Daniel Nilsson lägger mobilen i knät, tar spjärn med armarna och byter ställning i rullstolen. Fotot han nyss visat togs den femte april förra året. På väg från Sylarnas fjällstation mot en av dess toppar. Det är ett av de första i ett bildspel en kompis hjälpt honom att göra om året som gått. Några bilder senare ligger Daniel i en sjukhussäng. Vi väljer ett hörn i cafeterian på polishuset i Uppsala. Det är lugnt där på förmiddagen. Daniel är fortfarande inte helt bekväm med rusningstiden, bland alla människor. Sedan oktober 2016 jobbar han som jourförundersökningsledare och stationsbefäl.
– Min ambition är att jobba heltid och skift igen, säger han.
Lavinen kom trots allt och i en smal passage, mellan två större snötäckta ytor, träffades Daniel. Han minns snön som kom emot honom. Han satte upp händerna framför ansiktet för att skapa luftrum, om han skulle hamna under snön.
– Jag sa hej då till Frida och barnen.
Han får lite dimma i ögonen.
– Det blir jag fortfarande ledsen av att tänka på.
Sen byter han ställning igen och fortsätter.
– Efter det är allting svart.
Daniels ryggrad har mer eller mindre krossats mot stenarna han landat på. En av vännerna som är med på turen är läkare. Han tar genast tag i att få hjälp på plats. Daniel flygs med helikopter till sjukhus.
– Läkaren som opererade sa att det hon såg när de öppnade upp såg ut som köttfärs.
De första 16 dagarna efter olyckan minns han inte. Kroppen vill glömma den sortens smärta, har han fått förklarat för sig. Han har också fått återgivet att han tidigt pratade om att han skulle tillbaka till fjälls. Daniel är nu förlamad från midjan och nedåt. I början var han tvungen att ligga alldeles stilla.
Poddar och radiodokumentärer strömmade genom Daniels huvud. Antagligen skulle han kunna lyssna på alla igen, med full behållning. Det första han minns är att han får sig en dusch.
– Jag var igång rätt snabbt med att skaffa mig en bild av vad jag kunde vänta mig av framtiden och tänkte: Hur svårt kan det vara?
Ytterligare en bild i bildspelet. Daniel rullar i mål på Bärby Hage Gatlopp, fem kilometer. Det är på midsommarafton under hans första permission från sjukhuset. Sedan olyckan har det gått knappt elva veckor.
– Min sjukgymnast var inte helt enig med mig där, säger Daniel.
Han har sedan länge fått lämna gängse plan för rehab. Han platsar inte inom ramen. Samtidigt är han väl medveten om att han måste vara rädd om sina axlar.
– De är mina nya ben.
De gamla benen var flitigt använda. Tillsammans med sambon Frida har han levt ett extremt aktivt liv med skidåkningen som den stora passionen.
– Det hade ju såklart varit lättare om mitt stora intresse var att spela tv-spel, säger han.
Å andra sidan hade han inte återhämtat sig i närheten så bra om det varit så. Hans lätta, starka kropp och vältränade pannben är sannolikt nyckeln till att han redan är så pass självständig. Han tar sig till jobbet med bil, handcykel eller så stakar han med stavar som komplement till rullstolen.
Man får snabba på stegen för att hänga med rullstolen i polishusets korridorer. Dörröppnare är ännu inte på plats överallt. Det är egentligen inte svårt att ta sig igenom dörrarna, men det sliter onödigt på de där värdefulla axlarna. Vi är på väg mot gymmet där det kommer att monteras handcykel och stakmaskin för Daniels träning. De har ännu inte kommit på plats, men han passar på att visa hur man tar sig ned på golvet och upp i stolen igen. På sjukhuset tyckte de att han hade för bråttom med det, men i hans strävan efter självständighet är det viktigt.
– Jag vill inte behöva vara rädd för att ramla.
Arbetsgivaren är helt med på noterna att Daniel ska tillbaka till jobbet. Redan på sjukhuset fick han besök av både skyddsorganisationen och höga chefer. Regionpolischefen Carin Götblad har hört av sig flera gånger och varit tydlig med att han självklart ska tillbaka. Nu jobbar han 25 procent på sin vanliga tjänst.
De här första veckorna på jobbet går det åt mycket tid till att folk ska få träffa honom och ställa sina frågor. Vänja sig. Hellre många frågor än för få.
– Jag vill ju komma till en punkt där de ställer frågor om FU-ledning.
Med de kollegor han möter i sin vardag är det redan avklarat. Han är redan igång med den dagliga verksamheten.
Det finns några detaljer kvar att lösa. Som vad som ska gälla, ur ett säkerhetsperspektiv, när han behöver vistas i arrestmiljön och hur han ska bära sitt vapen. Troligtvis blir det på magen eller bröstet. För att kunna jobba längre dagar behöver Daniel också ha en avlastningsyta, där han kan lägga sig en stund för att undvika trycksår.
– Jag känner ju inte mina ben och i kombination med dålig cirkulation kan det bli problem.
