Klockan närmade sig 15. Johanna Berggren hade precis gått av dagpasset på Solna polisstation och var på väg ner i gymmet när larmet kom om att ”något hänt inne i stan”. Det var den 7 april 2017. Johanna och en kollega var bland de första på plats. Kollegorna fick veta att en lastbil i hög hastighet kört in på Drottninggatan och mejat ner civilpersoner. Om det var flera gärningsmän var oklart. Likaså om det skulle genomföras fler attentat. Ingen visste heller hur många döda och skadade som fanns på platsen. De möttes av kaos. Skräckslagna människor som flydde i panik. Gråtande föräldrar som letade efter sina barn. Bilar kom körande på trottoarerna.
– Vi fick i uppdrag att hålla avspärrningarna, utrymma byggnader runt brottsplatsen och sköta bevakningen av lastbilen. Folk hade släppt sina väskor och sprungit. Alla väskor som släppts var att betrakta som potentiella bombgömmor.
Efteråt erbjöds Johanna samtalsstöd, men tackade nej. Trots risken för nya angrepp hade hon känt sig stark och totalt fokuserad på sin arbetsuppgift. I stället för att fundera på det som hänt valde Johanna att blicka framåt. Hon hade fått en ny tjänst i Åmål och bestämde sig för att flytta hem till Värmland, trivdes och lade mycket tid på fysisk träning. Visserligen sov hon dåligt, drogs med konstant huvudvärk och kände en oro i kroppen, men det var inget hon satte i samband med det hon varit med om den 7 april. Tills en dag, ett och ett halvt år senare, då hon svimmade under ett prio ett-ärende. Johanna blev långtidssjukskriven för utmattningssyndrom. Då kom mardrömmarna. Sedan nattskräcken. Det hände även att hon kissade på sig. Hon började medicinera och gå i samtal. Det hjälpte inte, och Johanna fick tid hos en psykolog med erfarenhet av poliser som upplevt trauman. Det var då hon diagnosticerades med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Behandlingen var tuff. Gång på gång tvingades Johanna gå igenom händelseförloppet i detalj. Hon drabbades av panikångestattacker, men med stöd av psykologen, kognitiv beteendeterapi och EMDR-behandling orkade hon fortsätta.
Amanda Ranch, leg psykoterapeut och verksamhetschef på Kris- och traumacentrum, som har haft Stockholmspolisen som uppdragsgivare sedan 2014, känner igen scenariot ovan.
– Under själva händelsen är man fokuserad på att lösa sina arbetsuppgifter och på att hålla ihop professionellt. Därför händer det att reaktionerna kommer först i efterhand.
Hon säger att alla kan drabbas av PTSD men att det finns genetiska variationer som gör att man är mer eller mindre sårbar. Det, i kombination med övrig stress i livet och dagsform, kan vara avgörande.
– De poliser jag mött är alla väl förberedda på att möta våld, vilket minskar risken, men det är inte alltid träning räcker. Då är en starkt skyddande faktor tillgången till upplevt socialt stöd efter den svåra händelsen. Symptom på PTSD är mardrömmar, sömnproblem, flashbacks, svårigheter att koncentrera sig, en känsla av ständig beredskap, att man börjar undvika vissa situationer och känner sig avstängd.
PTSD
- Posttraumatiskt stressyndrom drabbar uppemot 25 procent av dem som upplevt något traumatiskt.
- Vanliga symptom är obehagliga drömmar, sömnproblem, oro, irritation, flashbacks och rädsla.
- Det är inte klarlagt varför vissa får PTSD och andra inte, men forskning pågår.
- Risken att få PTSD minskar om den som utsatts för trauma får behandling, till exempel KBT, inom en månad.
Källa: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU
Men det finns hjälp. Forskningsfältet kring PTSD utvecklas ständigt och kan behandlas med till exempel KBT eller psykodynamisk terapi. En metod med god effekt är EMDR, Eye movement Desentiziation and Reprocessing, där den som behandlas får tänka på och prata om det svåra, samtidigt som hon eller han med ögonen följer terapeutens fingrar som rör sig i ett särskilt mönster.
– Traumafokuserade behandlingar går i korthet ut på att sätta ihop fragmentariska minnesbilder och reaktioner till en mer sammanhängande berättelse, så att det som hänt blir lättare att förstå och leva med, säger Amanda Ranch. Syftet är att skapa en grundläggande övertygelse hos individen om att det svåra är över och att den som behandlas inte längre låter sig definieras av händelsen.
I dag arbetar Johanna 50 procent. Hon har insett att hon aldrig kommer att bli den hon en gång varit, och hon har behövt ändra sin självbild. Hon kan inte längre jobba i yttre tjänst, eftersom paniken ständigt ligger på lur. I stället har hon fått en tjänst som utredare och har fråntagits alla sina polisiära hjälpmedel, helt i enlighet med regelverket.
– Just nu jobbar jag med att acceptera det som hänt. Men det är tufft – jag blev polis för att vara ute i verkligheten och göra skillnad. Det här är en stor sorg och en identitetskris för mig.
