Polistidningen nr 3
delades ut runt 14 juni.
Nästa nummer
kommer 8 september.
 
 
 

Arkiv

”Något har gått förlorat”

Publicerad 2016-02-02

Debatt Ett land som vill kallas civiliserat behöver en poliskår att upprätthålla lag och ordning, trygga vardagen för hederligt folk och stå som garant för rättssäkerhet och rättvisa.

Sverige har en poliskår som idag sägs uppgå till 20 000 poliser. Denna poliskår styrs förstås av Polismyndighetens ledning men i slutändan av riksdag och regering. Så är det och så ska det väl vara.

Funkar denna kår optimalt? Tillåts vi vara så bra som vi skulle kunna vara? Är uttagningen till yrket, vidareutbildning, lönesättning, schemaläggning och annat så inrättade att det känns som ett privilegium att få gå till jobbet? Idag känns det underligt nog mer tveksamt i ledet än det gjorde för mig för över 40 år sedan trots att lönen är bättre, utrustningen oändligt mer funktionell, och möjligheten till en anpassad arbetstid större.

Vad beror det på?

För 40 år sedan var hierarkin stramare, på ordningssidan var vakthavande Gud Fader, länspolismästaren var en mytisk man som fanns men knappt märktes och på krim regerade rotelcheferna med oinskränkt makt.

Som ordningspolis fullgjorde man sina pass antingen i radiobil eller med fotpatrull. Någon utbildning i bastaktik, arbeta i grupp och liknande fanns inte. Varenda ordningskonstapel var väl medveten om att arbetet innebar att man fanns i tjänst enligt ett schema, oftast 22-07, 15-22 och 7-15 med två dagars ledighet därefter. Det rullade på, helg eller inte. Periodplanering var okänt.

Utrustningen var inte precis arbetsanpassad, mer gjord för att man skulle se prydlig ut (kavaj, vitt koppel, vit batong, vitt hölster, raka byxor och svarta lågskor). Det enda plagg som idag överlevt utvecklingen är den kära båtmössan.

När man anträdde banan som polis visste man att det var ordningstjänst i kanske 10-15 år innan man var behörig att ens tänka på att bli utredare eller något annat. Chefsutvecklingsprogram och liknande existerade inte, tjänster tillsattes efter senilitetsprincipen, äldst går först. Samma beträffande löneutvecklingen, man befann sig på en lönestege och med åren klev man upp en bit i taget.

Utvecklingen har sedan ändrat mycket. Utrustningen är omfattande, förutom allting i bältet har varje polis en bag med material med sig. Bilarna är fartmonster med mycket elektronisk utrustning. Datorer tas med ut för rapportering.

IT-systemen är omfattande och täcker det mesta. Teknisk bevisning ingår som en självklar del av vardagen, alla kan säkra DNA och fingeravtryck. Förhör kan genomföras av yttrefolket både med och utan videoinspelning. Avrapportering i form av PM är numera självklart. Detta måste erkännas som förbättringar, allt annat är reaktionärt självömkande.

Men något har gått förlorat. Glädjen och stoltheten finns inte kvar på samma sätt. Vi är inmotade i ett system med mål- och resultatstyrning som ledstjärna. Det mäts och jämförs till höger och vänster. Det var mycket länge sedan poliser kunde erhålla beröm från cheferna för bra arbetsinsatser utan att det fogades in ett obligatoriskt ”men-vi måste höja resultaten när det gäller brott i nära relation” (alternativt våld i yttre miljön, inbrottsstölder, narkotikabeslag eller vad som helst). Någonting verkar det alltid finnas som vi inte gör på bästa sätt och med bästa resultat. Vi är dessutom under en konstant idiotförklaring från media om och när det gått snett någonstans.

Det kommer svepande kritik från såväl medialt håll som från politiker och andra när det gäller hedersvåld, barnpornografi, bedrägerier, upplopp, kostölder och hela skalan i övrigt. Justitieministern har mer eller mindre öppet anklagat polisen för slapphet och inkompetens. Vi har ju tillförts så otroligt stora medel och så mycket nya kollegor så det är näst intill landsförräderi att vi inte klarar upp mer.

