Efter 44 år i myndighetens tjänst och två veckor efter hans avtackning träffar Polistidningen Stefan Sintéus, 65, hemma i Trelleborg.
– Det är konstigt att telefonen inte ringer hela tiden. Jag har alltid behövt ladda den mitt på dagen, säger den nyblivne fritidsmiljonären.
Vi sitter på en lunchrestaurang på hamnstadens gågata. Solen värmer, måsar skriker och blåsten från Öresund får en skånsk flagga på uteserveringen att fladdra. På en punkt känner sig polismästaren fri. Fri från alla möten.
– Jag brukar kalla mig för en mötesallergiker. Det finns en tendens att lägga timmar på att diskutera saker internt. Att fastna i långbänkar i stället för att omsätta saker i handling.
Själv säger han sig alltid ha värnat prestigelöshet och verkat för en flexiblare myndighet med färre stuprör. Gränslösa team i stället för administrativa revir.
– Förr ansågs det lite fult att byta kurs. Då var det lagt kort ligger. Men ibland blir det inte som man tänkt sig och när det blir fel så måste man korrigera. Det är ingen som kommer att ge dig ”tusen nålar” för det.
Kampen mot kriminella nätverk och gängvåld kom att bli hans stora uppgifter, inte minst som polisområdeschef i Malmö och senare kommenderingschef för operation Frigg.
Men det kom först senare. Det var här i Trelleborg som allting tog sin början. När vi kommer ner till det gamla polishuset i rött tegel på Nygatan får polismästaren ett nostalgiskt skimmer i blicken.
Här gjorde han sin första arbetsdag 1982.
– Allting var så provisoriskt. Kolla vilket litet jävla garage, säger han och pekar in mot gården.
Han minns snabbtelefonen till den intilliggande brandstationen och den svarta folkvagnsbubblan med saftblandare på taket som nybakade poliser längst ner i hierarkin ibland fick rycka ut i.
Ett annat tidigt minne är när Stefan tillsammans med kollegan Krister fick rycka ut på ett larm i hamnen.
– Vi fick åka ner till färjan till Travemünde. Vi fick veta att det var ”en situation” ombord. Jag tänkte: Vadå, situation ombord? Det visade sig att det var världens gisslansituation. En maskinist hade förskansat sig i maskinrummet med ett vapen. Där stod vi, två aspiranter, och tänkte: Jaha, det här var inget man fick lära sig på polisskolan.
Motivet var oklart och aspiranterna hade till en början svårt att få kontakt med maskinisten. Historien fick i alla fall ett gott slut. Efter ett tag kom förstärkning från Malmö och efter förhandling gav gisslantagaren upp.
– Det är en sådan grej som man kommer ihåg. Det var också tjusningen med att jobba i ett litet distrikt. Du får åka på allt från påkörda hundar till rån. Det var ganska mycket rån på den tiden, säger Stefan som fortfarande är god vän med Krister.
Karriären fortsatte därefter som polisman och senare yttre befäl i Trelleborg. Ett knippe år senare, på 90-talet, blev Stefan Sintéus chef för brottsutredningsroteln i Ystad och fick titeln kommissarie.
Från den tiden finns en anekdot som är redo att se dagens ljus.
– Nu när jag gått i pension kan man ju berätta sådana här kul grejer, säger Stefan.
Det var nämligen så att det en helt vanlig jobbdag rullade in en turistbuss utanför polisstationen i Ystad. Bussen var fylld med tyska kvinnor i medelåldern, samtliga med en böjelse för deckarna av Henning Mankell om kommissarie Kurt Wallander.
– Damerna kom in på stationen och ville ta foton och träffa Wallander. Kollegorna i receptionen visste att det inte fanns någon Wallander att visa upp och tänkte: ”Vi ringer Stefan för att han är det närmaste vi kan komma.”
Sagt och gjort. Kommissarie Sintéus gick ner och hälsade på det tillresta sällskapet.
– Då trodde ju alla att det var jag som var Kurt Wallander. Och sen hade de med sig böcker som de ville ha signerade. Det slutade med att jag skrev ”KW” i böckerna och satte dit en polisstämpel. Damerna blev jätteglada! Hur nöjda som helst!
Under ett halvt liv som polis har Stefan Sintéus hunnit bli rik på anekdoter. Han känner också tacksamhet för den särskilda kamratskap som han upplevt inom kåren. Här träffade han sin fru Ulla-Karin och lärde känna kamraterna som ingick i bandet Bar Gärning där Stefan spelade keyboard.
För kårandan, i positiv bemärkelse, den har behövts i mörka stunder. När han som nybliven polis kvitterade ut sin Walther fanns inte en tanke på att den någonsin skulle behöva användas. Nutidens hänsynslösa gängvåld är som ett annat universum.
Som polisområdeschef i Malmö ställdes Stefan Sintéus inför det blodiga gängkriget mellan falangerna som kallades M och K.
– Vid en tidpunkt hade vi 18 grova våldsbrott samtidigt. Då kände jag på allvar: Shit, kommer vi att fixa det här? Vi förebyggde, gjorde insatser och utredde – men det kändes som det kvittade. Jag tänkte: När kommer brytpunkten att vi faktiskt inte klarar uppdraget?
