ANNONS:

ANNONS:

 
 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 6. Den delas ut i december till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Skatteverket meddelar att de just nu inte prioriterar att skicka ut Polistidningen till medlemmar med skyddade personuppgifter. Tidningen skickas ut i mån av tid, pga corona.

Läs mer om Polistidningen här.

 
 
 
 

 
 

Arkiv

Nästan brinna upp – bara värt ett par tusen

Publicerad 2020-12-11

Krönikan Den fräna bensinlukten stack i näsan samtidigt som den påtända kvinnan stirrade på mig med uppspärrade ögon. Hon flackade med blicken samtidigt som hon viftade med en glödande cigarett framför oss. Hon skrek gång på gång att vi skulle brinna. Hon skulle ”bränna snutjävlarna!!”

”En tanke fladdrade förbi. Bilder av ett brinnande inferno.”

I ögonvrån skymtade jag min kollega och såg att även han hade mörka fläckar i uniformstyget från vätskan som kvinnan kastat emot oss tidigare. En tanke fladdrade förbi. Bilder av ett brinnande inferno. Doften av bränt hår. Skriken av smärta när eld slickar hud från kroppen.

Det hade även denna gång börjat som ett rutinuppdrag. Tiden det kan ta från att småprata obekymrat med kollegan intill till att befinna sig i en farlig situation kan gå på bara några sekunder. Att kunna växla snabbt är en förutsättning, vi ska vara förberedda och en ”riktig” polis ska kunna ta både hot, slå tillbaka och eliminera de skadeelement som står framför. Inte sällan hånas den polis offentligt som inte fattat det i efterhand rätta sekundsnabba beslutet, eller visat några som helst mänskliga känslor.

”Några enstaka händelser och hot kommer förmodligen sitta kvar inom mig resten av livet. Vad gör det i längden med oss som människor?”

Ett visst mått av hot och våld är något vi ska och förväntas hantera, det är självklart i ett arbete där vi är den tunna blå linjen som allmänhetens skydd. Jag har under de snart 20 år jag arbetat som polis blivit kallad alla världens glåpord (inte sällan med tillhörande könsord), fått ta emot spottloskor, slag och sparkar. Fått hot mot mig och min familj, blivit förföljd, uthängd på nätet och fått oönskade brev med diverse sjuka utförligare fantasiförklaringar. Det mesta rinner av direkt, en del skakar man av sig efter en liten stund och en ytterst liten del har jag anmält. Några enstaka händelser och hot kommer förmodligen sitta kvar inom mig resten av livet. Vad gör det i längden med oss som människor?

”Polis är i dag ett yrke där statusen upplevs sjunka allt lägre och där lönen knappast står i proportion till det vi utsätts för.”

I januari i år kom en ny lag om förstärkt skydd för all blåljuspersonal. Blåljussabotage innebär att man angriper eller stör polisen, brandkåren eller ambulanspersonal med syftet att allvarligt försvåra deras arbete. Det kan handla om hot eller våld mot personal, men också stöld eller skadegörelse på fordon eller andra hjälpmedel. En utvidgad rätt för poliser att få kränkningsersättning. Vi kan nog alla vara överens om att det inte enbart är den ekonomiska biten som är det största problemet, utan att inställningen till vår poliskår måste stärkas av samhället överlag genom strängare lagstiftning. Även om det är ett steg i rätt riktning känns det fortfarande som om vi har lång väg kvar. Polis är i dag ett yrke där statusen upplevs sjunka allt lägre och där lönen knappast står i proportion till det vi utsätts för.

Efter en mindre brottningsmatch och en flaska oc-sprej fick vi till slut bort kvinnan från bilen utan att hon lyckades tända eld på vare sig oss, sig själv eller bilen. Hon blev sedan dömd i både tingsrätt och hovrätt, inte för blåljussabotage, men för försök till grov misshandel, våldsamt motstånd och hot mot tjänsteman. Att nästan bli uppbränd var värt ett par tusenlappar.

Foto: Jan Strannegård.

Anna-Lena Mann
Kommunpolis Falköping/Tidaholm