj men där ute blåser flingor i luften, snart övergår det norrländska vårvädret i ihållande snöfall. Johan Claesson visar vägen ur polishuset mot en flakförsedd fyrhjulsdriven lastbil, utrustad med en krananordning. Han säger att han skaffat den mest för att reta sin svärfar som är motståndare till dyra inköp. På vägen mot huset i Bondersbyn, där familjen Claesson bor, stannar vi till vid granngården där Johans svärföräldrar har sitt. Han presenterar dem och mig på plats i bagarstugan, där produktion av tunnbröd till husbehov pågår.

Åter i bilen säger Johan:
– Skillnaden mellan livet här och det jag kommer från är större än jag trodde. Det låter som en kliché men här umgås man mycket mer och under andra former än jag var van vid, man känner varandra, det finns tid.

Han återkommer flera gånger till samhällsstrukturer då han berättar om polisjobbet. De alltid närvarande avstånden påverkar inte bara utryckningstider. Som överallt i polissverige innebär sommarbemanningen en utmaning. En planerad kommendering till RLC i sommar hänger i skrivande stund som ett moln vid horisonten efter att förhandlingarna slutat i oenighet.
– En sådan kommendering i vår region kan innebära att folk får jobba 30-40 mil från sin bostad under en månad. Jag hoppas att det går att lösa med frivilliga. Jag är absolut ingen förespråkare av en kommunal polis, men jag noterar att det märks att vi bara har en arbetsgivare.  Trots att efterfrågan på poliser är större än tillgången påverkar det inte lönenivåerna.

Under sin tid som chef för utredningsenheten i östra Norrbotten medverkande Johan Claesson i ett antal grupper under Genomförandekommittén, som ledde omorganisationen. Inledningsvis hade han stora förhoppningar knutna till hur utredningsverksamheten skulle utvecklas i den nya Polismyndigheten, förhoppningar som kom på skam.
– Först på sensommaren 2016 reagerade man på att utredningsresultatet hade gått i botten. Jag vågar påstå att ingen med insyn blev särskilt förvånad.

Johan Claesson poängterar också att den grova brottsligheten är en i högsta grad närvarande verklighet i hans nya hemtrakt. Men här existerar inga extrema områden från miljonprogrammets dagar, dessutom finns det ofta sociala nätverk och personkännedom med bäring på polisarbetet.
– Första tiden la jag ner utredningar som inte skulle ha fungerat i Stockholm, sen insåg jag att vaga signalement ofta leder vidare här. Någon vet alltid vem damen med randiga strumpbyxor är. Glesbygdssituationen är både en fördel och en nackdel.

Men hans svar på frågan om en polis i glesbygd får bättre ekonomi och lugnare jobb än kollegan i storstaden är svaret rakt och mycket bestämt. Först understryker han att det inte går att jämföra. Visst är husen billigare i Kalix än i Stockholm, men det är långt till affärer och många behöver mer än en bil.

Han fortsätter:
– Lönen måste baseras på det jobb man utför och inte var man bor. Jag kan samtidigt konstatera att personal i yttre tjänst här arbetar under förutsättningar som jag skulle haft väldigt svår att acceptera när jag jobbade i Stockholm. Möjligheterna att få stöttning i en utsatt situation är inte de bästa.

I småbyarna – där missbruksproblematik, arbetslöshet och utanförskap kan vara påtagliga faktorer – är det långt till närmaste polispatrull. De många och grova brotten relaterade till den polisiära arbetsmiljön var något som Johan Claesson tvingades förhålla sig till som chef.
– 2014 gick det så långt att jag returnerade mina arbetsmiljöuppgifter. Jag kunde inte stå inför min personal med trovärdighet. De var hårt pressade av våldsbrotten och jag trodde inte längre på verksamheten. Jag hade inte möjlighet att ge dem något hopp om att det skulle bli bättre.

Istället spårade han över till det fackliga arbetet:
– Jag hade inte haft några planer på att börja jobba fackligt när jag blev tillfrågad av valberedningen i Norrbotten. Jag har verkligen inte alltid delat Polisförbundets syn på saker och ting, men i min roll som arbetsgivarrepresentant slog det mig att jag allt oftare tyckte att förbundet hade den nyktraste synen på utvecklingen i den nya Polismyndigheten.

2016 valdes Johan Claesson till ordförande i Norrbotten, och han understryker att han är stolt över att nu ha den rollen i hela Nord. Han hoppas kunna bygga vidare på den tidigare styrelsens arbete.
– De har haft ett extremt tryck på sig och ändå lyckats ordna en fungerande facklig organisation. Förhoppningsvis kan jag ägna mig åt att förvalta arvet, skapa en förståelse för den fackliga verksamheten och uppnå ett ökat inflytande med högre lön och bättre arbetsvillkor för våra medlemmar.

Vilka styrkor har du som facklig ledare?
– Svårt, jag är ju tämligen social, men det vet jag inte om det alltid är en styrka. Jag säger påläst och saklig.

Med påtaglig förtjusning och lika påtaglig självironi tecknar Johan Claesson en bild av sitt nya liv. Då ägde han inga förbränningsmotorer, nu har han på gott och ont två bilar, båt, skoter och ett antal motorsågar. Han lever på 18 hektar mark, i åtskilliga byggnader, lador, skrymslen och vrår. Han har får och höns och är dessutom en förhoppningsfull innehavare av ett märke som ger rätt att äga renar.
– Ibland känns det som att jag tagit en lite väl stor tugga av bondelivet. Jag har inte tid med allt jag skulle vilja göra på gården. Även om det känns som att jag mest är i vägen i renhagen har jag konstant dåligt samvete för att jag inte deltar mer i arbetet i samebyn.

Och han tycker inte att det är en nackdel att vara ny i trakten.
– Tvärtom har jag fått ett fantastiskt bemötande, att det skulle finnas någon avoghet mot stockholmare stämmer helt enkelt inte. Det är bra att röra på sig ibland.

Saknar du inte Stockholm alls?
– Jag känner inte ens någon lust att lämna den här lilla byn. Men mina två vuxna barn saknar jag förstås, och ibland att promenera i en stad, att gå Riddarfjärden runt.