Telefonen ringde dygnet runt. Politiken satte stenhård press. Det kändes som att marken svajade under fötterna, minns Stefan.
– Då hade man ont i magen. Det var tufft.
När det kändes tröstlöst kom räddningen. En bekant på Brottsförebyggande rådet tipsade om konceptet Gruppvåldsintervention (GVI) – ett koncept som tagits fram av en professor i USA och visat på fina framgångar i Boston.
– Goda råd var dyra. Jag kände att: Fan, det här ska vi göra!
Poliser flög över Atlanten för att lära sig metoden. Därefter började tongivande nätverkskriminella i Malmö kallas in till möten. Poliserna förklarade möjligheterna att hoppa av och vilka konsekvenser som annars skulle vänta. Mammor vars söner blivit mördade fick berätta om sina trauman. En kirurg redogjorde för hur man opererar en skottskadad.
Från vissa håll kom kritik om att det daltades med saft och bulle-åtgärder.
– Professorn David Kennedy sa bara: ”Skit i det. Bry dig inte. Du har forskningen som stöd. Tro på detta nu.” Han satt själv med i Malmö och vi hade jättebra stöd av kommunen och Kriminalvården. Så vi körde på. Sen var det fan i mig som att…
Stefan imiterar ljudet av luft som släpps ur en ballong.
– Det lugnade sig. Jag tänkte: Fan, det här är inte klokt. Det funkar!
”Sluta skjut” blev programmets namn och att våldsutvecklingen i Malmö kunde brytas är något Stefan Sintéus är mycket stolt över.
En annan stolthet är hans roll i operation Frigg och uppbyggnaden av det nya brottsbekämpande systemet med driftcenter på nationell, regional och lokal nivå. Gemensamma lägesbilder och gränsöverskridande samarbete har skapat kraftigt förbättrade förutsättningar att slå mot gängen och kriminella fenomen.
Även om det borde varit på plats bra mycket tidigare, säger Stefan.
– När vi för fem år sedan såg trenden att nätverken inte anlitade torpeder från Balkan utan unga utförare i Sverige så borde jag och andra stått på oss mer och förklarat för underrättelsetjänsten vad vi såg. I stället tappade vi väldigt mycket där.
Stefan Sintéus hoppas att kollegorna som nu tar över stafettpinnen vågar rensa upp i förlamande byråkrati och ”tagga ner” organisatoriska gränser.
– Det krävs förståelse för att dagens kriminalitet är gränslös. Det är A och O. Är man för lokalt betingad tappar man det. En skjutning i Lund hade lika gärna kunnat hända i Trelleborg. Ofta är det en tillfällighet var brottet sker.
Han tar spaningsverksamheten som exempel.
– I region Syd har vi sex spaningsledningar, fem i polisområdena och en regional. Det är som öar. Jag brukar tala om stuprör. Men om man lägger på en hängränna kanske tre av polisområdena egentligen borde jobba i ett fjärde där man klär på med hemliga tvångsmedel, drönarkapacitet, sensorer, avlösning – you name it! Alltså fokuserat arbete där vi har något större på gång.
För spanarna är det sällan några problem, enligt Sintéus.
– Det kan bli lite körningar och hotellnätter. Men det blir problem för områdesledningarna som har specifika mål att fixa. Det måste högre ledning ha en förståelse för. Det krävs en övergripande inriktning, vilket i sin tur kräver mycket mod och att man tuggar på det lokala perspektivet. Det är en jävla utmaning.
Under vårt möte pratar Stefan Sintéus engagerat om nya bedrägeriupplägg och hur utlänningslagen kan användas offensivt mot internationella brottsaktörer. Bland annat.
Men det där är inte hans problem längre. Det är åtminstone lätt att känna så när vi åker nercabbat längs kusten i hans blå Mercedes.
Stefan tror att han kommer sakna vittringen, strategin och avvägningarna i skarpt läge. Den mäktiga känslan när det brottsbekämpande maskineriet snurrar i gång mot ett gemensamt mål.
Nu väntar andra utmaningar. Som tågluffar och troligtvis en pilgrimsvandring i Portugal.
– Är man ung så kan man skratta åt det. Men är du 65 år och luffar runt, utan att ha alla hotell bokade och är inte riktigt säker på var du hamnar – ja, det är lite utmaning i det ändå. Det gäller att inse sin kapacitetsbegränsning.
Då och då slår en lukt av tång in i kupén.
Ingen har ringt på säkert en timme.
Stefan Sintéus
Ålder: 65 år.
Familj: Frun Ulla-Karin, barnen Sofie och Jens med sina respektive och barnbarnen Freja och Theodor.
Poliskarriär i urval: Ingripandepolis och yttre befäl i Trelleborg, chef för länskriminalen i Skåne, polisområdeschef i Malmö. Har projektlett införandet av underrättelsemodellen PUM, planeringssystemet Cops och utredningskonceptet PNU.
Sista lön: ”Tillräckligt.”
Bästa polis han jobbat med: Klas Friberg, tidigare chef för Rikskriminalen och Säpo. ”En innovatör som var tillåtande att testa nytt men samtidigt gränssättande. Jag gillade honom skarpt”
Intressen: Hemmaverkstaden där allt från fordon på hjul till snickerier tar form.
