Thure, som blev polis 1966, var en erfaren hundförare redan den där julikvällen 1984. När han och fyrbenta kollegan Ilas kom till polisstationen i Gällivare fick de sätta sig i bilen direkt. Instruktionerna som gavs av vakthavande befäl var att ta sig till Appojaure, ungefär åtta mil från Gällivare. Där hade det skett ett dubbelmord och mördaren var ännu inte gripen. ”Jag skulle bevaka platsen under natten tills tekniska roteln skulle vara på plats dagen efter. De skulle komma från Luleå, 28 mil till Appojaure, så jag förstod att det skulle bli lång väntan. Jag fick det vanliga beskedet att ’det här klarar du ensam, du har ju hunden’ ”. Så berättar Thure i ett mejl till Polistidningen. Det är i samband med att tältmorden i Appojaure uppmärksammas i en dokumentärserie på SVT som han skriver till oss.
Thure Fältros
Foto: Tobias Andersson
I dokumentären får vi möta delar av den familj som kom först till mordplatsen. De skulle också campa och tyckte platsen nära älven var bra för att man kunde fiska där. I stället upptäckte de platsen där de holländska turisterna Janny och Marinus Stegehuis hade huggits till döds, genom tältduken av en än i dag okänd mördare. Tittarna får också möta de poliser som kom först till platsen.
Thure är inte med i dokumentären, men hans erfarenhet från händelsen har följt med honom sedan dess. Han beskriver det som sitt värsta och psykiskt längsta nattpass.
Thure var hundförare under 17 år av sitt nästan 40 år långa polisliv. I efterhand upplever han att hundförarjobbet ofta var ensamt och riskfyllt. Han berättar bland annat om lavinsök där naturen utgjorde den potentiella faran. Men också om möten med tjuvjägare med laddade vapen i händerna.
– Men man tänkte väl lite att det var ju bara hederliga gruvarbetare och de skjuter väl inte poliser.
Väl framme i Appojaure den där kvällen 1984 mötte Thure en kriminalinspektör och en polisassistent, som gjort en första undersökning av mordplatsen. De gav sig av och Thure blev ensam i skymningen. I juli är det fortfarande ljusa nätter i trakterna kring Gällivare, men nog skymde det mot midnatt inne i skogen.
– Det var en otrevlig plats, säger han.
Han beskriver det som en ganska trång liten glänta. Den övergivna bilen och det rivna tältet framför den. Man såg konturen av två kroppar där under och så var det mycket blod. Thure säger att han redan vid åsynen av platsen tänkte att den människa som gjort detta inte var klok.
– Han måste vara heltokig.
Han rastade Ilas och lät honom sedan komma fram i baksätet innan han låste alla bilens dörrar. Han ville inte riskera att behöva gå ut för att hämta hunden om något skulle hända. Han beskriver hur han föreställde sig att mördaren fanns där ute och funderade på vad han skulle göra härnäst. Eller om de var två. Rädd för att mördaren skulle komma tillbaka, övermanna honom och kasta i honom i älven.
– Det svarta, tysta, vattnet i Luleälven som rann precis nedanför. Då skulle ingen ha hittat mig. Jag fick rysningar i kroppen när jag tänkte på min situation.
Enligt Thure var bestämmelsen att man skulle ha fem skott i magasinet och fem skott i reservmagasinet. Men om han skulle bomma fem skott i trängt läge och tappa magasinet i mörkret när han försökte byta skulle han ligga illa till. Så han tryckte i tio skott i ett magasin. Och sedan väntade han.
– Hade det dykt upp ett ansikte utanför sidorutan så var jag säker på att det var mördaren och att han var helt galen och farlig.
Ilas var en riktig kompis, enligt Thure. En hund han minns med värme och som också ska ha varit att lita på i jobbet. Men han var trots allt en hund och förstod inte riktigt vitsen med att hålla sig vaken genom natten.
– Han tyckte det var skönt där i baksätet. Han höll sig bara vaken om jag skramlade med godispåsen, säger Thure.
Han beskriver hur han hela tiden pratade med hunden. Han försökte också få kontakt med ledningscentralen via radion.
– Men det var ju lönlöst. Det var total radioskugga. Stendött var det.
Den tidning han stannat till och köpt, tillsammans med lite godis, på väg till sin vaktpost förblev oläst. Timmarna gick sakta. Thure berättar att han var övertygad om att mördaren skulle komma innan det dagades och han funderade på olika scenarion som skulle kunna uppstå.
På bilvägen utanför var det noll och ingen trafik. Han hade så gärna lämnat platsen och åkt hem, men kunde inte tala om för kollegorna att han inte pallade där ute en hel natt. Stirrande ut genom bilens fönsterrutor.
När det ljusnade kom vakthavande befäl från Gällivare dit. Med sig hade han en kompis som inte var polis.
– De gick fram till tältet och började fotografera.
Thure berättar att han försökte säga att platsen var avspärrad tills poliserna från tekniska roteln skulle vara på plats. Men befälet snäste av honom och sa att ”jag är ditt befäl, så jag tar beslutet”.
Thure frågade efter sin avlösning. Men det hade befälet inte på att ordna med. I stället åkte han och kompisen därifrån med de enda bilderna som tagits på mordplatsen och senare skulle komma att säljas tillm diverse medier. Befälet straffades med löneavdrag eftersom han lämnat jobbet en timme innan han skulle ha slutat och hävdat att han skulle ha fysisk träning.
– Men det är väl inte fysisk träning att åka bil från Gällivare till Appojaure och ta bilder heller, konstaterar Thure.
Vakthavande befälet hade också glömt att informera Thures hundförarkollega om var Thure var. När kollegan kom till stationen på morgonen undrade han därför var hundbilen var.
Det skulle dröja tills klockan var framemot tio på förmiddagen innan avlösningen kom. Thure fick lämna över bilen till kollegan och åka hem. Något avlastningssamtal eller liknande var det inte fråga om.
– Många kollegor i Gällivare visste inte ens att jag varit där på natten.
Han berättar att Ilas somnade direkt. För honom själv var det betydligt svårare.
– Jag har funderat mycket. På vad som hade hänt om mördaren hade kommit tillbaka. Till slut hade jag ältat det så att hustrun sa att jag skulle skriva ner det så att jag får ett slut på det och det har jag gjort.
Thure flyttade från Gällivare några år efter händelsen, men det hade inte med upplevelsen i Appojaure att göra.
– Nej, det var i samband med att jag steg i graderna och blev morfar.
Numera bor han med sin fru i Skövde.
Fallet med de mördade turisterna fick aldrig någon lösning. Mycket av spår och teknisk bevisning ska ha förstörts under den långa väntan. Ett regn ska ha hunnit före tekniska roteln.
Under en period vardåvarande Thomas Quick, numera känd som Sture Bergwall, dömd för dubbelmordet. Det efter en kritiserad vallning på mordplatsen drygt tio år efter händelsen. Men efter att Sture Bergwall fick sin resning är det åter en gåta vem som högg paret Stegehuis, två naturälskande holländare på semester, över 50 gånger den där natten och sedan försvann.
Även om Thure nu är långt borta från den där gläntan i Appojaure, både geografiskt och i tiden, så kommer minnena tillbaka med jämna mellanrum. Nu är fallet preskriberat och enligt Polisens besked i SVT:s dokumentär är eventuella beslag från mordplatsen vid det här laget förstörda. Thure har ingen teori om vem som faktiskt gjorde det, eller någon aning om det faktiskt var så att han var kvar där ute i skogen samtidigt som Thure och Ilas höll vakt. Den längsta natten i Thure Fältros polisliv.
