Johannes Dontsios Holmkvist var demonstrant under Göteborgskravallerna och har nu blivit polis för att vilja förändra inifrån. Kan befälen verkligen lita på en som står med en fot på var sida av kravallstaketet?
– I en demokrati ska vi poliser upprätthålla lagarna oavsett vad vi tycker om dem, säger han. Jag kan stödja Greenpeace och ändå gripa deras aktivister vid en olaglig aktion. Båda sidor vet spelets regler.Johannes Dontsios Holmkvist var demonstrant under Göteborgskravallerna och har nu blivit polis för att vilja förändra inifrån. Kan befälen verkligen lita på en som står med en fot på var sida av kravallstaketet?
– I en demokrati ska vi poliser upprätthålla lagarna oavsett vad vi tycker om dem, säger han. Jag kan stödja Greenpeace och ändå gripa deras aktivister vid en olaglig aktion. Båda sidor vet spelets regler.
Johannes är 28 år och jobbar sedan polisexamen sommaren 2006 som polisassistent i yttre tjänst i närpolisområde söder i Malmö.
I samband med den stora demonstrationen under European Social Forum, ESF, i september genomförde polisen en omfattande kommendering. Där medverkade Johannes – som demonstrant. Han bevakades av kollegorna när han tågade under banderollen ”Socialism och rättvisa”.
Som polis är Johannes nämligen ovanlig. Han är en aktiv vänsterpartist och har rest i Palestina för att stödja civil olydnad mot Israels militär. Vilket han åker runt och berättar om på svenska skolor. Han går med palestinasjal och bor med flickvännen Jenny i den traditionellt röda stadsdelen Möllevången i Malmö, prenumererar på vänstertidningar som Proletären och Arbetaren.
Men han spelar även trummor i ett coverband med tre poliskollegor i 60-årsåldern och i egna popbandet ”Vit päls”.
Genom sitt yrkesval ville Johannes försona två världar som ofta står i konflikt med varandra.
– Polisen måste övergå från konfrontation och nedlåtande attityd till att i praktisk handling visa att vi är allmänhetens tjänare och vill vinna deras förtroende.
– Vänstern måste samtidigt börja ge polisen sitt erkännande och se polisen som försvarare av demonstrationsfriheten och andra demokratiska rättigheter.
Högerdominans bland kollegorna
För att utmana polisfobin hos de mest militanta anarkisterna går Johannes efter viss tvekan med på att mötas och tala om polislivet på café Glassfabriken, ett samlingsställe för de autonoma i Malmö som ofta är i bråk med polisen. Men ingen vid borden omkring tycks ta någon notis när han berättar att yrkesvalet ofta innebär att känna sig utsatt.
För Johannes kan väcka misstankar – är han en vänsteraktivist som spionerar inom polisen eller en polis som spionerar inom vänstern?
– Man tvingas stå på sig och försöka vinna respekt. På båda sidor, förklarar Johannes.
Under polisutbildningen i Växjö kallades han för ”kommunisten” av de andra aspiranterna. Men alla med en avvikande hållning var inte lika starka att stå fram.
– På gymmet kom en gång en annan aspirant fram till mig och anförtrodde mig sina vänstersympatier. Det kändes väldigt skönt att inte stå helt ensam. Men kompisen vågade aldrig gå ut med var han stod, berättar Johannes.
Högerdominansen bland kollegorna kommer fram vid politiska diskussioner. Nästan alla visar sig rösta på moderaterna, exemplifierar Johannes.
– Och inför kommenderingar vid demonstrationer kommer kollegorna ofta med förklenande omdömen om vänsteraktivisterna.
Men Johannes säger sig ändå trivas bra med arbetet och kollegorna. De känner till hans politiska tillhörighet men bryr sig oftast inte om den.
Och Säk har Johannes inte märkt av.
– Men de är välkomna att kontrollera mig. Jag har inget att dölja.
Misstänksamheten är då större bland Johannes vänsterkompisar. Många i hans parti erkänner att polisen behövs. Men vissa kan inte acceptera hans yrkesval.
En gång när han demonstrerade på första maj ropade en poliskollega i uniform skämtsamt till honom ”ska du inte på jobb idag?”.
– Det blev en lite skum stämning i ledet men ingen sa något, minns Johannes.
Människosynen skiljer
Vid ett annat tillfälle får Johannes problem att hävda sin dubbla identitet. Efter en demonstration i Malmö hösten 2007 till stöd för ett nytt ungdomshus i Köpenhamn ingår han i kommenderingen när polisen omringar en grupp på 30 demonstranter. Chauffören till lastbilen som kört i täten av demonstrationen och som vägrat visa sitt körkort ska gripas och tumult uppstår. Det slutar bland annat med åtal för våld mot tjänsteman.
En ung tjej som Johannes känner skriker ut sin besvikelse ”har du blivit snut din jävla svikare”.
– Det kändes inte bra. Skulden låg i det här fallet faktiskt hos polisen. Insatsen stod inte i rimlig proportion till förseelsen. Jag fick medhåll från mitt gruppbefäl och har återkommit flera gånger med förslag om ett särskilt möte kring insatsen. Trots det har hittills inget hänt.
Johannes efterlyser fler socialistiskt medvetna poliser. Den ideologiska hållningen hos enskilda poliser har nämligen betydelse för hur polisens arbete utförs och för allmänhetens intryck av polisen, hävdar Johannes.
