ANNONS:

ANNONS:

 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 5. Den delas ut i oktober till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Skatteverket meddelar att de just nu inte prioriterar att skicka ut Polistidningen till medlemmar med skyddade personuppgifter. Tidningen skickas ut i mån av tid, pga corona.

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

”Därför ska vi bli mer aktiva inom kriminalpolitiken”

Lena Nitz, ordförande

 
 
 

 
 

Arkiv

Mattias Roberg beskriver det som att han trodde att han bearbetade saker bäst själv, stoppade jobbiga händelser i ryggsäcken och gick vidare. Nu tror han inte längre att det är så enkelt. Foto: Emma Eneström

Mattias revansch

Publicerad 2020-02-07

MÖTET Först drömde Mattias Roberg om attacken. Att han var där, i trapphuset, igen.
– Sedan började gärningsmannen dyka upp hemma. Jag drömde att vi firade min syrras födelsedag och så stod han där.

Det låter som en skräckfilm, att i sömnen tvingas uppleva rädslan om och om igen. Men för Mattias Roberg var det värsta när han var vaken och inte kände igen sig själv.

Han har ett glitter i blicken och nästan hela tiden ett litet leende på läpparna. Förutom ett ärr bakom ena örat syns vid första anblick inga spår av vad Mattias Roberg varit med om. Inte för någon som träffar honom för första gången.
– Men jag har lagt på mig tio kilo, säger han.

Träningen, som annars är en viktig del av hans liv, har kommit lätt på efterkälken. Från början var det här med att bli polis något av en revansch för Mattias Roberg. Efter en uppväxt i uppförsbacke och en start på vuxenlivet där han drogs med övervikt och en trist arbetssituation, kände han att det var ett sätt att visa vad han faktiskt kunde klara av. Nu, på sitt femte år i yrket, står han inför en andra revansch. Den började med att överleva.

”Jag minns att jag undrar vad fan som händer innan jag inser att han hugger mig”

I juni förra året åkte Mattias och en kollega på ett jobb i ett område som han beskriver som lugnt. De hade svårt att hitta lägenheten där det skulle finnas en kvinna som misshandlats svårt av sin sambo. Vad de inte visste, när de letade, var att sambon såg dem komma från ett fönster.

Innan de hittade rätt och tog sig in i trapphuset hann mannen gå och hämta två väl tilltagna knivar. Mattias står med kofoten i handen, inställd på att bryta upp dörren, när mannen kastar upp den. Kollegan som håller emot trycks bakåt och Mattias finner sig inträngd i utrymmet bakom dörren när mannen börjar veva med en kniv i varje näve.
– Jag minns att jag undrar vad fan som händer innan jag inser att han hugger mig och att jag måste ta mig förbi.
Mattias visar hur han höll armarna för att skydda ansiktet. Längs med den ena underarmen löper ett decimeterlångt rött ärr. Där skars en artär av.

Ytterligare fyra hugg tog Mattias kropp emot innan han var i säkerhet och kollegan kunde skjuta gärningsmannen. Han träffades men klarade livhanken. Det gjorde också Mattias, med små marginaler.

”Jag tänkte att det var så skönt att jag tecknat den där livförsäkringen så att min sambo kan bo kvar i huset.”

Väl ute på gården tänker Mattias att nu dör han. Det forsar blod från halsen och han minns vad de lärde sig på skolan.
– Om någon knivskadats i halsen är det oftast inte så mycket att göra.
De tankar som kommer är inte vad han väntat sig.
– Jag tänkte att det var så skönt att jag tecknat den där livförsäkringen så att min sambo kan bo kvar i huset. Vi hade precis byggt färdigt vårt hus. Men han tänkte också att hon skulle bli själv nu.
Sedan kom en kollega som tidigare jobbat som ambulanssyrra och började styra med räddningsarbetet. Kollegan satt sedan med honom i ambulansen.
– Han sa att vi klarar det här.

Klockan var 15.18 när Mattias attackerades. Klockan 16.00 opererades han. Såret på halsen var inte speciellt djupt, men det var bara någon centimeter ifrån kroppspulsådern. Med underarmen var det värre. Den avskurna artären hade kunnat kosta honom livet. Ett dygn efter händelsen lämnar Mattias Roberg sjukhuset, mot läkarens rekommendationer.
– Jag hatar sjukhusmiljön.

