”Man vill ju inte komma tillbaks och vara en jävla nobody” sa hon med ett nervöst skratt. De färgglada dörrarna på skåpen i omklädningsrummet stod i stark kontrast till min känsla i bröstet, men jag fattade vad hon menade. Inget illa alls. Jag har känt samma sak kring att skaffa barn och vara kvinnlig polis i yttre tjänst.
Det är allmänt känt att det här med att skaffa barn innebär ett oundvikligt uppehåll i karriären för alla kvinnor, och för kvinnor vars arbetsuppgifter kräver att man bär vapen så är uppehållet ännu längre. För någon som vill vara kvar i yttre tjänst innebär det i praktiken att man måste ha uppnått det man vill, fått den tjänsten man vill ha eller fått gå utbildningarna man behöver, innan man kan skaffa barn. Alternativet är att komma tillbaka till ingripandeverksamheten och börja om från början. Det är mig veterligen en ytterst liten minoritet av kvinnor som väljer att göra det.
Men jag är en av dem. Jag är en av dem som gjort det monumentala ”misstaget” att bli gravid innan jag lyckats arbeta mig upp till en inspektörstitel och återgått som vanlig ingripandepolis ungefär 1,5 år senare. Erfarenhet av Ingripandeverksamheten har ingen betydelse, det är inte meriterande eller talande för hur kompetent man är som polis. Jag är en jävla nobody. Men det är det här jag vill.
Det min kvinnliga kollega, som själv ännu inte har barn, som varit polis exakt lika länge och är lika gammal, gav uttryck för var inte något annat än den allmänna uppfattningen av ingripandepoliser som jobbat länge. Det är så man blir betraktad, som att något måste vara fel – för hur kan man vilja stanna kvar?
Poliser på ingripandeverksamheten har ett fundamentalt behov av trygghet. Trygghet kommer från erfarenhet. Erfarenhet kommer med tiden.
Det tiden har sagt mig hittills är att det inte finns någonting som talar för, eller underlättar för, någon som vill jobba i yttre tjänst och samtidigt ha ett fungerande privatliv. Man måste vilja göra det. Treskift och fast lista, dålig återhämtning, bristande systematiskt arbetsmiljöarbete gällande direkt eller sekundär traumatisering, turlag som ständigt förändras och få utvecklingsmöjligheter eller vägar vidare utöver yttre ledning eller gruppchef. Yngre kollegor som behöver stöd, ett ständigt inflöde av grova våldsbrott, fler och fler makabra och fruktansvärda scener att lägga till i senaste säsongen av serien ”saker jag tänker på innan jag ska sova”.
Det är rätt uppenbart att något måste vara fel på mig som fortfarande vill det här. Men jag har fortfarande en ständig längtan efter adrenalinet, och insatserna som gör att lagarbetet och fokuset stänger ute allt annat. Att stå längst fram, vara först in, vara helt upptagen och i total kontroll eller ingen alls. Om det gör mig till en jävla nobody så får jag väl vara det ett tag till då.