– Vi har lite olika sätt att lösa uppgifterna på, tror han. Kolleger för vilka prestigen är viktigare än viljan att lyssna och förstå utför arbetet hårt och fort för att injaga respekt. Jag visar mer tålamod. Det kan ta längre tid men i längden vinner man förtroende på det sättet.
– Det är människosynen som skiljer, hävdar Johannes. Tendensen hos många kolleger att se ungdomar som potentiellt kriminella riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Även om det inte finns utrymme för finlir mot den organiserade brottsligheten tror jag som socialist att människan i grunden är god.
Och det skulle inte socialliberaler eller en kristdemokrat som förra Röda Korset-chefen Anders Wijkman tro, menar du?
– Varför syns det då inte i den borgerliga regeringens politik när de slår på de svagaste och ökar klyftorna och ojämlikheten? Vilket dessutom lägger grund till ökad brottslighet.
Men attityder och jargong hos enskilda poliser är ju inte detsamma som ett medvetet ideologiskt ställningstagande?
– Vanligen inte, svarar Johannes. Men även om fördomar, misstro och förakt inte är genomtänkta är de ändå uttryck för en pessimistisk människosyn, en ideologi.
Arbetet har påverkat min aktivism
Idén att bli polis föddes under gymnasietiden.
– Det var när jag var på demonstrationer som jag reagerade över att polisen uppträdde så fientligt, minns Johannes. Polisen behövdes insåg jag men borde istället visa att den försvarade detta uttryck för demokrati.
Beslutet att söka polishögskolan växte fram när Johannes läste ett år rättssociologi på universitetet i Lund. I en uppsats undersökte han där skillnaden mellan retorik och praktik när det gällde polisens etik och moral, om kårandans roll, att man till exempel aldrig anmäler en kollega.
Varför då inte själv försöka bli den polis jag efterlyste, frågade sig Johannes.
– Jag lovade mig till exempel att aldrig tveka att anmäla en poliskollega som begår ett övergrepp. Men något sådant har jag hittills aldrig behövt bevittna.
Lyckas då Johannes med uppsåtet att förändra polisen – eller förändrar polisyrket hans identitet som vänsteraktivist?
– Polisjobbet har inte försvagat min politiska övertygelse en millimeter. Finanskrisen har snarare stärkt min kritik mot kapitalismen, svarar han. Däremot har det påverkat min aktivism.
– Innan jag blev polis spelade jag gatuteater till stöd för Palestina . Vi byggde upp den israeliska muren i frigolit på gågatan som vi sen raserade mot slutet. Men nu känns det inte lika självklart att planera en politisk aktion ena dagen för att nästa dag bevaka samma aktion som polis. Dock fortsätter jag dela ut flygblad, samla in pengar och delta i ”skrammeldemonstrationer” med nyckelknippor för Palestina.
Och som demonstrant under Göteborgskravallerna 2001 var Johannes ytterst nära att få en batong på näsan och sen en sten i nacken.
– Polisen betedde sig då som svin, tycker han. Vi i det ”röda blocket” hamnade i kläm när polisen plötsligt bröt in mot oss och det ”svarta blocket” svarade med att kasta sten. Men vi undkom helskinnade.
Nu som polis själv är han mer förstående för det helvete enskilda poliser genomled. Men kritiken mot polisledningen står kvar.
Efter att Johannes i TV och andra medier i våras uppmärksammats för sin bakgrund som vänsterdemonstrant tog dialogpolisen kontakt med honom. Han medverkade sen på ett hörn vid förberedelserna inför ESF-bevakningen. Dock var Johannes på sin ordinarie tjänst under den omdiskuterade kommenderingen vid Reclaim the street-aktionen och var därför inte med då.
– Jag kan förstå kollegornas frustration över att inte få ingripa när bankfönster krossas mitt framför ögonen på dem och de blir utsatta för stenkastning. Det skulle jag också känna.
– Vid större kommenderingar kan dock enskilda poliser inte göra egna bedömningar och bryta sig ur kedjan. Och frågan får heller inte reduceras till en principfråga att alltid ingripa när man ser brott begås. Ett ingripande kan provocera fram en ond spiral av okontrollerbara kravaller, så som skedde i Göteborg 2001. Helhetsbilden har ledningen och är de som ska ta besluten och ha ansvaret. Är jag kritisk till en order tar jag upp det med befäl och kollegor efteråt istället.
– Däremot har den enskilde ansvar för sitt uppträdande, att inte använda övervåld, okvädingsord och liknande.
Den mer defensiva taktiken och arbetet med dialogpoliserna tycktes fungera under ESF i Malmö, tycker Johannes. Den stora demonstrationen på tio till femton tusen deltagare dagen därpå kunde därmed förflyta lugnt och fint.
Tidigare i höstas kunde Malmöborna bevittna en sensation – poliser som själva var ute och demonstrerade med skyltar i händerna. De kritiserade att Polisförbundet gått med på det nya arbetstidsavtalet. Och Johannes var med.
– Synd att det riktades mot facket som ju ska vara på vår sida. På skämt hotade vi med att gå över till syndikalisterna. Men medlemmarnas glöd kan leda till en mer levande fackförening.
– Och inte minst, poliser som kämpar för sina fackliga rättigheter och demonstrerar, får ju ökad förståelse och solidarisk känsla när vi bevakar demonstrationer och andra manifestationer som andra fack och organisationer genomför, säger Johannes som konstaterar:
– Det går åt rätt håll.
Joakim Frieberg