Vi är på väg ut med en ryttargrupp (1+5) för att hjälpa till med eftersök av en försvunnen person.
Det är alltid mycket förberedelser och lite stohej då vi ska i väg. Bilar och släp ska köras fram, utrustning till hästar och polisryttare ska lastas in i släp och bilar. Både ryttare och hästskötare springer om vart annat och allt ska helst gå ganska fort så vi kan komma ut på kort varsel.
Vi står redo att lasta på hästarna när vårt gruppbefäl får samtalet från befäl ute på plats där eftersöket ska ske. Vi får beskedet att personen i fråga är återfunnen, slutet gott allting gott, sedan säger befälet ute på plats: ”Ni kan återgå till att mata hästarna med morötter.”
Vad jag vill belysa med denna inledning är att det mer kanske handlar om okunskap bland övriga kollegor om vår verksamhet på polisrytteriet, än att personen i fråga ville försöka göra sig lustig.
Jag vet att det finns många kollegor som undrar vad polisrytteriet gör då de ordinarie evenemangen legat nere nu under pandemin, och vi inte är med i samband med stökiga fotbollsderbyn eller demonstrationer.
Jag kan villigt erkänna att det ofta känns som vi på rytteriet måste försvara vår existens, att vi hela tiden måste jobba på vår överlevnad.
I samband med att pandemin drabbade oss alla och alla evenemang ställdes in (fotboll, kungliga korteger, demonstrationer, högvakter och så vidare) så gick ju tankarna, hur kommer vår avdelning att drabbas? Lite jobbigt kändes det.
Det blev helt tvärtom. Vi har haft mer uppdrag än någonsin. Rytteriet har verkligen kunnat lägga fokus på det brottsförebyggande- och trygghetsskapande arbetet. Vi har tillbringat mer tid än någonsin i lokalpolisområden som blivit drabbade av gängkriminaliteten och skjutningar på öppen gata. Vi har kunnat vara där över tid och kunnat komma tillbaka igen. Tidigare då vi varit i lopo, har det varit en gång och sen inget mer.
Då vi kommer till ett lopo med hästarna och lastar ut så syns det att vi är där. Det är otroligt kontaktskapande med de boende i området. Alla – unga, gamla, kvinnor och män – vill komma fram och prata. De ställer frågor om allt, de är oroliga för det som händer i området där de bor, och alla är nyfikna på hästarna och vill hälsa på dem, såklart.
Vi polisryttare vill inget hellre än att ha ett bra samarbete med övrig polispersonal ute på plats. Vi vill kunna vara behjälpliga i samband med det dagliga polisarbetet, rent konkret till exempel vid fordonsstopp, kontroll av person eller att vi själva stoppar fordon. Allt handlar om lite fantasi och inställningen att ”inget är omöjligt”.
Ett ärende som vi hade i vintras då vi var ute i ett lopo: Vi stoppade ett fordon (till häst), föraren saknade körkort, han var narkotikapåverkad, vi sökte igenom bilen, hittade tabletter i den, fick beslut om husrannsakan i mannens bostad (vilken låg i närheten). Ja, det var ju bara att lasta in hästarna i släpet, ta oss till aktuell lägenhet och göra husis och ja, vi hittade mer narkotika, inte mycket men ändå. Vi hade fått hjälp av annan patrull med intransport av den gripne – inget är omöjligt.
Det känns ändå fantastiskt att just jag får ha världens bästa jobb där det är roligt att gå till jobbet varje dag, ja nästan varje dag i alla fall.