Om man får ett liggsår kan det ta lång tid att läka. Månader i magläge.
– Det vore ju verkligen öken.
Det var länge sedan Daniel jobbade i yttre tjänst och han beskriver det som att hans yrkesstolthet ligger i de arbetsledande roller han haft. Kanske hade det varit jobbigare om han jobbat på IGV och tvingats byta tjänst. Att vara förlamad nedanför midjan innebär fler saker än att inte kunna gå. Som att man inte har kontroll över autonoma funktioner.
– Jag skulle kunna bajsa på mig här och nu. Det är någonting man får lära sig igen att ha koll på.
Daniel säger att det finns de som lärt sig tolka signalerna.
– Någon beskrev en rysning på armen som förnimmer att det är dags att gå på toa. Men jag vet inte än hur det kommer bli för mig. Det fungerar hittills ganska bra om jag har fasta rutiner.
Samlivet är en annan del som Daniel förklarar inte längre fungerar. Det är saker han inte hade tänkt på innan han skadades. På frågan vilken funktion han helst skulle få igen kan han inte riktigt svara, det varierar från dag till dag.
– Men jag är inte helt säker på att det skulle vara att kunna gå.
Men han saknar att kunna stå upp och krama sambon Frida. Och att kunna lyfta sina pojkar som är fem och nio år gamla.
När Polistidningen träffar Daniel ska han snart fira sportlov med familjen. De har redan hunnit skidsemestra under julen i Åre. Lagom till sportlovet har de bytt sin lägenhet där mot en bättre anpassad. Vissa lösningar, som handikappanpassningen av bilen, har kunnat skyndas på tack vare en insamling kollegorna gjort. Att skada sig svårt är nämligen svindyrt. Många i Daniels närhet, vänner och familj, har funnits där och hjälpt till, klurat ut praktiska lösningar och stöttat mentalt. Det menar Daniel har varit helt avgörande i hans rehabiliteringsprocess.
– Utan dem hade det aldrig gått.
Själva skadan gör inte längre ont, men Daniel har nervsmärtor i benen. De trasiga nerverna signalerar att det gör ont i de ben han egentligen saknar känsel i. Det kan påverka humöret i kombination med dålig sömn. Men för det mesta sover han bra och några större svackor tycker han inte att han har haft. Han har till och med frågat psykologen om han inte borde ha dippat längre perioder. Men nio dagar i maj var det faktiskt svart. Han fick förlängda restriktioner, samtidigt som han såg att andra skadade på sjukhuset fick börja förflytta sig.
– Det var nog första gången jag verkligen förstod hur nära döden jag varit. Läkaren förklarade att bara kroppspulsådern var hel i ryggen. Hon hade aldrig opererat en så trasig rygg på någon som överlevt. Jag borde vara död.
I det mörker som följde kom tankar om att det kanske hade varit lika bra. Men så visar han ett sms från en vän som påminner honom om att han är pappa och hur viktig han är för sina barn. Sedan vaknade han upp en dag och kände sig okej. Efter det har han inte varit i närheten av det där mörkret.
– Nu känner jag mig inte längre som en belastning.
Ångrar han då aldrig att han tog den där toppturen i april förra året?
– Nej. Jag skadade mig när jag gjorde något jag älskade. Jag har fått uppleva så mycket och fått mina allra bästa vänner genom skidåkningen. Nu vill jag bli mitt bästa jag utifrån de nya förutsättningarna, säger han.
Den sista rutan i bildspelet från det år som gått är en filmsnutt. Frosten hänger tung på träden runt pisten och Daniel svänger försiktigt nedför i sin sitski. Plötsligt lyfter han upp armarna så kälken bara balanserar på styrskidan i någon sekund innan han åker i backen och blir liggande. När kameran kommer ikapp och zoomar in på Daniels ansikte ser man att han skrattar.
»Självklart att han skulle tillbaka«
Rätten och möjligheterna att komma tillbaka till jobbet är tydliga, säger regionala huvudskyddsombudet Peter Lindbergh.
– Jag fick ett samtal från hans lokala skyddsombud som besökt honom på sjukhuset, där han signalerat oro inför vad som ska hända med jobbet, säger Peter Lindbergh.
Peter Lindbergh
Foto: Emma Eneström
Bland det första Peter Lindbergh frågade var om Daniel Nilsson ville tillbaka till jobbet.
– Det var självklart att han skulle det och det har aldrig varit något snack från ledningen heller.
Det som reglerar anpassningen är arbetsmiljölagen i första hand. Den säger att arbetsplatsen ska vara anpassad efter individens förutsättningar. Utöver det har statliga myndigheter utökade krav på att vara tillgängliga.
– Det är ganska enkelt egentligen, men jag har fått läsa på lite. Peter Lindbergh är nöjd med hur arbetsgivaren har skött sig i Daniels fall.
– Det är vissa detaljer, som att monteringen av hans träningsutrustning dröjer, men på det stora hela har det inte funnits några problem.
