Vem vänder man sig till för att få svar på hur polisarbete utförs på bästa sätt? Till poliser? Frågan aktualiseras sedan jag stött på en text om professionerna i kunskapssamhället. I texten klassas polisyrket som en semiprofession, till skillnad mot fullvärdiga professioner som exempelvis läkare, lärare och officerare. Att utgöra en semiprofession innebär att man som yrkesgrupp inte är de som andra med självklarhet vänder sig till för att få svar på hur teori på bästa sätt omsätts till praktisk handling. Att vi som yrkesgrupp inte anses ha svaren på hur polisarbete utförs på bästa sätt.

Känner ni igen er i beskrivningen? Det gör jag och jag tycker verkligen att det är på tiden att polisyrket tas på allvar och att vi poliser i högre utsträckning får tala om vad polisyrket är och hur det kan utvecklas. Bland våra kollegor finns enorma mängder värdefull kunskap och erfarenhet som aldrig får någon spridning, kunskaper och erfarenheter som inte värderas rätt och som riskerar att försvinna i samma stund som någon byter funktion eller går i pension.

Samtidigt har vi kollegor som skriker efter mer kunskap, som exempelvis sitter flera år med utredningar utan annan utbildning än den de fick under grundutbildningen till polis. Kollegor som visserligen utvecklats av den erfarenhet de fått i det dagliga arbetet men som känner att de behöver mer för att kunna göra sitt allra bästa. Vi pratar här om outnyttjade resurser i hela organisationen, poliser som skulle kunna vara ännu bättre, bara de gavs de rätta förutsättningarna.

”Med en reformerad utbildning öppnas också andra utbildningsmöjligheter för alla oss som redan är poliser.”

Det enda man med säkerhet kan veta om framtiden för polisyrket är att det inte kommer att bli lättare, och att det inte kommer att bli mindre komplext. En viktig egenskap för framtidens poliser kommer därför att vara förmågan att lära nytt – förmågan att ta till sig ny kunskap och nya färdigheter. Det gäller också Polisen som organisation, att den måste öka sin förmåga att lära. Här ska inte vi poliser backa och lämna över ansvaret till andra yrkesgrupper. Vi måste värna vår unika roll, våra unika kunskaper och erfarenheter. Vi måste kliva fram som en riktig profession.

Ett nödvändigt steg för att nå dit är att göra om polisutbildningen till en riktig högskoleutbildning, med en riktig yrkesexamen och med en yrkeslegitimation. Allt som skulle krävas är några författningsändringar som redan finns formulerade i den senaste statliga utredningen i frågan.

Med en reformerad utbildning öppnas också andra utbildningsmöjligheter för alla oss som redan är poliser. Många tror att utan högskolepoäng i bagaget så är utbildningsvägarna inom universitets- och högskolevärlden stängda. Men så är det inte. Äldre utbildning och erfarenhet av praktiskt polisarbete innebär en reell kompetens som kan valideras in i högskolesystemet och ge behörighet till fortsatta studier.

Att utveckla grundutbildningen till polis och att bygga på med utbildningsmöjligheter på avancerad nivå skulle inte bara gynna individen utan också polisorganisationen och i förlängningen hela samhället. Vi poliser måste bli en större del i själva ”kunskapandet” om det vi håller på med, om det vi kan bäst: polisarbete.

Lena Nitz
Ordförande Polisförbundet