För ett år sedan var Frida Sundkvist en av alla journalister som åkte till Örebro för att rapportera om Sveriges värsta masskjutning – dådet på vuxenskolan Campus Risbergska.
Omkring 130 poliser deltog i insatsen, men Frida Sundkvist fick tidigt uppgifter om att bara ett fåtal hade gått in i skolbyggnaden. Andra stannade utanför ”…på grund av risk för kolmonoxidförgiftning, att de var rädda för att göra fel eller rädda för att dö”, som det står i hennes nyutkomna bok. Enligt Frida Sundkvist har Polisen lagt locket på om dessa brister.
– Bilden utåt kommer för evigt vara att det här var en insats präglad av stort mod. Där alla gjorde sitt allra yttersta, säger hon till Polistidningen.
Hon tycker att det är fel inställning från Polisens sida.
– Ska man vara en lärande organisation så måste man prata om det var jättemånga som stod utanför. Så att andra poliser kan lära sig vilka mekanismer som kickar in i en sådan här situation.
Hon har frågat hur många poliser som gick in på skolan utöver insatsstyrkorna. Men Polismyndigheten har belagt den uppgiften med sekretess. Så hur vet hon att ”jättemånga” stannade utanför på grund av rädsla och handlingsförlamning? I boken intervjuas en polis som ryckte ut från Karlskoga och kom till skolan efter den första vågen av poliser. Han har beskrivit hur han passerade klungor av overksamma kollegor på väg in i skolan.
Är det fler som har berättat samma sak?
– Ja, men jag kan inte gå in närmare på det. Jag pratade också med en person som hade stått utanför som beskrev hur han hade önskat att han gick in men att han var rädd för att bli kolmonoxidförgiftad. Sedan har en anhörig berättat hur hon gick fram till en trio av poliser som inte gjorde någonting.
Det är anhörigperspektivet som dominerar Frida Sundkvists bok. Hon har följt två familjer som förlorade anhöriga i massmordet: en elev och en lärare som båda låg skadade inne i skolan mellan 30 och 45 minuter innan de avled. Polisen har i sin egen utvärdering av insatsen konstaterat att vården av de skadade dröjde för länge.
Men Frida Sundkvist menar att det finns annat som Polisen har mörkat. I boken återkommer hon gång på gång till att de första poliserna på plats var framme vid den skadade eleven, men sedan blev rädda och backade tillbaka för att invänta insatsstyrkan. Hon bygger det på uppgifter i förhören med poliserna och vad man hör dem säga på inspelningarna från deras kroppskameror.
Varför är det här viktigt?
– För att det är vad de anhöriga hela tiden frågade om. Varför lämnade de honom i korridoren? Varför gick de inte tillbaka och hämtade honom. Men tydligen var den här uppgiften så brännande att Polisen inte ville svara på det.
Menar du att poliserna gjorde fel när de backade undan?
– Nej, det handlar inte om det, utan om att myndigheten borde ha varit öppen med att poliserna var framme vid deras anhörige, men övergav honom för att de blev rädda. Det är mänskligt att bli rädd och poliserna var ju själva övergivna där inne, eftersom deras kollegor hade stannat utanför.
Är det inte förståeligt att poliserna ville invänta insatsstyrkan när de insåg att gärningsmannen hade ett grovkalibrigt gevär medan de själva bar pistoler och lätta skyddsvästar?
– Inte för de anhöriga nej. För dem är det skillnaden mellan att deras blivande make, bror och son överlever eller dör. För en annan familj handlar det om en syster som kanske hade överlevt. Och sedan ljuger Polisen de anhöriga rätt i ansiktet om det.
Kan det vara så att poliserna, rätt eller fel, bedömde att de här personerna var så svårt skadade att de var bortom räddning?
– Mig veterligen gör de ingen bedömning av skadorna. Det är i vart fall inget som framgår av kommunikationen mellan dem.
I Polisens egen utvärdering av insatsen på Campus Risbergska redovisas inte hur många poliser som gick in på skolan eller om några blev kvar utanför av rädsla för att göra fel eller dö. Polismästare Erik Nord, som ledde utvärderingen, beskriver de första polisernas agerande som resolut.
– De två tremannapatruller som gick in först i skolan visade på en oerhörd dådkraft. Och jag har fått berättat för mig om en andra våg av poliser som kom in och säkrade upp bakom. Sedan var ju de första insatspoliserna på plats bara sju minuter efter de första poliserna.
Så du känner inte igen att det skulle varit ett gäng poliser som stod passiva utanför skolan och inte vågade gå in?
– Det är inget jag känner igen, men å andra sidan kanske det inte är det första man tar upp när man pratar med mig.
Däremot har det kommit fram i hans utvärdering att det var brist på poliser precis utanför skolan. Det stod två kvinnliga poliser där och tog emot skadade. Han har intervjuat en av dem.
– Hon tyckte att det kom väldigt få poliser. Att de var nästan ensamma där.
Var befann sig alla 130 poliser då?
– De var runt skolan skulle jag tro, och så var de på brytpunkten för att ta emot evakuerade. För mig är det inte riktigt klarlagt.
Han tror att mycket kan förklaras av den oklara lägesbilden.
– Man visste att det var poliser därinne och sökte. Och det innebar att man inte pumpade in poliser från alla håll och kanter. Insatschefen ville ha en struktur och delade upp uppdraget i olika delar och utsåg DUC:ar*.
* Direkt underställda chefer.
Han har intervjuat den som var DUC utanför skolan.
– Jag tror att hans lägesbild också var fragmentarisk när det gäller hur många som var inne i skolan.
Har du kunnat reda ut det i efterhand?
– Jag kände inte att det var min uppgift att göra det. Jag tackade ja till att göra den här utvärderingen, men inte under förutsättningen att det skulle vara en granskningsrapport eller ett felsökeri. Syftet var att vi ska lära oss framåt.
Är det inte viktigt för lärandet att ta reda på hur olika grupper av poliser agerade eller inte agerade vid händelsen?
– Ja, det får någon annan göra i sådana fall för det hade blivit ett alldeles för stort uppdrag att ta reda på exakt vem, var och när. Det är nästan ogörligt i det här.
Vad anser han då om det Frida Sundkvist tar upp i sin bok om att poliserna i den ena patrullen blev rädda och backade? Han tolkar det som att patrullen var satt under hårt tryck och därför vände och gick tillbaka.
– Det har Frida tolkat lite frikostigt som att de blev väldigt rädda och inte gjorde det de skulle. Jag tycker att de gjorde precis det de skulle.
Hennes tolkning bygger väl delvis på vad poliserna själva säger om att det inte känns bra och att någon börjar tänka på sin egen familj?
– Ja och det är väl helt rimligt att de börjar fundera. Har vi något skydd här? Men de har ändå tagit sig fram dit de är och det har de gjort med stort mod. De vet inte hur många gärningsmän de möter men förstår antagligen att de har väldigt kraftfulla vapen mot sig.
Frida Sundkvist invänder att poliserna varken gick vidare i riktning mot skotten eller tog hand om den skadade eleven. Vad säger du om det?
– Jag känner igen det som Frida skriver från mina samtal med de anhöriga till eleven. Att de tycker att den som har valt det här yrket ska kunna ge sitt liv för att rädda ett liv. Och jag tänker att det är att sträcka sig väldigt långt att poliser ska vara beredda att rusa rätt mot en gärningsman och ge sitt liv vid en sådan här händelse.
