ANNONS:

 
 
 
Polistidningen nummer 3 delades ut runt den 15 juni. Därefter kommer nästa nummer 9 september. Komplett ugivningsplan finns här.
 

Lenas ledare

"Brottsligheten
tar helt enkelt
inte semester"

Lena Nitz, ordförande

 
 
 
 
 

Arkiv

Förlåt idioterna!

Publicerad 2014-05-14

Krönikan Låt mig säga det med en gång: Mina föräldrar är idioter. Spritt språngande skogstokiga. Under lång tid har jag varit så förbannad på dem att jag nästan glömde att andas. Detsamma gäller faktiskt folk i allmänhet, och folk som vistas inne i Stockholm city i synnerhet. Om jag fick en krona för varje idiot jag träffat sedan jag började jobba som polis så vore jag miljonär.

En ung tjej slogs och betedde sig illa på en icke namngiven hamburgerrestaurang här i stan för några år sedan. På väg in till LOB-cellen spottade hon mig i ansiktet och kallade mig olika saker, som alla gick ut på att jag var en komplett idiot. Dessutom blåklädd. Själv fortsatte hon därefter färden inlindad i landstingsgult – det här var innan spotthuvans tidevarv.

Lite senare möttes vi i rätten. Hon var lite dämpad men verkade inte så ångerfull. Hon tilldömdes femtusen kronor i skadestånd men var dessvärre pank. I mina ögon slutade historien där. Men ödet ville annorlunda.

Nu har det gått tre år. För en tid sen ringde den här tjejen på min mobil. Hon hade i och med skadeståndet fått en skuld till Kronofogden, men varit arbetslös en period och inte kunnat betala. Nu hade hon fått ett jobb och ville göra rätt för sig, men kunde inte betala allt på en gång. För att kunna betala lite i taget var hon tvungen att komma överens med mig, om att det var okej. Så fick vi lösa det själva.

Den här tjejen lät fortfarande dämpad. Jag kunde höra att det här inte var något lätt samtal för henne att ringa. Antagligen skämdes hon. Jag tvekade först, i bakhuvudet surrade tankar om att här ringde en ”buse” på min privata mobil, vart skulle detta ta vägen? Men så insåg jag, lite i taget, att jag var ganska fånig. Löjlig, faktiskt. Det här var antagligen en helt vanlig tjej. En människa som i vart fall en gång betett sig som en idiot, men som nu ville göra rätt för sig. Fixa till karman. Om jag skulle stå i vägen för det, då var det väl jag som blev… idioten?!

När vi lagt på kände jag en sån lättnad! Utan att veta om det hade hon lyft en del av bördan från mig! Hon var ingen idiot längre. Jag fortsatte hem med stuns i stegen. Jag kunde känna våren i luften. Jag andades lättare. Från magen.

Och jag tror det är likadant i andra fall. Min pappa till exempel. Ingen kan göra mig så förbannad som min pappa. Han är tändhatten till min låda med sprängdeg. Men han är kanske ingen idiot. I alla fall inte hela tiden. Livet är svårt.

Vi poliser har, inbillar jag mig, en särskild förståelse för det. En förståelse vi tillägnar oss med tiden, om vi är beredda att lyssna, och reflektera. Ibland fattar vi livsavgörande beslut sekundsnabbt. Ofta följer vi magkänslan, vad det nu är. Klart att det blir fel ibland. Där går den där halvapan Johan. Pucko!

I morgon ringer jag pappa. Den jubelidioten!

 

Johan Svanestrand
polisinspektör
Södermalmspolisen

Fotnot: Min pappa är förresten snart pensionär, efter omkring trettio år som anställd i ett annat statligt verk. Det kan nog förklara en hel del …