När Tobias Fogelqvist och hans tvillingbror var åtta år satte föräldrarna dem på en internatskola i en by i Tanzania. Föräldrarna var missionärer och bodde långt därifrån, de kunde bara träffa sina pojkar på loven. Skolan hade varken el, rinnande vatten eller telefon. Och Tobias och hans bror fick inte bo i samma rum. Efter skolan gjorde de apfällor eller jagade ormar och varje kväll tittade han upp på berget efter billyktor, vilket skulle innebära besök av mamma och pappa.
– Jag kände mig så förtvivlat övergiven och grät de första fyra åren. Sen bestämde jag mig för att aldrig gråta mer. Men rädslan för att bli övergiven har följt mig i livet. Där och då stängde jag av mina känslor och hanterade i stället alla utmaningar i livet rationellt.
När han var 15 år flyttade familjen tillbaka till Sverige till en liten ort utanför Uppsala. När han var 18 år valde Tobias att bryta med familjen och gå sin egen väg. Sedan såg han till att ägna sig åt verksamheter där man blir uppskattad för sin duktighet. Han höll på med olika idrotter, blev fallskärmsjägare och var på en rad olika utlandsmissioner åt Försvarsmakten. Under ett uppdrag i Kongo för 19 år sedan tog livet en ny vändning.
– Jag blev nära vän med en man i samma uppdrag som var polis. Han tyckte att jag skulle söka in på polishögskolan. Valet stod mellan det och främlingslegionen. En vecka innan jag skulle åka till Frankrike fick jag besked att jag kommit in på polishögskolan.
Tobias tycker att det är ett drömyrke att vara polis. Han kan göra skillnad och rädda världen på sitt sätt. Och det passar hans personlighet att jobba i ingripandeverksamheten. Han föredrar treskift med nattjobb eftersom det innebär att han kan vara ledig mitt i veckan.
– Jag är definitivt ingen 8-5-människa som gillar att springa i ett ekorrhjul.
Tobias Fogelqvist
Ålder: 41 år.
Lön: 33 900.
Familj: Molly, en sjuårig
chihuahua.
Bor: Huddinge.
Jobbar: Ingripandeverksamheten i lokalpolisområde Farsta (tidigare jobbat i Skärholmen, Botkyrka och i Karlstad).
Antal år som polis: 11.
Språk: Svenska, engelska, swahili.
Fritid: Resor och mitt hem.
Antal tatueringar: Oräkneliga. En på swahili: ”Matatizo wananipa ngovu” som betyder ”Motgångar har gjort mig stark”.
Han har varit polis i elva år och jobbar i dag i Farsta i södra Stockholm. Han har också jobbat en tid i Karlstad och säger att det är skillnad på att jobba som ingripandepolis där jämfört med i Stockholm. Eller snarare att vara polis i storstad kontra mindre stad.
– I Karlstad fick jag en större bredd som polis eftersom jag fick sköta det mesta själv. Från ingripande hela vägen till kontakten med åklagare. Sen var det såklart större ytor att täcka och det kunde ta tid innan det kom förstärkning. Som ingripandepolis i en storstad har jag blivit vassare på just ingripanden eftersom det finns fler stödfunktioner som avlastar.
Tobias har ett extremt högt säkerhetstänk. Han kan se runt hörn. Även om han ser avslappnad ut när han går fram till en bil för att göra kontroll så är hans hjärna beredd på attack.
– Om det händer något behöver jag inte den där sekundens betänketid med att definiera, vänta, agera. Jag är rationell och kopplar bort känslorna. Går jag in i en lägenhet kollar jag vad det är för material i väggarna – trä, betong eller gips – om jag skulle behöva skjuta. För mig är kunskap kontroll.
Han är van att hantera problem med huvudet. När lägenheten i Karlstad skulle renoveras läste han in och lärde sig allt om det elektriska, om rörmokeri, om snickeri och om plattsättning. Han tar aldrig några genvägar.
– Jag har alltid känt mig annorlunda. Mitt liv har inte sett ut som andras, ingen har haft det som jag. Sen har yta och image varit viktigt för mig – att vara duktig och prestera. Många har sett mig som en supermänniska, men inuti har jag varit ihålig.
Och det där med ihåligheten har kommit ikapp honom. Efter att ha gått igenom en svår skilsmässa var han tvungen att trolla med knäna för att ha råd att bo kvar i huset som är hans första trygga plats i världen. Hans egen oas. Och just där bestämde han sig för att fälla 40 träd och bygga en pool i form av kontinenten Afrika. Helt själv.
Han började 2017 och har lagt all sin lediga tid på poolen sedan dess. I skrivande stund har han lagt ungefär 1 400 timmar på en pool som sträcker sig från Marocko till Sydafrika. Mosaiken i poolen har samma färg som vattnet utanför Zanzibar. Och han hoppas kunna bada i den för första gången i oktober.
– Många tyckte att jag var en kul galning när jag berättade att jag skulle bygga poolen. Men jag är van att kämpa och aldrig ge upp. På något sätt är jag väl ett energiknippe deluxe. Att bygga Afrikapoolen är en slags förlikning med min tid där. Jag har sparat en sten från byn Kidugala där jag gick i skolan, den stenen ska jag lägga på botten av poolen på exakt rätt plats.
Har i dagsläget nära 5 200 följare.
– Det har varit oerhört kul att upptäcka att jag kan vara en inspiration på sociala medier bara genom att bygga en pool och dokumentera det. Jag vet inte hur många som skrivit till mig att de ska söka till polishögskolan, och en del har berättat att de till slut vågat ta sig an en utmaning och lyckats tack vare att @afrikapoolen har inspirerat dem. Det känns fantastiskt bra.
Förutom att en Afrikapool växer fram på en plats i skogarna mellan Huddinge och Farsta så växer också Tobias Fogelqvist som människa. Han började i terapi förra året och säger att det har varit en jätteresa att börja bearbeta sin uppväxt och sina avstängda känslor.
– En övning jag fick var att ställa mig framför spegeln och titta på mig själv. Sen skulle jag gå närmre och närmre. Till slut såg jag bara mina egna ögon, jag mötte mig själv och började gråta.
Tobias säger att han också blivit en bättre polis på köpet. En polis som kan bjuda på sig själv och våga visa sig sårbar. Han var en av dem som var först på plats vid den stora olyckan på Nynäsvägen i Stockholm förra hösten där en ung kille körde mot trafiken. Det var skadade och döende människor i flera av bilarna.
– Det var som en krigsskådeplats. Tidigare har jag alltid kunnat hantera mina känslor, men den morgonen när jag slutade jobbet gick jag hela vägen hem och bara grät.
Han känner att han börjar få kontakt med sina känslor igen och han tillåter sig att ta emot beröm då och då. Till och med gilla sig själv.
