ANNONS:

ANNONS:

 
 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 6. Den delas ut i december till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Skatteverket meddelar att de just nu inte prioriterar att skicka ut Polistidningen till medlemmar med skyddade personuppgifter. Tidningen skickas ut i mån av tid, pga corona.

Läs mer om Polistidningen här.

 
 
 
 

 
 

Arkiv

De har mötts förut som lärare och elev, men i höstas satt de bredvid varandra på introduktionen på polisutbildningen i Malmö. Foto: Rebecca Gustafsson

I nya roller

Publicerad 2020-12-04

Aktuellt – Jag har aldrig gillat skolan, säger Casper. Ändå har han valt att plugga vidare. I samma klass på polisutbildningen i Malmö går hans gamla lärare Gustav.

Casper tar sig för hakan och brottningsmatchen stannar av. Gustav har råkat dra till honom med armbågen och det gör ordentligt ont.
– Kan du bita ihop käken? Bra. Kör på igen, säger polisläraren.

”Men nu med polisutbildningen är ju motivationen en annan.”

Det drar kallt över de blå mattorna i grepphallen, men på polisstudenterna rinner svetten. Gustav och Casper vräker återigen omilt ned varandra på golvet. För några år sedan hade det varit allt annat än lämpligt. Då var han Capers lärare på högstadiet.
– Han har haft båda mina syskon också.
När Gustav efter fem år på grundskola började jobba på gymnasiet hade han också Casper som elev.

Casper är född 1999, Gustav 1981. I höstas började de på polisutbildningens första termin. Skolan var aldrig riktigt Caspers grej. Han beskriver sig mer som en praktiker.
– Men nu med polisutbildningen är ju motivationen en annan, säger han.

”Man har kört ett upplägg som funkar och då tenderar man att stå och harva år ut och år in.”

Terminen inleddes med statskunskap och han tycker nog att det flyter på ganska bra. Gustav har, till skillnad från Casper, inte haft något emot att plugga. Även om han säger sig vara lite ringrostig. Efter att ha läst historia i Lund utan att riktigt veta vart han var på väg valde han lärarspåret. I elva år jobbade han som lärare. Han har trivts bra med att jobba med människor, möta eleverna och sina kollegor, men själva undervisningen tyckte han till slut blev för monoton.
– Man har kört ett upplägg som funkar och då tenderar man att stå och harva år ut och år in.

Inspirationen till att bli polis kommer bland annat av att hans barn har flera kompisar vars föräldrar är poliser. För att kunna plugga till polis har Gustav sparat i tre år för att slippa studielån. Att permanent gå ned ordentligt från lärarlön på 36 400 kronor till polislön är inte så problematiskt för honom, trots att han har hus och två små barn.
– Vi har inte så höga kostnader, gillar att vara i skog och mark.

Casper bor fortfarande hemma. Han tar studielån, men sparar pengarna. Planen är att både jobba och bo i Malmö.

Studenterna i grepphallen uppmanas att öva sig på att använda också rösten.
– Lägg dig ned, beordrar de kamraterna.

Gustav har en bakgrund inom kampsport. Men 30-årsåldern var, som han uttrycker det, ”inte bra för formen”. För ett par år sedan
vägde han över 130 kilo. Via crossfit har han tagit sig tillbaka till bra form. Senast slog han Casper, som har fotbollsbakgrund, på löptestet. Foto: Rebecca Gustafsson

Spridda leenden och enstaka fniss. Rösterna är lite trevande. Medvetenheten om att det bara är på låtsas finns där och någon större auktoritet har de inte hunnit lägga sig till med. Det läcker in ljud från hallen intill, där inne vrålas instruktioner med betydligt bestämdare stämmor. Gissningsvis studenter några terminer närmare examen.

”Det kan vara jävligt kränkande att man tar och rotar i fickorna på någon.”

Övningen går ut på att visitera varandra. Utan att utsätta sig för risken att bli överraskad.
– Ha koll på var han har sin arm nu!
Men också att utsätta den som ska visiteras för så värdig behandling som det bara går. Polisläraren Stefan Lust berättar att han brukar använda utsidan av handen där det kan bli känsligt.
– Behandla folk som människor. Det kan vara jävligt kränkande att man tar och rotar i fickorna på någon.
Han betonar också att de inte ska stressa bara för att det kan kännas obekvämt.
– Det får ta tre dagar om det behövs.

Gustavs tidigare arbetsplats och Caspers skola, ligger i en välmående kranskommun till Malmö. Också i sådana kommuner finns det problem, påpekar Gustav.
– Elever som mår dåligt. Mycket psykisk ohälsa bland unga.

”Casper var en sådan som berättade vad som var fel, även om det innebar att stå upp mot någon som var äldre.”

En del i att Gustav tänker sig att han ska kunna åstadkomma mer som polis än som lärare är att han sett skolans begränsningar när det kommer till att hjälpa. Hur var då Casper som elev? De skrattar lite båda två. Någon skolfantast har han ju aldrig varit.
– Clownen i klassen, säger han själv.
Men Gustav minns en annan sida.
– Casper uppfattar jag som en person med ett stort rättspatos.

Det var en situation med någon sorts gruff på en av skolans toaletter när Casper gick i åttan. En äldre elev var inblandad.
– Jag pratade faktiskt med en gammal arbetskamrat om det häromdagen. Att Casper var en sådan som berättade vad som var fel, även om det innebar att stå upp mot någon som var äldre.
– Det där kommer inte jag ihåg alls, säger Casper.
För Casper har ett yrke i uniform hägrat sedan barndomen.
– Det är ju de som skyddar vår demokrati, säger han.

