”Övergår lätt till att bli något personligt”

Claes Dahlström om polisernas utsatthet i Tynnered.

Claes Dahlström blev polis av en slump, men aspiranthandledare genom eftertanke. Efter två decennier i yrket inspireras han av nya kollegor och siktar på att jobba treskift fram till 67.

– Präst eller polis var det sista jag trodde att jag skulle bli, men en tjejkompis påpekade att det behövdes folk på Stampgatan* och på den vägen är det, säger Claes Dahlström.

Han har fortfarande träningskläderna på sig när han öppnar för Polistidningen och visar vägen till trädäcket utanför villan i den lugna Göteborgsförorten. Som ung sportade han mycket, sedan tog arbete och familjeliv överhanden – nu svettas han på gymmet igen. Claes Dahlström visar ett foto på sig själv, en bild på en tämligen voluminös medelålders man som är svår att känna igen trots att det är originalet som håller i pappret.

– För ett par år sedan kände jag mig konstigt trött och gick till doktorn. Diabetes och högt blodtryck blev domen. Synen kan påverkas, fick jag veta, och amputationer är ett trist värsta scenario.

Men en läkare tipsade om ett alternativ. Claes Dahlström slutade med socker och undviker kolhydrater. Nu är han symptomfri och arbetar liksom tidigare treskift i Tynnered, ett område som under senare år drabbats hårt av en eskalerande öppen narkotikaförsäljning och våldsamma konfrontationer mellan kriminella med flera ihjälskjutningar som följd.

I maj då Polisen släppte en uppdaterad lista över de områden i landet som bedöms vara ”särskilt utsatta” fanns Tynnered med. Claes Dahlström tycker att detta liksom utvecklingen i området som han lärt känna så ingående är sorgligt. Samtidigt understryker han att klassificeringen är en välkommen åtgärd som kommer att innebära ett efterlängtat resurstillskott.

Han påpekar att arbetsmiljön sjunker rakt ner i källaren när ett fåtal poliser ingriper mot samma personer. Relationer mellan poliser och unga i riskzonen lyfts ofta som något gott. Men i Tynnered kände medlemmarna i kriminella nätverk snabbt igen de fåtaliga poliserna.

– Inga direkta hot men ändå obehagligt. Vi har helt enkelt varit för få.

Dahlström återkommer till att numerären länge legat just under en kritisk nivå. Han beskriver hur rutinkontroller av den minoritet som är känd för att röra sig i kriminella miljöer riskerar att leda till personliga konflikter.

– Ibland kan samma personer kanske stoppas fem gånger på en dag och till slut tycker de att det räcker, säger Claes Dahlström och fortsätter:

– När de känner igen samma polis övergår det hela lätt till att bli något personligt. Nu blir vi så många att enskilda kollegor inte exponeras. Jag hoppas också på större samverkan med igv-verksamheten, så att det inte bara är områdespoliser som syns.

Dahlström nämner flera gånger sina aspiranters mående, han säger att många är pressade. Första tiden i uniform, försöken att utvecklas till en alltmer självgående polis och inte minst rädslan att begå ett stort avgörande fel gnager. Den generella turbulens som Polismyndigheten befunnit sig i en längre tid spelar också roll. Å ena sidan har aspiranterna inte personlig erfarenhet av hur det var tidigare, å andra sidan finns det i värsta fall mindre tid kvar till att handleda dem.

– Därför är det extra viktigt att de nya som kommer känner sig sedda, hörda och bekräftade.

Han tillägger att aspiranterna, som passerat revy under de dryga tio år som han själv har arbetat som handledare, påminner om varandra. I den bästa av världar speglar de nu liksom då ett tvärsnitt av befolkningen. Det är ovanligt att han träffar aspiranter som inte håller måttet. Men i de få fall det ändå sker handlar det oftast om oförmåga att bemöta allmänheten korrekt – och en benägenhet att i onödan dra tjänstevapnet.
– De är nervösa och känner ökad trygghet med vapnet i hand. Då måste jag förklara väldigt noga att det inte fungerar så, att den som drar pistolen måste vara beredd att skjuta verkanseld.

Claes Dahlström nämner också nya regler kring aspiranttjänstgöringen som en arbetsgrupp enligt honom håller på att ta fram. Han tror att de kommer att få en stor positiv effekt. Redan tidigt under utbildningen ska studenterna få veta i vilken region de ska fullfölja sin aspiranttid.
– Och där är de också försäkrade om att få sin framtida tjänst vilket innebär kontinuitet. Alla har så mycket att vinna på att de hamnar rätt och känner att de kan lära sig och utvecklas.

Claes Dahlström oroas över vad han uppfattar som en försämring i svenskakunskaper.
– Speciellt med tanke på rapportskrivandet. Samtidigt vill vi ha in kollegor med rötterna i andra kulturer, de tillför väldigt mycket, säger han och fortsätter:
– Men de flesta situationer går att lösa. De som kommit in på utbildningen måste naturligtvis få stöd att fixa det. Exempelvis kan en kollega hjälpa till med PM och förhör, men en sådan lösning kan inte permanentas. Fungerande svenska bör vara ett krav.

Hur uppstod ditt intresse för att handleda?
– Jag började för att jag ville göra något nytt, jag har fortsatt för att det är så stimulerande. De unga kollegorna har en väldigt positiv syn på jobbet och det lyfter hela turlaget. Jag vill att de ska få förutsättningar att behålla sin goda inställning.

Dahlström påpekar sedan att den första förutsättningen är att de fortsätter i yrket och inte råkar illa ut. I en våldsam miljö väger de äldres rutin tungt.
– Vi pratar mycket om det efter alla skjutningar, med tiden förstår man vikten av att backa och ta det lugnt. En ung kollega kan bokstavligen springa in i en skottlossning. Vi äldre vet att en gärningsman med automatvapen är allra farligast just då han begått brott, vi trycker på vikten av att avvakta ibland.

Sedan Claes Dahlström fick sina sjukdomsbesked och ändrade livsföring fyller aspiranterna också en större roll som inspirationskällor i hans yrkesliv. Med målet att jobba treskift till pensioneringen måste han hålla yrkeskunskaperna igång.
– När jag handleder får jag ju frågor hela tiden och måste uppdatera mig, det håller både mitt intresse och mina kunskaper levande.

Men tror du verkligen att det fungerar med treskift i en ålder då många redan pensionerat sig?
– Det gör jag, det passar mig eftersom jag aldrig behövt så mycket sömn. Som liten gjorde jag min mor desperat genom att aldrig sova, sedan dess sover jag snabbt och tungt.

*Polishus i centrala Göteborg. reds. anm.