Varför har det blivit så? Varför är vi plötsligt så urusla? Kan det vara så att man ser och mäter fel saker? Det är möjligen inte optimalt att mäta resultat i vår bransch, kanske det vore bättre att kontrollera om människor är trygga i sin vardag, att polisen kommer när man behöver oss och att man kommer fram till oss på telefon än att vi omorganiserar för att höja resultaten på alla vardagsbrott där straffsatserna faktiskt är låga och börja med att se till att vi har möjlighet att utreda de värsta brotten först och främst?

Kanske ska ledningen försöka inse det enkla faktum att vi idag faktiskt inte är 20 000 poliser längre eftersom pensionsavgångar äter upp nyrekryteringen?

Hur många tar med i beräkningen de sociala rättigheter som även poliser har idag? Om man anställer 100 nya poliser i Östergötland är de samtliga i fertil ålder och då försvinner upp till 40 procent av nyrekryteringen i olika föräldraledigheter inom något år efter anställningen. Dessa poliser finns på pappret men knappast i radiobilarna eller på utredningsstolarna.

Kanske ska ökningen av nya poliser ställas mot befolkningsökningen? När man tittar bakåt var vi de facto 18.000 poliser redan 1989 men befolkningen var knappt åtta miljoner.

Idag har vi ökat med i runda slängar 1.500 poliser men befolkningen är nästan två miljoner fler än 1989. I det perspektivet och med insikt om att brottsligheten ser annorlunda ut idag finns det nog anledning att inte dra för höga växlar på den enorma tillförseln av poliser som det framställs idag.

Betänk följande: 1989 fanns överhuvudtaget inte IT-relaterad brottslighet. Varken bedrägerier, olaga hot eller förtalsbrott existerade med hjälp av IT.

Betänk fortsatt följande: 1989 fanns inte de problem med utanförskap, kriminalitet och främlingshat som idag följer den ökade andelen invandrare som en skugga. Vem hörde talas om trafficking, hedersbrott och etnisk formerade ligor för 25-30 år sedan?

Betänk dessutom att vi idag ska hantera en mängd information och samtidigt jobba i ett flertal olika datasystem. När dessutom införandet av till exempel ett helt nytt avrapporteringssystem, läs Pust, införs på ett så amatörmässigt sätt så att en enkel avrapportering tar tre–fyra timmar är det lätt att hålla sig för skratt.

Kanske är svensk polis faktiskt bara så bra som vi tillåts vara?

Min tro är att poliskåren både vill och kan göra bättre men bromsas av osmidiga och klumpiga system. Det är till exempel helt omöjligt att hålla tidsfrister på sex veckor för ungdomsutredningar när det skall infogas yttrande från sociala myndigheter som kan ta tre–fyra veckor. I andra ärenden tar det månader innan man får analys från SKL vid till exempel vapenundersökningar. Samtidigt blir man ständigt hetsad av det ensidiga mantrat om ökade redovisningar.

Idag är det få unga poliser som kan tänka sig att bli utredare om de inte drabbas av någon åkomma som gör att de inte kan vara ute. Det finns inget som lockar en konstapel att sitta och utreda brott. Ständigt kritiserad, sällan hyllad och med en ledning som aldrig ger sig tid att ta del av vardagen. På den strategiska och indirekta ledningsnivån är tillvaron fullständigt absorberad av möten i en oändlig ström. Det är OLG, RUC, LOP, Operativa råd och allt däremellan. Utfallen av allt detta sammanträdande är synnerligen magert. Den direkta effekten består mest i att cheferna alltid är någon annanstans.

En märkbar effekt av den nya tiden är hur chefer tillsätts. Där det tidigare räckte med att ta in de bedömningar som fanns, ringa för referenstagning och hålla en intervju ska det idag till en ansökan med personligt brev, ett fylligt CV och därefter skriftliga referenser, intelligenstest via datorn, intervju, djupintervju och återkoppling. Hanteringen sker på en personalavdelning,( jag vägrar beteckningen HR,) där de som hanterar de sökande i många fall inte ens har tillstymmelse till egen polisiär bakgrund. Får vi då bättre chefer av detta? Jag tvivlar starkt på det.

En starkt bidragande orsak till polispersonalens frustration kallas omorganisation. Polisledningar som starkt håller fast vid att försämrade resultat kan mötas med en omorganisation har mycket lite förståelse för att allting faktiskt inte blev bättre, i många fall blev det märkbart mycket sämre. På den strategiska nivån är uppenbarligen tron på att det är organisationen det är fel på och allt lösningen är en omorganisation helt förhärskande trots att forskning och den egna historien talar tydligt om att det inte hjälper att göra en ny organisation, de grundläggande problemen finns kvar och har vuxit.