Hans sambo, Charlotte, får instruktioner av doktorn att hålla koll på att han fortsätter andas under natten. Det kommer att sätta spår i henne. Också hon blir sjukskriven så småningom. Men det var inte Mattias kapabel att se i det läget.

Mattias Roberg kände ingen smärta när han knivhöggs utan reagerade på att det kom så mycket blod. Foto: Emma Eneström

– Mitt fokus var att så fort såren är läkta ska jag tillbaka till jobbet.
Två månader varade sjukskrivningen. Planen var att, när kroppen läkt, steg för steg komma tillbaka till turlaget. Han började på 25 procent för att sedan trappa upp. Men traumat kom ifatt honom. Kanske förstod han det inte riktigt själv. Han påpekar flera gånger hur viktigt det är att han fått flera chanser att få hjälp. Att få tacka nej och bli tillfrågad igen. Det där med psykologer var inte någonting han tyckte var för honom.

”Aggressionsproblemen var det värsta. Det var inte jag.”

– Jag har varit med om en del saker på jobbet, jobbiga saker och har alltid trott att jag hanterar det bra. Man har haft avlastningssamtalet, sedan har det varit klart. Men den här gången gick det inte.
Mattias beskriver hur pulsen rusade, hur han som i princip aldrig blev arg kunde be sin sambo eller sin mamma hålla käften, utan att de ens varit osams.
– Aggressionsproblemen var det värsta. Det var inte jag.
Han kan heller inte minnas att han gråtit sedan han var barn. Förrän nu.
– Tårarna bara rann, helt okontrollerat.

Mattias fick kontakt med en psykolog. Det satt långt inne, men han var beredd att göra allt för att få komma tillbaka till jobbet och till sig själv. Han gör en rörelse som om det sitter någon bredvid honom när han berättar om Monica. Så heter psykologen.
– Alltså hon har varit …
Han hittar inte riktigt orden, men förklarar att hos henne kan han berätta allt och hon har gett honom verktyg för att hantera det som hände inuti. Samtidigt har hon haft regelbunden kontakt med hans närmsta chef för bästa möjliga förutsättningar att komma tillbaka. Hon har också fått honom att förstå att de tidigare upplevelser han haft, som bland annat inkluderar att utsättas för hot, har lämnat spår. Att han troligtvis inte lagt det bakom sig i den utsträckning han trott.

Mattias Roberg älskar sitt jobb på ingripandeverksamheten och värdesätter gemenskapen i turlaget. Han beskriver ett enormt stöd, från chefer och arbetskamrater. Under konvalescensen stod det polisbilar utanför hans hus varje dag. Och så samlade kollegorna till en resa åt honom och sambon.

”För mig är det viktigaste att det är juridiskt fastslaget att det var mordförsök.”

En artär gick av i armen och hade det inte upptäckts i tid hade Mattias kunnat förblöda. En läkare häll ihop den med fingrarna för att stoppa blodflödet. Foto: Emma Eneström

Rättegången var tuff men utgången är Mattias nöjd med. Mannen som högg Mattias och slog sin sambo sönder och samman dömdes till nio års fängelse och skadestånd. Domen överklagades men fastslogs även av hovrätten.
– För mig är det viktigaste att det är juridiskt fastslaget att det var mordförsök.

Det första försöket att jobba ute fick avbrytas. Han följde med i egen bil och var glad för möjligheten. Men kollegorna tyckte inte riktigt att han var sig lik. Troligtvis för att han helt enkelt inte sov. Han vaknade på natten och hade mardrömmar. Hans närmsta chef, som hela tiden haft tät kontakt med psykologen Monica, tar beslutet att han får gå in på utredning.
– Det kändes jättejobbigt, men nu är jag glad att det blev så.

När det här publicerats är Mattias Roberg, om allt går som det ska, tillbaka i yttre tjänst. Men med inställningen att det går att backa igen om det behövs. Foto: Emma Eneström

Mattias som tyckte att det kändes motigt att äta narkotikaklassade mediciner gick till slut också med på att medicinera för sömnen. Det fungerade. Ett par månader efter vårt första samtal träffar Polistidningen Mattias på polishuset. Nu är han helt utan medicin. Även övriga mediciner, som betablockerare mot pulsrusningarna, har han kunnat plocka bort. Dessutom tycker han att det är så pass intressant på utredning att han valt att stanna längre än vad hans gruppchef tror är nödvändigt.
– Jag vill hinna komma in i det lite. Det är en bra erfarenhet.