”Men jag gick där på natten och såg blåljusen komma. När det blev intressant på riktigt var det ju alltid så att vi fick lämna över till polisen.”

Han har flera familjemedlemmar med bakgrund i det militära och funderade på att fortsätta efter lumpen.
– Men i så fall hade det ju varit utlandstjänst som var grejen och det måste man vänta två år på.
I stället tog han jobb i ett vaktbolag och fick utbildning som skyddsvakt och väktare. Han trivdes bra.
– Men jag gick där på natten och såg blåljusen komma. När det blev intressant på riktigt var det ju alltid så att vi fick lämna över till polisen. Jag hade många kollegor också som sa till mig att jag borde söka utbildningen. Och jag vill ju ha en större uppgift.

Både Casper och Gustav kom in första gången de sökte polisutbildningen. Eller, Casper inledde en ansökan som han aldrig fullföljde då han inte klarade simtestet. Gustav började en termin efter att han antagits för att hinna vara föräldraledig. Båda trivs bra på Malmös polisutbildning, även om de tycker att det är lite tråkigt med coronarestriktionerna som innebär att den teoretiska undervisningen är på distans. Av studenter på andra terminen har de dock hört att det var lite trångt i lektionssalarna på den nya skolan redan innan utbildningen var full.

Casper och Gustav är glada för de dagar de har undervisning på skolan. Mycket under den första terminen är teori och klaras av digitalt. Att få träffas är mycket värt, tycker de. Foto: Rebecca Gustafsson

Gustav, som har små barn hemma, åker till skolan ibland för att plugga i alla fall. För bättre studiero. Efter lektionen i polistaktik ska gruppen få utbildning på vapen. De passerar genom lunchutrymmena som luktar mikromat och lite instängt som på vilken högskola som helst. Polisutbildningens praktiska moment är inhysta i en byggnad som kallas Kranen. Det är en gammal varvsbyggnad och på vägen dit berättar Gustav att man i det intilliggande parkeringshuset tidigare tillverkat ubåtar. När det kommer till historieintresset ligger krigshistoria Gustav varmt om hjärtat.
– Ja, och kungar tycker jag är jättespännande. Det är ju sådant som man inte tycker att eleverna ska kunna längre, säger han.
Favoritepoken är 1600-talet. Då skapades ju i någon mening Sverige och då formades ju också Sverige, påpekar han.

Så hur tycker Casper att Gustav var som lärare?
Casper säger att han minns Gustav som ”nästan lite militärisk”, i alla fall drar han paralleller till hur det var inom försvarsmakten. Ordning och reda. Han tyckte att det var bra. Gustav förstår lite vad han menar.
– Jag tror det, eller jag är väldigt så där att om man ger respekt så får man respekt och att behandla andra som man själv vill bli behandlad.

I vardagen på skolan tänker de inte så mycket på att de tidigare varit lärare och elev.
– Jag ser oss mer som vänner, säger Casper.
– Tycker inte du att det känns overkligt att vi faktiskt är här, att vi utbildar oss till poliser? Det känns som en dystopi, säger han sen.
– Du menar utopi, rättar Gustav.
– Ja, så heter det ja.

Casper vill jobba i Malmö, helst inom IGV och det långsiktiga målet är insatsstyrkan.
– Jag tycker att det känns väldigt skönt att veta vart jag är på väg och har väl en ganska långsiktig plan, säger Casper.
Även hans flickvän läser på polisutbildningen, en termin över honom. Han tycker att det är betydelsefullt att ha en bild av hur livet troligen kommer att se ut några år framöver.
– Vi kommer ju ha lite samma förutsättningar hon och jag, säger han.

”Vi kallade dem för Åtvidabergsmorsorna, de som alltid berättade hur livet var för oss som var yngre.”

Gustav är ganska öppen för olika alternativ när han tänker på sin framtid i myndigheten. Han har hunnit vara vuxen i ganska många år, har en annan yrkeskarriär bakom sig och han har rest mycket, bland annat som ledare inom en fredsorganisation för ungdomar. Han tänker sig att börja med några år i yttre tjänst, men är också nyfiken på att jobba med att hålla förhör. Att på något vis jobba med samordnande mellan skola, socialtjänst och polis och på så vis dra nytta av sina tidigare erfarenheter lockar också.
– Här skulle jag kunna bidra med ett annat perspektiv, säger han.

Hur är det då att byta sida och plötsligt vara eleven efter elva år som lärare?
– Jo, det händer väl att jag kan sitta och tänka att så där hade inte jag lagt upp det om undervisningen.

Däremot aktar sig Gustav noga för att vara den där äldre eleven som gör en poäng av sin livserfarenhet.
– Jag minns det så väl från lärarutbildningen. Vi kallade dem för Åtvidabergsmorsorna, de som alltid berättade hur livet var för oss som var yngre. Ja, de råkade bo i just Åtvidaberg.

På sätt och vis är det svårt att fullt ut dra parallellen till lärarutbildningen menar Gustav. Han gick ju själv där för att han på något vis inte bestämt sig för vad han ville göra.
– Det tycker jag känns på något sätt, att alla här i detta rummet vill samma sak. På så sätt är vi ju väldigt lika här i skolan, säger Casper.