Malin Sörensen, före detta polisstudent, numer undersköterska
Redan som femåring visste jag att jag skulle bli polis. Jag har under hela min uppväxt imponerats av poliser, polisbilar och allt hör till. Anledningarna till att jag inte sökte polisutbildningen efter gymnasiet var brist på självförtroende och mina betyg som inte räckte.
Efter att ha arbetat som undersköterska under många år drog blåljuset i mig. Jag blev operatör inom räddningstjänsten. Åter väcktes lockelsen till den polisiära verksamheten. Jag sökte mig till Polisens ledningscentral i Malmö och trivdes enormt där. Att leda och styra, prioritera och hjälpa människor i alla de tänkbara situationer, det passade mig.
Här tog mina tankar fart. Jag ville ut och handgripligen hjälpa och skydda dem och det som behövs i dagens samhälle. Jag tog tag i mina betyg från gymnasiet och skaffade mig alla tänkbara behörigheter. Jag skakade som en liten rädd hund när jag skulle trycka på “skicka ansökan”. Efteråt blev jag lite fnittrig. 43 år gammal. Vad i hela friden hade jag gjort? Hade jag verkligen tänkt genom detta? Ensamstående med två tonårsbarn? Men mina barn sa bara “kör mamma, du kommer briljera”.
Dagen för prövning kom. Sista för dagen var hos en trevlig kvinna som frågade vart jag skulle vilja arbeta i framtiden och hur dagen kändes. Jag var helt slut, både invändigt och utvändigt. Det jag inte hade förstått var att jag hade klarat alla moment och min prövning var över. Jag förstod inte vad hon sa. Tårarna fullkomligt exploderade och all tänkbar spänning rann av mig där och då. Jag trodde inte att det var sant. Jag hade klarat det på första försöket. Jag skulle bli polis.
Innan utbildningen började ville jag få mer kött på benen. Få busvana. Så jag sökte ett vikariat i arresten och fick det. Där jobbade jag i åtta månader innan det var dags att ta på sin ryggsäck, putsa skorna och bege sig mot polisskolan. På skolan har jag fått lära mig massor. Men det har varit ett otroligt slit att kombinera med livet utanför skolan. Att hålla i gång ekorrhjulet med familj och jobb. Att överleva.
Efter en händelse på skolan började mitt knä att strula. Det visade sig efter besök hos sjukgymnast att mitt korsband var av. Åtskilliga träningstimmar lades för att försöka bygga upp muskulaturen runt knäet så att det skulle hålla den sista tiden. Jag genomförde alla mina fysiska examinationer trots skadan och tränade extremt mycket för löptestet.
Mitt tredje och sista försök utfördes på ett betonggolv vilket mitt knä inte mådde vidare bra av. Jag “klarade” testet men examinatorn avbröt testet på sista längden. Hon kunde inte godkänna mig, då jag, enligt henne, hade slarvat med att trampa korrekt på linjen vid vändningarna. Detta var dagen innan examen. Så i stället för att ta examen med mina kamrater fick jag tömma mitt skåp och köra hem med 250.000 i studieskuld. Inte minst med en krossad framtidsdröm. För jag kan inte göra om momentet och jag kan inte söka om. Det var det. Allt är slut och förgäves. Jag kan inte låta bli att tänka att Polismyndigheten skriker efter poliser och när man klarat hela utbildningen men allt står och faller på ett enda test? Är det rimligt?
Malin Sörensen, före detta polisstudent, numer undersköterska