”Jag är nog mindre benägen att bara gå på rutin. Det gäller också vad som händer med insidan.”

MATTIAS ROBERG

Arbetar: LPO Nordost, Göteborg.
Bor: I mindre ort på västkusten. Familj: Sambon Charlotta, föräldrar och syskon.
Intressen: Styrketräning och spelar mycket tv-spel.
Övrigt: Åkte mycket skateboard som ung.
”Kanske så mycket att skolan ibland blev lite lidande.”
Lön: 28 280 i grundlön.

När det här publiceras är Mattias tillbaka i turlaget. Men är det någonting som inte funkar så känner han att han har valmöjligheter. Stödet finns där från närmsta cheferna. På sätt och vis känner Mattias Roberg att han äntligen är den han alltid varit igen. Men på vissa punkter har han förändrats.
– Dels kommer jag vara mer inställd på att saker kan hända. Jag hade ett bra säkerhetstänk innan, men jag har ett annat perspektiv nu. Jag är nog mindre benägen att bara gå på rutin. Det gäller också vad som händer med insidan.
– Jag kommer nog vara mer inne på att vi ska prata igenom allt i vårt turlag. Det är bättre att ta tag i saker och inte alltid tro att det löser sig av sig självt.

»Fokus på kostnad är inte så långsiktigt«

Chefens roll är viktig när en polis utsätts för traumatiska upplevelser i jobbet. I fallet med Mattias Roberg har cheferna lyckats med att få honom att känna sig trygg.

– I de flesta fall bearbetar vi och tar oss igenom kriser utan professionell hjälp, men det är viktigt att man som chef gör någon form av regelbundna avstämningar. Det kan vara svårt för den drabbade i det akuta skedet att avgöra att den behöver hjälp. Fråga även när det gått en tid, även om den drabbade först tackat nej.

Så sa psykoterapeuten Tommi Räihä, på Kris- och traumacentrum i Stockholm, till Polistidningen. Han intervjuades i nummer fem 2019 om sina erfarenheter av att behandla poliser i kris.

Polistidningen har skrivit återkommande om poliser som hamnat i kris efter trauman. Inte sällan har de upplevt att läget förvärrats av bemötanden på jobbet. Men för Mattias Roberg har det inte varit så.

”Den tyste, tuffe äldre polisen som reder sig själv lämnar plats åt en ny generation.”

Matts Björk

Han lyfter sin turlagschef, Matts Björk, även om denne tagit beslut som svidit.
– När han fick problem med sömnen, och turlagskompisarna signalerade att han inte riktigt var sig lik, då plockade jag in honom. Han blev jätteledsen, men förstod. Vi kan vara ganska öppna med varandra, säger Matts Björk. Mattias är enligt honom en polis som sätter turlaget väldigt högt och vice versa.
– Vi kanske har lyckats skapa en kultur där det är mer okej att ta emot hjälp.

Eventuellt tror han att det är en generationsfråga.
– Den tyste, tuffe äldre polisen som reder sig själv lämnar plats åt en ny generation.
Ibland tycker han att man fokuserar för mycket på kostnad. Då är man inte så långsiktig, menar han. Till exempel har Mattias fått behålla sin psykologkontakt fast hon inte längre jobbar kvar på företagshälsan. Matts Björk tycker att regelverket kring rätten till psykologhjälp är väl stelbent, med exempelvis en begränsning till tre fria besök.
– Har man etablerat en bra kontakt så ska man inte tappa bort den, säger han.

Även Matts Björk har regelbunden kontakt med psykologen, för att veta när det är läge att ta nästa steg. Gruppchefen upplever också att han i sin tur haft stöd uppifrån avseende Mattias.

”Det finns ju kunnigt folk så det är ju bara att ringa.”

Ulf Merlander

Lokalpolisområdeschefen Ulf Merlander säger att han aldrig har reflekterat över att han inte borde ha stöttat fullt ut. – Jag har ju det yttersta arbetsmiljöansvaret. För att få vägledning har han varit i kontakt med personalkonsulenter.
– Det finns ju kunnigt folk så det är ju bara att ringa, säger han.

Både Matts Björk och Ulf Merlander är säkra på att Mattias Roberg kan jobba ute igen. Blir det bakslag finns det utrymme för det också.
– Han är en väldigt duktig polis i yttre tjänst. Jag har sagt till honom att du har många år kvar att jobba, men du ska bli bra först, säger Ulf Merlander.