En polis blev oskyldigt anklagad för att spionera på sina kurskamrater. Nu får universitetet JO-kritik för att ha skvallrat till polisens arbetsgivare.
Det var under hösten 2024 som en delvis tjänstledig polis började läsa Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Hans närvaro i klassrummet uppskattades inte av alla, vilket Polistidningen har rapporterat om tidigare. Några kurskamrater kände sig hotade av saker som polisen sade på lektionerna och en studentrepresentant anmälde saken till universitetet som inledde en utredning.
Kurskamraterna berättade att de kände igen polisen från Palestinademonstrationer där de sett honom i uniform. De hävdade att han spionerade på dem, bland annat genom att notera vad de sade under lektionerna och vilka politiska klistermärken de hade på sina vattenflaskor.
Tidigt i utredningen kontaktade universitetet Polismyndigheten, det vill säga polisens arbetsgivare. Det skedde utan polismannens vetskap och innan han blivit underrättad om anklagelserna som riktades mot honom. Kontakten ledde till att Polismyndigheten upprättade en anmälan om tjänstefel mot polismannen.
Universitetets disciplinnämnd kom senare att fria polisen från alla misstankar. Men polisen upplevde hela processen som Kafkalik och anmälde universitetet till Justitieombudsmannen, JO.
– Processen var otroligt jobbig. Det kändes som en häxjakt. Det handlade inte om vad jag hade gjort eller sagt. Problemet var att jag var polis, sade polismannen i en tidigare intervju med Polistidningen.
Nu riktar JO kritik mot att universitetet kontaktade polisens arbetsgivare. JO konstaterar att det finns motstridiga uppgifter i ärendet om skälet till att universitetet tog denna kontakt. Universitetet har hävdat att man behövde veta om det förekom polisiär verksamhet i universitetets lokaler. Men i ärendet finns också uppgifter om att universitet kontaktade Polismyndigheten för att diskutera frågan om ett möjligt tjänstefel.
Oavsett vad som var skälet menar JO att det inte har varit förenligt med kraven på diskretion och proportionalitet att kontakta polisens arbetsgivare i detta fall. Om universitetet ville veta om det förekom polisiär verksamhet i lokalerna hade den frågan kunnat ställas utan att nämna den aktuella polismannens namn. Och kontaktakten var inte heller nödvändigt för att utreda disciplinärendet mot polisen, enligt JO.
JO tar också upp frågan om yttrandefrihet, eftersom anklagelserna mot polisen delvis handlade om uttalanden han gjort under lektionerna. JO påpekar att det behöver vara högt i tak på ett universitet: ”Undervisning och andra lärandesituationer ska präglas av ett öppet samtalsklimat där olika idéer och perspektiv kan brytas mot varandra och oväntade, även kontroversiella, resultat lyftas fram.”
JO skriver att det är av stor vikt att myndighetsföreträdare inte försöker få enskilda att avstå från att använda sin yttrandefrihet eller påverka hur de yttrar sig. JO noterar att den studerande polisen blev uppmanad av företrädare för utbildningen att agera mer omdömesgillt i samband med undervisningen och inte blanda ihop identiteten som polis med den som student. Det resulterade i att polisen intog en mer nedtonad roll på lektionerna.
Universitetet har uttryckt viss självkritik vad gäller behandlingen av den spionanklagade polisen och JO ser positivt på att universitetet nu ser över sina rutiner för att säkra en trygg studiemiljö för alla studenter.