I den myndighet som jag kan relatera till, Östergötland, genomfördes en genomgående omorganisation 2011. Effekten blev att myndigheten hamnade sist i den nationella resultatlistan ( 21:a plats efter att ha varit stadigt på fjärde–femte plats). Vi blev dessutom hopplöst sist på samtliga 12 punkter i Nöjd Medarbetar Index (NMI). Omorganisationen medförde således inte de positiva effekter som förväntades och än värre, medarbetarnas trivsel och förtroendet för ledningen skadades allvarligt.

I en kommentar till RPS 2012 anger myndigheten följande orsaker till de dåliga resultaten:

  • Verksamheten är regelstyrd med ett regelverk med rötter i 1940-talet.
  • Åklagarmyndigheten har betydande inflytande över rutiner och arbetssätt.
  • Utredningssidan har p g a detta haft en sparsam metodutveckling.
  • Tillräckligt många chefer har inte haft den förändringskompetens som krävs.
  • Nya poliser har inte hunnit skaffa tillräcklig kompetens för att verka i den polisroll som den förändrade organisationen kräver.
  • Ett antal av myndighetens FU-ledare har ännu inte tillräcklig kompetens.
  • Inte alla chefer har haft den kompetens och ork som krävs för uppföljning och dialog beträffande resultatutvecklingen.
  • Myndigheten har haft ett minskat antal årsarbetskrafter jämfört med föregående år.

Det som gör mig verkligt ledsen är att myndigheten lyckats hitta och identifiera så många hinder för en positiv utveckling efter genomförandet men att så få av dem uppenbarligen kunde hittas och åtgärdas innan. Att dessutom fokusera på inkompetens bland underställda chefer men inte med ett ord beröra det egna tillkortakommandet ger en besk smak i munnen. Vem tillsatte förresten alla dessa inkompetenta chefer?

Nu är dessutom hela polisorganisationen i rejäl gungning eftersom vi går från 21 myndigheter till en enda. Ett grepp som troligen var helt nödvändigt. Det finns all anledning att tro att polisen borde fungera bättre med en gemensam styrning och ledning, ett likartat arbetssätt och en gemensam syn på vad som är viktigt i Polissverige.

Men.

När vi ett år efter omorganisationen fortfarande inte har alla gruppchefer på plats, när specialistkompetensen på trafiksidan, hundtjänsten med mera skingras och läggs ut i linjen och utredningssidan bågnar under bördan eftersom tjänster som försvinner inte fylls på.

När det så kallade medarbetarstyrda organisationsarbetet bara är en fasad, när polisstationer i mindre orter läggs ned och personalen centraliseras till huvudorterna – då är vi långt från visionen om att komma närmare medborgarna.

Med en rikspolischef som försvarar individuell lönesättning redan från dag 1 i en aspirants nya liv så försvåras tilliten till ledningen. Inga sockersöta ord om hur duktiga vi är och vilka fantastiska insatser vi gör kan släta över missnöjet. När nyanställda får en lön som är lika med eller överstiger lönen för poliser med flera års tjänst är något grundläggande fel. När poliser slutar för att de inte har råd att vara kvar med den usla lön och obefintliga löneutveckling som erbjuds saknas en grundläggande förståelse i de högsta leden, vilket blev klarlagt när som exempel överenskommelsen om en ingångslön på 24 500 hösten 2014 frångicks så fort som den nya myndigheten formades.

Det framstår dessutom som kristallklart att utövandet av det polisiära ledarskapet gått över från polisledningen till personalsidan (HR). Den polisiära ledningsnivån uppträder med en besvärande impotens när beslut skall fattas. Personal som efterfrågar beslut möts allt oftare av sina närmaste chefer som generat hänvisar till vad personalenheten bestämt i frågan. En personalenhet som växer hela tiden men som har uppenbara problem med sin uppgift. Det finns exempel på personal som väntat i över 18 månader på beslut om sökt delpension.

Jag har 42 års poliserfarenhet.

Jag har varit en stolt polis i alla år. Mitt arbete har varit uppskattat och erkänt.

Nu har min kärlek till jobbet tagit slut. Det här är inte mitt polissverige. Det här är en arbetsplats där jag inte känner igen mig.

Det är förfärligt.

 

Pär-Åke Ekholm
Kommissarie
Motala