Den här texten handlar om att Polisförbundet, mitt förbund, så många gånger varit kritiskt till hur arbetsgivaren väljer att agera gällande mobbing, trakasserier och kränkningar. Förtroendegivande vore förstås om Polisförbundet föregår med gott exempel. Men icke!

Jag tror inte att någon, om än få, som träffat mig skulle beskriva mig som oengagerad, tillbakalutad eller otydlig. Motion C03 till kongressen handlar om mig! En motion som handlar om att förbundet inte har några handlingsplaner eller rutiner kring hur man ska hantera när en förtroendevald kränker en annan. Det behöver vi ha.

Förbundet anser att det är arbetsgivaren som har arbetsmiljöansvaret men kan och får inte agera. Arbetsgivaren anser att det är förbundets ansvar vad som sker mellan förtroendevalda. I mitten fanns jag. Engagerad, sårad och ofantligt besviken på de som borde stötta mig.

Två kränkningsanmälningar senare lämnade jag mitt förtroendeuppdrag. En dröm i kras. Det har gjorts en utredning. Arbetsgivaren stod för kostnaden, förbundet var mottagaren. Det har i denna konstaterats att jag vid flertalet tillfällen utsatt för kränkande särbehandling. Men sen?

Arbetsgivaren har inte fått ta del av utredningen. Inte heller den fackliga styrelse jag då var aktiv i. När Polisförbundets kansli har hanterat utfallet uppger de att arbetsgivaren inte kan agera. Detta då det handlar om fackliga representanter? Ändå anser förbundsstyrelsen att man har alla verktyg man behöver!? De hänvisar till fina ord i stadgar och etiska förhållningsregler. Men sen?

Ett faktum är att förbundsstyrelsen nu har en utredning på sitt bord, där det är konstaterat att jag i flera fall i min fackliga roll varit utsatt för kränkande särbehandling. Då kan man tänka att förbundet borde agera? Men det har de inte gjort.

I sitt svar på min motion hänvisar förbundsstyrelsen till en paragraf i stadgarna om att den som kränker någon annan redan kan uteslutas med nuvarande riktlinjer. Men någon fungerande handlingsplan eller en konkret beskrivning av hur detta ska gå till finns inte. Nä, jag har en känsla av att sittande styrelse vill avgå utan att ta ansvar.

Om ni frågar mig så är det en självklarhet att kongressen ska ge bifall till en motion som markerar tydligt mot kränkande särbehandling och även ger Polisförbundet mandat att agera.

Den framtid vi har framför oss kräver styrka, mod, engagemang och ett starkt lag. Då kan vi inte låta kränkningar fortgå utan att det får konsekvenser. Vi ska gå före, stå upp för att stärka det goda samhället. Det här håller inte.

Vem ska göra vad, när och hur måste klargöras och det måste fastslås i text.                                                                                            

Det är dags att Polisförbundet blir tydliga kring hur man jobbar med kränkningar som sker internt och att kongressens ombud förstår värdet av min motion och yrkar bifall!

Jag försöker göra rätt, även om det inte är lätt. Vad gör Polisförbundet?

Jeanette Fredriksson, barnutredare och utredare på våld i nära relation, och i själ och hjärta Polisförbundare.