Mitt cv är väldigt långt, konstaterar Peter Dyrhede. Vi sitter på hans lilla arbetsrum i polishuset på Stampgatan i Göteborg. Här bor kameraanalysgruppen som han är gruppchef för. Här har han varit sedan i januari. Då blev han biträdande gruppchef. Nu är han tillförordnad gruppchef. Han var kanske den första civila i regionen att bli gruppchef i den operativa verksamheten. Nu hoppas han inte vara civil så länge till. Peter jobbar heltid och samtidigt pluggar han heltid på distans på polisutbildningen i Borås.
– Så här långt funkar det jättebra. Det är också lättare för mig som varit i Polismyndigheten länge. Jag kan ganska lätt se vad jag behöver plugga på och inte.
Förmågan att multitaska och hålla ett högt tempo kopplar också Peter samman med sin adhd-diagnos. Som han inte längre har. Det är en lång och lite snårig historia.
En blick i backspegeln ger att Peter alltid varit ganska rastlös. Datorer har han alltid hållit på med. Som barn och tonåring ägnade han sig åt att hacka olika system (vi konstaterar att det nog är preskriberat), att bygga datorer och liknande. Efter gymnasiet svalnade intresset. Han började jobba med att bygga scener, arrangera musikevenemang och har bland annat suttit i ledningen för Hultsfredsfestivalen. Sedan bytte han riktning igen. Skaffade barn i unga år och började jobba som ordningsvakt.
– Jag gillar ordning och reda, men var inte så förtjust i säkerhetsbranschen som bara ville tjäna pengar, konstaterar han.
Runt 2012 gick hans son på mellanstadiet och hade det kämpigt. Det funkade inte i skolan och han kunde inte hantera sin ilska.
– Då får man hjälp mycket snabbare, konstaterar Peter.
Samtidigt som sonen utreddes jobbade Peter med säkerhet på tingsrätten. Han var frustrerad, ville förändra saker.
– Jag gick i klinch med en enormt hierarkisk styrorganisation och gick in i väggen. Trillade ihop på golvet helt enkelt. Jag fick prata med företagshälsan och råkade hamna hos en sköterska som hade NPF-kompetens. Hon tyckte att Peter skulle utredas för adhd och så blev det. Det blev en vändning.
– Jag har aldrig medicinerat. Men jag fick förståelse för varför jag gör på vissa sätt och för att jag behövde jobba med min egen utveckling.
Bland annat började han ta iskalla duschar och träna. Till synes enkla saker som gav honom lugn. Han började också förstå varför andra inte alltid hänger med i hans tempo. Kanske inte han själv ens alla gånger.
– Jag fick hjälp av arbetsgivaren att göra en plan. Att jobba med delmål och inte bara göra allt på en gång så fort som möjligt som jag alltid har gjort.
Peter Dyrhede
Ålder: 43.
Bor: i Göteborg.
Familj: Fru och två barn plus en hund.
Bakgrund: Har jobbat med festivaler och som säkerhetsvakt. Började på Polisen som RLC-operatör. Har därefter haft flera uppdrag inom RLC som stabsoperatör, utbildare och gruppchef. Har sedan jobbat som operativ verksamhetsutvecklare på operativa enhetens kansli, mulimediahanterare på BIN samt bildanalytiker på kamerasektionen där han nu är tf gruppchef
Han stannade kvar ett tag på tingsrätten, men sökte sig så småningom vidare och hamnade hos Polisen, på RLC. Han beskriver RLC som ett svart hål där man aldrig löser personalsituationen.
– Samtidigt fick man ju nästan slåss om samtalen på natten. Jag hittade saker att sysselsätta mig med, som skulle haft verksamhetsnytta, men blev uppmanad att inte göra det. Så småningom blev Peter gruppchef på RLC.
– Det fanns ju ett fackligt motstånd mot det och jag kan förstå det. Jag har själv varit
facklig.
Han syftar på Polisförbundets motstånd mot civila i chefsroller.
När Peter kom till Polismyndigheten fanns det heller inte någon möjlighet för honom att vara annat än civil. Fram till 2021 fick man inte söka till polisutbildningen om man hade en adhd-diagnos eller annan neuropsykiatrisk diagnos.
Efter att DO kritiserat försvarsmakten och Plikt- och prövningsverket, som hade liknande regler som Polismyndigheten, beslutades att alla skulle prövas individuellt. Då bestämde sig Peter för att söka.
– Jag tentade upp historia och engelska B. Och sen skulle man ha något intyg och det var ju också ett jäkla intyg, säger han.
Intyget behövde komma från psykiatrin och skulle på olika sätt intyga att han var välfungerande och inte använde medicin. Men hos psykiatrin fanns ingen prioritering att skriva den här typen av intyg.
– Jag har ju inte varit hos vuxenpsykiatrin alls just eftersom jag inte medicinerat. Så att få ett sådant här intyg skulle kräva att man redan hade en tät kontakt med psykiatrin och då är det väl tveksamt om man skulle få något intyg av den anledningen.
Till slut hittade han en privat mottagning i Linköping där han helt enkelt fick göra en helt ny utredning.
– Den läkaren konstaterade att min diagnos inte fanns kvar. Så jag har nu ett intyg på att jag inte har en diagnos längre.
Först kom han in på polisutbildningen och erbjöds plats på VPU. Men upplägget funkade inte riktigt då han helst ville fortsätta jobba och den var förlagd till Umeå. Nu har han i stället valt att läsa på distans i Borås. Och fortsätta jobba heltid. Momenten som är på plats tar han ut semester för att fixa.
– Barnen är stora nu och det fungerar jättebra så här långt. Sen är jag ganska soft i det här. Går det så går det. Vill man inte ha fler poliser då kanske jag går tillbaka till en civil tjänst. Jag får högre kompetens. Men alla chefer vill ju att jag blir polis, säger han.
Peter hoppas att fler som fått en adhd-diagnos ska våga sig på att söka polisutbildningen. Men han tycker att man borde göra något åt situationen med intyget.
– Jag lyckades ju till slut. Men i läkarkostnader och resor landade jag nog på cirka 15 000 kronor.
Den möjligheten har inte alla tror han. Om myndigheten menar allvar med att få personer att söka som kanske lever med en välfungerande NPF-diagnos borde det inte kunna falla på ett intyg som inte går att få.
– Jag skulle också tro att det redan jobbar ganska många inom Polisen som har adhd. Inte minst i ingripandeverksamheten. Och på min nivå tror jag det kan vara en tillgång.
